Jag har haft en intensiv helg. Det gör att jag är trött idag och får inte gjort det jag ska göra.
Jag kan tycka att jag inget gjort men jag har ju trots allt bakat en paj, duschat, kört en diskmaskin, gjort färdigt powerpointpresentationen inför kvällens möte. Just nu funderar jag på var jag har mina lila glasögon och dubbelsidig tejp. Visserligen har jag lagat mina gamla glasögon men de har blivit skeva... Den dubbelsidiga tejpen ska jag ha för att försiktigt fästa snickeriet jag håller på med just nu för att de ska hålla formen...
Det är inte ofta jag blir generad, men i lördags hände det... Jag hade kul och det pratades en massa biprat. Tre biodlarfamiljer varav två började förra året, ja då blir det en del prat om blommor och bin... HA ha ha...
Jag har alldeles för mycket störande tankar i mitt huvud. Just i dag är jag mest irriterad på Förbo. Det är inte MITT fel att de inte läser sin post! Det handlade om att jag vill ställa en bikupa i närheten av min bostad. I vissa länder (ja ett fåtal personer även i Sverige) har man bikupor på balkongerna. Här i Sverige är det nog inte så vanligt utan mer vanligt att de står på hustaken som på Gothia Towers i Göteborg... och på skyskraporna i New York. Självklart sa Förbo nej. Ja inte ens den andra platsen som jag föreslog utan tyckte det skulle vara åtminstone 100 meter till närmsta lägenhet.
Jag fortsätter att drömma om att ha bin på närmre håll så jag slipper cykla flera km. Ja det optimala hade varit om jag vunnit på Lotto så där 3-4 miljoner och kunde köpt mig hus... Ja det är ju en dröm...
Jag drömmer ganska mycket, även om romantik... Nu har de berättat om årens bönder i Bonde söker fru... Men inte vill man väl vara på tv? Ja sen finns ju Bachelor också...
Visar inlägg med etikett psykologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett psykologi. Visa alla inlägg
måndag 18 april 2016
torsdag 8 oktober 2015
Det som inte dödar stärker!
Död, misär och skilsmässa är några av de törnar livet gett filmaren Nahid Sarvestani. Ångest och sorg har plågat henne. Men det var då. Nu känner hon livsglädje. Allmänt kan hon tycka att det är för mycket klagande i Sverige. Då säger hon: Gör något i stället. Själv lyckades hon förändra sin situation och nå framgång.
– De motgångar jag har haft har lärt mig att inte göra vardagsproblem så stora, när jag vet vad riktiga problem är. Det handlar om att kämpa och inte acceptera sin dåliga situation eller att tycka synd om sig själv. Visst kan man tycka synd om sig själv, men hur länge? Hur länge ska man skylla på andra människor, även om man vet att ens misslyckande kan bero på dem, men så länge man är frisk kan man förändra sitt liv. Min attityd är att det är deras problem. Jag kan inte förändra andra människors beteenden. Jag måste gå vidare med mitt.
När amerikanska forskare i en stor undersökning studerade hur nöjda amerikaner är med livet fick de ett förbryllande resultat: Människor som sluppit allvarligare motgångar mådde i genomsnitt sämre än dem som hade upplevt åtminstone några prövningar.
Studien pågick under flera år och mätte antalet allvarliga motgångar, exempelvis svåra sjukdomar, dödsfall i familjen, arbetslöshet, skilsmässa och naturkatastrofer.
De som rapporterade inga svåra prövningar alls var mer missbelåtna, liksom de som fått många törnar i livet.
Forskarnas slutsats är att en viss dos negativa erfarenheter ger en mental motståndskraft. Den som haft motgångar förstår bättre att uppskatta det goda i livet och kan i större utsträckning bortse från förtretligheter.
– Den mest sannolika förklaringen är trots allt att folk som sluppit svåra motgångar inte har utvecklat förmågan att hantera dem, säger Mark Seery. Mark Seery talar här om så kallade coping skills, metoder att bearbeta svåra upplevelser. Han tror att den här förmågan också märks i mer vardagliga sammanhang. Personer som varit med om en del svårigheter och som lärt sig hantera dem, exempelvis genom att hämta stöd och tröst i sitt sociala nätverk, är mer motståndskraftiga mot vardagliga missräkningar.
Ibland kommer svår sjukdom tidigt i livet. Cecilia Edgren var på fest hemma hos en kamrat i sydvästra Göteborg när hon drabbades av sin första hjärnblödning, 15 år gammal.
– Jag har levt ett fantastiskt liv och vill inte byta ut en enda dag, säger hon. Jag har blivit en godare och bättre människa. Jag vet vad som är viktigt för mig. Jag ser vad som har varit bra i mitt liv, bland annat min fantastiska familj och kompisar som alltid ställt upp för mig. Man kan aldrig förbereda sig på nånting ändå. Hellre leva i nuet och glädjas åt det som är bra.
I många familjer vill man inte tala så mycket om sjukdomar och sorger, utan håller det lite hemligt. I min familj bestämde vi redan från början att vi skulle prata öppet om min sjukdom. Folk kan fråga mig om det är jobbigt att tala om den. Inte det minsta, jag vill prata om den eftersom den har varit en så stor del av mitt liv. Öppenheten, och en genuint positiv syn på livet, har hela tiden varit en viktig del i bearbetningsprocessen och har gett mig styrka. Den attityden, och det som drabbat mig, har format mig till den person jag är idag.
Lena var fyra år när hon förstod att hon måste ta ansvar för sin mamma, istället för tvärtom. Pappan var mest intresserad av sin nya familj. Som vuxen har Lena känt sig olycklig och knäckt. Men sonens cancer gav livet nya perspektiv. Mamman hade pendlande depressioner samt anorexi och bulimi. Minnena från barndomen handlar om mamman som ligger på soffan och gråter och klagar över att hon är så ensam. I tonåren flyttade Lena hemifrån, utbildade sig och skapade ett eget liv och en egen familj. Hon bryr sig mindre om små förtretligheter i livet. Uppväxten och sonens sjukdom är de två stora sakerna som överskuggar det mesta.
Är det då bra att utsättas för svåra erfarenheter?
– Absolut! Det är som man brukar säga: Hur ska man se att solen skiner om den är uppe jämt?
Han förlorade sin pappa genom självmord, sin mamma i en trafikolycka och sin älskade hustru, Malin, i cancer. Ändå påstår Ari Riabacke att han är en bättre och lyckligare människa i dag. Jag var arg på mycket, allt och alla. Det tog förfärligt lång tid för mig att förlika mig med mitt öde. Vi har ofta en tendens att betrakta sorg som något dåligt, något som vi ska försöka undvika. Jag försöker bejaka livet som en helhet och där är sorgen och ledsenheten en viktig del. Jag lärde mig ingenting av de första förlusterna i mitt liv. Det gjorde jag först när den största stenen föll i huvudet på mig, när Malin dog. Och det tog några år.
Folk kan fråga mig hur jag kan vara glad, fast jag mist min fru. Men jag har ju en underbar familj nu. Jag har accepterat livets villkor.
– Jag är tacksam för att jag har fem friska barn och en underbar ny fru som jag älskar oerhört mycket. Jag är tacksam att jag har ett jobb där jag ibland kan göra en liten skillnad i mina bästa stunder. När Malin dog tänkte jag att det var så synd om mig som stod där ensam med två små barn. Men det var ju inte mig det var synd om, utan Malin. Hon dog ifrån sina barn. Det kan ju inte finnas något hemskare. Det är perspektiv.
Överlever vi inte svårigheterna är det en del av livet det också. Och sen är det ju så att nio av tio farhågor ändå aldrig besannas. ingen kommer att överleva. Men det spelar väldigt stor roll för vår livskvalitet hur vi förhåller oss till det. Om vi betraktar döden som en naturlig del av livet förmår vi oftast att förvalta dagen mycket bättre.
Att öva sin acceptans är en annan viktig hjälp för att komma till ro i verkligheten. Om detta handlar Anna Kåvers lilla gröna bok. Hon förklarar: ”Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv”.
– De motgångar jag har haft har lärt mig att inte göra vardagsproblem så stora, när jag vet vad riktiga problem är. Det handlar om att kämpa och inte acceptera sin dåliga situation eller att tycka synd om sig själv. Visst kan man tycka synd om sig själv, men hur länge? Hur länge ska man skylla på andra människor, även om man vet att ens misslyckande kan bero på dem, men så länge man är frisk kan man förändra sitt liv. Min attityd är att det är deras problem. Jag kan inte förändra andra människors beteenden. Jag måste gå vidare med mitt.
När amerikanska forskare i en stor undersökning studerade hur nöjda amerikaner är med livet fick de ett förbryllande resultat: Människor som sluppit allvarligare motgångar mådde i genomsnitt sämre än dem som hade upplevt åtminstone några prövningar.
Studien pågick under flera år och mätte antalet allvarliga motgångar, exempelvis svåra sjukdomar, dödsfall i familjen, arbetslöshet, skilsmässa och naturkatastrofer.
De som rapporterade inga svåra prövningar alls var mer missbelåtna, liksom de som fått många törnar i livet.
Forskarnas slutsats är att en viss dos negativa erfarenheter ger en mental motståndskraft. Den som haft motgångar förstår bättre att uppskatta det goda i livet och kan i större utsträckning bortse från förtretligheter.
– Den mest sannolika förklaringen är trots allt att folk som sluppit svåra motgångar inte har utvecklat förmågan att hantera dem, säger Mark Seery. Mark Seery talar här om så kallade coping skills, metoder att bearbeta svåra upplevelser. Han tror att den här förmågan också märks i mer vardagliga sammanhang. Personer som varit med om en del svårigheter och som lärt sig hantera dem, exempelvis genom att hämta stöd och tröst i sitt sociala nätverk, är mer motståndskraftiga mot vardagliga missräkningar.
Ibland kommer svår sjukdom tidigt i livet. Cecilia Edgren var på fest hemma hos en kamrat i sydvästra Göteborg när hon drabbades av sin första hjärnblödning, 15 år gammal.
– Jag har levt ett fantastiskt liv och vill inte byta ut en enda dag, säger hon. Jag har blivit en godare och bättre människa. Jag vet vad som är viktigt för mig. Jag ser vad som har varit bra i mitt liv, bland annat min fantastiska familj och kompisar som alltid ställt upp för mig. Man kan aldrig förbereda sig på nånting ändå. Hellre leva i nuet och glädjas åt det som är bra.
I många familjer vill man inte tala så mycket om sjukdomar och sorger, utan håller det lite hemligt. I min familj bestämde vi redan från början att vi skulle prata öppet om min sjukdom. Folk kan fråga mig om det är jobbigt att tala om den. Inte det minsta, jag vill prata om den eftersom den har varit en så stor del av mitt liv. Öppenheten, och en genuint positiv syn på livet, har hela tiden varit en viktig del i bearbetningsprocessen och har gett mig styrka. Den attityden, och det som drabbat mig, har format mig till den person jag är idag.
Lena var fyra år när hon förstod att hon måste ta ansvar för sin mamma, istället för tvärtom. Pappan var mest intresserad av sin nya familj. Som vuxen har Lena känt sig olycklig och knäckt. Men sonens cancer gav livet nya perspektiv. Mamman hade pendlande depressioner samt anorexi och bulimi. Minnena från barndomen handlar om mamman som ligger på soffan och gråter och klagar över att hon är så ensam. I tonåren flyttade Lena hemifrån, utbildade sig och skapade ett eget liv och en egen familj. Hon bryr sig mindre om små förtretligheter i livet. Uppväxten och sonens sjukdom är de två stora sakerna som överskuggar det mesta.
Är det då bra att utsättas för svåra erfarenheter?
– Absolut! Det är som man brukar säga: Hur ska man se att solen skiner om den är uppe jämt?
Han förlorade sin pappa genom självmord, sin mamma i en trafikolycka och sin älskade hustru, Malin, i cancer. Ändå påstår Ari Riabacke att han är en bättre och lyckligare människa i dag. Jag var arg på mycket, allt och alla. Det tog förfärligt lång tid för mig att förlika mig med mitt öde. Vi har ofta en tendens att betrakta sorg som något dåligt, något som vi ska försöka undvika. Jag försöker bejaka livet som en helhet och där är sorgen och ledsenheten en viktig del. Jag lärde mig ingenting av de första förlusterna i mitt liv. Det gjorde jag först när den största stenen föll i huvudet på mig, när Malin dog. Och det tog några år.
Folk kan fråga mig hur jag kan vara glad, fast jag mist min fru. Men jag har ju en underbar familj nu. Jag har accepterat livets villkor.
– Jag är tacksam för att jag har fem friska barn och en underbar ny fru som jag älskar oerhört mycket. Jag är tacksam att jag har ett jobb där jag ibland kan göra en liten skillnad i mina bästa stunder. När Malin dog tänkte jag att det var så synd om mig som stod där ensam med två små barn. Men det var ju inte mig det var synd om, utan Malin. Hon dog ifrån sina barn. Det kan ju inte finnas något hemskare. Det är perspektiv.
Överlever vi inte svårigheterna är det en del av livet det också. Och sen är det ju så att nio av tio farhågor ändå aldrig besannas. ingen kommer att överleva. Men det spelar väldigt stor roll för vår livskvalitet hur vi förhåller oss till det. Om vi betraktar döden som en naturlig del av livet förmår vi oftast att förvalta dagen mycket bättre.
Att öva sin acceptans är en annan viktig hjälp för att komma till ro i verkligheten. Om detta handlar Anna Kåvers lilla gröna bok. Hon förklarar: ”Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv”.
fredag 21 augusti 2015
Avundsjuka och svartsjuka...
Avund kan en del positiva effekter, såsom ett förnyat intresse för personlig utveckling.
En avundsjuk person kan vara motiverade att vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå vad hans eller hennes rival redan har. Stället för att utveckla irrationella känslor av bitterhet mot en framgångsrik medarbetare, till exempel kan en avundsjuk person utöva samma utbildningsnivå spår som hans eller hennes rival, eller vidta andra åtgärder för att förbättra sina egna chanser för en liknande kampanj.
En avundsjuk medarbetare kan utveckla en personlig ovilja mot en främjat medarbetare eftersom positionerna representerar en högre lön och större ansvar. En avundsjuk person kan bli arg på sig själv för att inte besitter dessa kvaliteter.
Svartsjuka, å andra sidan , fokuserar på de rivaliserande själv, är av mer personlig karaktär, är målet för den svartsjuke personens förbittring och ilska inte nödvändigtvis det ouppnåeliga romantiska partner, men den mer attraktiv rival som nu står mellan dem. Svartsjuka är dock till stor del fokuserat på den upplevda karaktären hos konkurrerande själv. Svartsjuka är nästan alltid negativt, eftersom den svartsjuka personen kan fortsätta att bygga upp förbittring mot hans eller hennes rival.
Avundsjuka:
"Vid avundsjuka angriper personen sin egen självkänsla och signalerar till andra att den inte är tillfreds med sig själv. Detta kan ske genom missunnsamhet och personen är inte speciellt välvilliga till den andres framgångar. Även vid en annan persons begåvningar eller pga en annans persons utseende samt vid ägodelar kan avundsjuka aktiveras. Vid avundsjuka känner sig personen underlägsen och fångade i en bristsituation där mindervärdeskänsla uppstår. Här kan en känsla av egenvärde vara låg.." Svartsjuka:
Svartsjuka beror på avund men förutsätter en tredje person. Svartsjuka handlar om ens persons fruktan att bli övergiven eller att förlora något som denna anser att denna har rätt till. Det kan handla om en partner, en position eller en aspekt av den svartsjukes självbild. Många gånger handlar just svartsjuka om samhörighetsförlust...
Svartsjuka handlar om att förlora det man har och avundsjuka handlar om att få något som saknas men som någon annan har.
Svartsjuka använder jag enbart om relationer, men det behöver inte bara innebära en rädsla att förlora vad man "har", utan bara ängslan över när någon man bryr sig om (är "kär" i) visar ömhet eller spenderar tid eller energi på någon annan. Denna upplevelse konstitueras av egenskaper hos en själv, tillkortakommanden och personlighetsdrag som kan kopplas till relationsvärlden. Avundsjuka är bara en önskan att ha samma sak som någon annan har, kombinerat med missunnsamhet gentemot den andre.
En man blir svartsjuk eftersom han anser att uppmärksamhet hans partner ger andra tillhör honom ensam. Det kan vara en annan man, men det kan också vara hennes föräldrar eller barn. Makar kan känna avundsjuka på någon annans arbete eller fritidsintressen.
Just nu är jag både svartsjuk och avundsjuk... Jag är svartsjuk på att min pojkvän hellre sitter och spelar eller ligger och sover än att umgås med mig. Och jag är avundsjuk på min ex-make för att han troligen kommer köpa hus före mig. Känslorna kan jag stå ut med även om jag tycker det är tråkigt. Men också att jag unnar dem... så ja... det är inte så starka känslor men lite bitter är jag väl...
Svartsjuka, å andra sidan , fokuserar på de rivaliserande själv, är av mer personlig karaktär, är målet för den svartsjuke personens förbittring och ilska inte nödvändigtvis det ouppnåeliga romantiska partner, men den mer attraktiv rival som nu står mellan dem. Svartsjuka är dock till stor del fokuserat på den upplevda karaktären hos konkurrerande själv. Svartsjuka är nästan alltid negativt, eftersom den svartsjuka personen kan fortsätta att bygga upp förbittring mot hans eller hennes rival.
Avundsjuka:
"Vid avundsjuka angriper personen sin egen självkänsla och signalerar till andra att den inte är tillfreds med sig själv. Detta kan ske genom missunnsamhet och personen är inte speciellt välvilliga till den andres framgångar. Även vid en annan persons begåvningar eller pga en annans persons utseende samt vid ägodelar kan avundsjuka aktiveras. Vid avundsjuka känner sig personen underlägsen och fångade i en bristsituation där mindervärdeskänsla uppstår. Här kan en känsla av egenvärde vara låg.." Svartsjuka:
Svartsjuka beror på avund men förutsätter en tredje person. Svartsjuka handlar om ens persons fruktan att bli övergiven eller att förlora något som denna anser att denna har rätt till. Det kan handla om en partner, en position eller en aspekt av den svartsjukes självbild. Många gånger handlar just svartsjuka om samhörighetsförlust...
Svartsjuka handlar om att förlora det man har och avundsjuka handlar om att få något som saknas men som någon annan har.
Svartsjuka använder jag enbart om relationer, men det behöver inte bara innebära en rädsla att förlora vad man "har", utan bara ängslan över när någon man bryr sig om (är "kär" i) visar ömhet eller spenderar tid eller energi på någon annan. Denna upplevelse konstitueras av egenskaper hos en själv, tillkortakommanden och personlighetsdrag som kan kopplas till relationsvärlden. Avundsjuka är bara en önskan att ha samma sak som någon annan har, kombinerat med missunnsamhet gentemot den andre.
En man blir svartsjuk eftersom han anser att uppmärksamhet hans partner ger andra tillhör honom ensam. Det kan vara en annan man, men det kan också vara hennes föräldrar eller barn. Makar kan känna avundsjuka på någon annans arbete eller fritidsintressen.
Just nu är jag både svartsjuk och avundsjuk... Jag är svartsjuk på att min pojkvän hellre sitter och spelar eller ligger och sover än att umgås med mig. Och jag är avundsjuk på min ex-make för att han troligen kommer köpa hus före mig. Känslorna kan jag stå ut med även om jag tycker det är tråkigt. Men också att jag unnar dem... så ja... det är inte så starka känslor men lite bitter är jag väl...
fredag 17 juli 2015
Ta ditt ansvar istället för skyll på andra!!!
Jag fnissar lite av kapitlet om att skylla ifrån sig som Bo Hejlskov Elvén skrivit i sin bok "Problemskapande beteende". Typiskt dagens samhälle!
* Föräldrarna skyller på skolan/lärarna för att eleverna inte lär sig.
* Lärarna skyller på föräldrarna. Om barnen gör dumma saker är det kompisarnas fel.
* Om något förstörs av ungdomar är det samhällets fel för att fritidsgårdar lagts ner.
* I dagens samhälle är det många som skyller samhällets problem på invandrarna.
* Om vi kommer sent till jobbet är det barnens fel, bilens fel eller kanske Västtrafiks fel.
På väg till jobbet funderade jag på vad jag skulle skylla på om jag kom sent till jobbet - Motvind/vädret? Att cykeln inte var så snabb? Vägarbetet vid Maxi? Nä jag skulle helt enkelt få erkänna att jag stack för sent hemifrån!
Men när ska vi ta EGET ansvar? När tar alla ansvar för att integrera invandrare i samhället istället för exkludera? Vem kan vi skylla på istället för att själva ta ansvar?
* Föräldrarna skyller på skolan/lärarna för att eleverna inte lär sig.
* Lärarna skyller på föräldrarna. Om barnen gör dumma saker är det kompisarnas fel.
* Om något förstörs av ungdomar är det samhällets fel för att fritidsgårdar lagts ner.
* I dagens samhälle är det många som skyller samhällets problem på invandrarna.
* Om vi kommer sent till jobbet är det barnens fel, bilens fel eller kanske Västtrafiks fel.
På väg till jobbet funderade jag på vad jag skulle skylla på om jag kom sent till jobbet - Motvind/vädret? Att cykeln inte var så snabb? Vägarbetet vid Maxi? Nä jag skulle helt enkelt få erkänna att jag stack för sent hemifrån!
Men när ska vi ta EGET ansvar? När tar alla ansvar för att integrera invandrare i samhället istället för exkludera? Vem kan vi skylla på istället för att själva ta ansvar?
onsdag 18 februari 2015
fredag 13 februari 2015
Att vara defensiv....
När man är defensiv så är man inte öppen för förändra sig själv. Man går i försvarställning för sina egna åsikter och tycker att alla andra har fel.
Hur ska man kunna utvecklas som människa om man inte vill ta till sig andras åsikter och samarbeta mot gemensamt mål?
Hur ska man kunna utvecklas som människa om man inte vill ta till sig andras åsikter och samarbeta mot gemensamt mål?
onsdag 11 februari 2015
Gör livet enklare!
Ett lättare liv innebär inte ett liv utan kriser. Att ha en partner som är otrogen, bli kränkt, få sitt hjärta krossat, bli av med sina materiella ägodelar är lika vanligt idag som det alltid har varit.
Vi kan använda tankens kraft för att få mer pengar och ägodelar, men kanske vore det en bättre att öva att "släppa taget"? Öva oss så vi tydligt ser att allting är förgängligt.
Relationer vi går in i kommer förändras i grunden eller ta slut. Alla ägodelar vi köper kommer vi bli av med. Vi vet att pengar inte är allt och ändå reagerar så många så kraftfullt när dom till exempel får mindre pengar varje månad. Vi vet alla att vi ska dö en vacker dag och ändå kommer det beskedet alltid som en chock.
Chock eller andra kraftfulla reaktioner kommer från att vi har undermedvetna föreställningar:
-jag kommer leva tills jag blir gammal (jag har rätt till det)
-pengar ger trygghet och lycka
Träna dig att se vad som ger äkta lycka. Häng inte upp dig vid ägodelar eller pengar. Öva tacksamhet för det du har.
En livslång övning med garanterat resultat.
Vi kan använda tankens kraft för att få mer pengar och ägodelar, men kanske vore det en bättre att öva att "släppa taget"? Öva oss så vi tydligt ser att allting är förgängligt.
Relationer vi går in i kommer förändras i grunden eller ta slut. Alla ägodelar vi köper kommer vi bli av med. Vi vet att pengar inte är allt och ändå reagerar så många så kraftfullt när dom till exempel får mindre pengar varje månad. Vi vet alla att vi ska dö en vacker dag och ändå kommer det beskedet alltid som en chock.
Chock eller andra kraftfulla reaktioner kommer från att vi har undermedvetna föreställningar:
-jag kommer leva tills jag blir gammal (jag har rätt till det)
-pengar ger trygghet och lycka
Träna dig att se vad som ger äkta lycka. Häng inte upp dig vid ägodelar eller pengar. Öva tacksamhet för det du har.
En livslång övning med garanterat resultat.
tisdag 10 februari 2015
Medkänsla och empati
Medkänsla gör livet lättare. Medkänsla innebär inte att vi säger ja till allt, eller att det blir svår tatt säga nej. Medkänsla innebär att vi lever oss in i andra människors liv. Om någon skäller på oss (eller egentligen vilken negativ situation som helst: sjukdom, att bli dumpad, förlora sina pengar osv) och vi tänker att vi är har otur så gör den Tanken det hela värre. Om vi istället kunde påminna oss om andra som också har det svårt. Kanske svårare än oss. Så kommer den tanken lindra.
När vi lider som mest beror det oftast på att vi är uppe i oss själva och vår olycka. Sträck ut din medkänsla till andra människor som har det svårare och det kommer lindra din egen olycka.
Att utveckla medkänsla kan du därför göra i helt egoistiska syften. För att själv må bättre. Jämför ditt liv med någon fattig och sjuk människa i Indien. Jämför din barndom med ett barn i något av afrikas krigsdrabbade länder.
Medkänsla skapar tacksamhet. /Marcus Hedén
Empati utan handling är ingenting att ha, säger professor Fredrik Svenaeus från Centrum för praktisk kunskap. Moraliska funderingar kring empati är kärnan i denna paneldiskussion. Arrangör: Södertörns högskola.
Empati är inte bara känsla och förståelse utan också handling. Jakob Håkansson Eklund, empatiforskare och psykolog, berättar om ny forskning. En föreläsning vid Mälardalens högskola.
Andra delen av en föreläsning med Jakob Håkansson Eklund, empatiforskare och universitetslektor i psykologi. Vi kan förstå den hungrige för att vi själva varit hungriga. Men måste man ha haft en liknande erfarenhet för att kunna känna empati? En föreläsning vid Mälardalens högskola.
söndag 8 februari 2015
Skapa energi
Det är naturligt att ha mindre energi periodvis. Men om du varit i ett sådant stadie längre än en månad så är det dags att göra något åt det. Och då kommer man till en brytpunkt: att komma igång och göra saker trots att du har lite energi.
Det känns som man vill sova och göra så lite som möjligt, men om du redan gjort det i flera månader så behöver du göra något nytt.
1. Steg nummer ett är att titta på grunden: får du i dig grundläggande näring? Det räcker oftast med vanlig mat - dock inte med snabbmat. Rör du på dig regelbundet? Vi behöver promenader och motion flera gånger i veckan och det är något som snabbt (oftast inom 2 veckor) ger energi.
2. Nästa steg är att se vad händer inom dig. Vad lägger tanketid på? Viktigt att försöka se vad du tänker på när du inte tänker att du tänker :)
Du får mer energi genom att tänka på dom saker du vill ha / uppleva SOM OM DET VORE VERKLIGHET idag. Det kan man göra 3gånger a' 5 minuter per dag.
Fungerande fysik + positiva tankar = optimalt tillstånd.
Marcus Hedén
Det känns som man vill sova och göra så lite som möjligt, men om du redan gjort det i flera månader så behöver du göra något nytt.
1. Steg nummer ett är att titta på grunden: får du i dig grundläggande näring? Det räcker oftast med vanlig mat - dock inte med snabbmat. Rör du på dig regelbundet? Vi behöver promenader och motion flera gånger i veckan och det är något som snabbt (oftast inom 2 veckor) ger energi.
2. Nästa steg är att se vad händer inom dig. Vad lägger tanketid på? Viktigt att försöka se vad du tänker på när du inte tänker att du tänker :)
Du får mer energi genom att tänka på dom saker du vill ha / uppleva SOM OM DET VORE VERKLIGHET idag. Det kan man göra 3gånger a' 5 minuter per dag.
Fungerande fysik + positiva tankar = optimalt tillstånd.
Marcus Hedén
att må bra?
(från december 2009)
Alla behöver vi kommunicera och ha ett samspel med andra människor. Jag tror att människan i sig är en social individ och kan inte utvecklas utan samspel med andra varelser som hon kan kommunicera med. Men om ena partnern inte är intresserad av att kommunicera eller samspela gör det saken mycket svårare. Kan man göra något åt det??? Vad är LYCKA då? Mitt svar är att alla är vi olika. Jag tror att dagens mammor mår mycket sämre än förr just för att det är inte "tillåtet" att vara nöjd med att bara vara mamma... Alla vill vi ha en uppgift i livet. Frågan är väl vad man vill lägga krutet på... Mår man bra av att älta sina problem? Jag tror det blir som en negativ spiral om man tänker negativt. Ingen blir väl glad av sura miner? När jag själv är som surast eller tröttast är just då som jag försöker muntra upp mig själv genom att sjunga, ta mig ett varmt bad eller sminka mig för att SE bättre ut än vad jag känner mig. Jag försöker göra så bra av situationen jag kan...
Sen saker som jag inte kan påverka är inte så stor idé att lägga krut på. Om bilen är död så är det bara att antingen fixa den eller låta bli. Om någon ogillar mig vad jag än gör, vad jag än säger och hur jag än förklarar så får jag skit, ja då kan jag inte göra mer. Jag kan inte tvinga någon att gilla mig. Samtidigt så har jag vänner som verkligen uppskattar och tycker om mig vad jag än gör. Jag har famnar att gråta ut i, jag har vänner att gå hem till, jag har vänner som kan hjälpa mig och som jag kan hjälpa. Kravlösa relationer med acceptans, tålamod och utan fördömande och förakt. Vad gör en nöjd i livet? Om man inte hittar livets mening så är det inte konstigt om man får utmattningsdepression och/eller panikångest och känner sig ut balans. Hela livet handlar om prioriteringar.
Man kanske inte behöver vara NÖJD men iaf acceptera läget. Eller "gilla läget" som en tidigare chef sa. MEN då måste man också veta vilka förhållandena är!! Hans ordval var fruktansvärt frustrerande för oss då eftersom det betydde försämring för arbetsplatsen. VEM skulle ansvara för försämringarna? Inte verkade han intresserad av det iaf och det gjorde oss upprörda. Men med facit i hand så var det nerdragningar i hela kommunen och det har fortsatt. Saken i sig var inget att göra åt utan det handlade bara om ordval och ta saken i egna händer och göra så gott man kunde av situationen. Vad hjälper det att känna frustration över situationen när man inte själv har någon makt att ändra den än att göra det bästa?
Jag har funderat på ett blogginlägg som hänvisade till min blogg om en gammal diskussion efter att personen läst en artikel... Funderingar som dyker upp är om en mamma behöver egna intressen och lite fritid för sig själv för att bli en bra förälder.. Kan en kvinna vara lycklig samtidigt som hon "bara" tar hand om hushåll och familjen? Är man nöjd med sitt liv så tror jag att man är en bättre förälder än när man inte är nöjd med sitt liv. Med Jonas syn på livet så känns livet så mycket enklare. Ingen kan väl påstå att han mår dåligt av sin uppväxt med en engagerad mamma som tagit hand om honom och låtit honom lära sig av sina egna misstag. Är man en dålig mor som är ser sina barn som intresse? Är man en dålig mor om man alltid finns där för sina barn? Är man en dålig mor om man inte sätter barnen på dagis innan 4-5-års ålder? Är man en bättre mor om man INTE ser till att barnen har rena och hela kläder till skolan? Är man en bättre mot om man skäller och gnäller på allt och alla som inte tycker som hon gör? Är man en bättre mamma om man hellre åker på utlandsresa med barnen än ser till att barnen får mat i magen? Jag tror inte det finns ETT rätt! Alla är olika prioriteringar och ett barn till en alkoholiserad prostituerad kan bli lika framgångsrik som en dotter till ett gift rikt par.
En som jag känner BORDE svälja sin stolthet och ta emot hjälp. Allt från hemmet till ekonomin, men när vänner och släkt erbjudit sin hjälp så har personen sagt ifrån att inte vilja ha hjälp. Personen har inte kontakt med sina föräldrar och klarar inte sin ekonomi. Nu i år har personen "äntligen" fått diagnosen Asperger. Det är samspel att KUNNA ge och ta emot hjälp när det behövs och när båda parter kan och vill. Något som denna personen haft väldigt svårt för. Samtidigt ska man acceptera att alla vill inte be om hjälp, men då får de stå sitt kast ELLER? Förr var det vanligt att man verkligen fick truga för att någon ska be om hjälp. Det sitter i bland många av de äldre. Hur bemöter man dem som aldrig ber om hjälp men som behöver? Ska man truga eller ska man strunt i dem och säga att de får skylla sig själva? Hur hanterar man de som inte ens vet pga okunskap att de kan få hjälp? Det enda man kan göra är att informera men man kan inte tvinga dem till hjälp om de inte själva vill. Jag har inga problem med att svälja min stolthet ibland och be om hjälp. Jag är inte specialist på något så det är väl bra om man ber om hjälp av en som är bättre, eller? Jag har vänner som hjälpt mig och som jag har hjälpt.
De som blir utbrända är de som försöker mer än vad de klarar av. Det handlar inte om oengagemang utan mer tvärt om. De engagerar sig MER än de klara av. Det är nog sällan fysisk ansträngning det handlar om utan vad man själv sätter upp för krav på sig själv men också vad andra i ens närhet som vänner, barn, bekanta och samhället sätter upp för normer. Jag tycker att samhället är "sjukt" och det visar sig i alla depressioner, ångest mm.
Är livet så mycket bättre om man kämpar för att en månad om året mår bra istället för att må bra största delen av året? När min mamma dog av en hjärnblödning efter ha haft högt blodtryck i flera år så sa jag till mig själv att inte tillåta mig må så dåligt. Varför inte unna sig av det man INDIVIDUELLT njuter av än att följa "samhällets normer"? För mig är skillnad, självbestämmande och individualism något positivt. Alla tänker inte likadant. Titta bara på tex Jonas som skrivit "Grabben i kuvösen bredvid" som tackade nej till hjälpmedel och blev bara bättre av det. Han har inte accepterat de hjälpmedels om fanns utan uppfann nya. Snacka om initiativrikt!! Men denna lösningen passar inte alla. Vem kan döma och säga att hans val varit fel? Men jag vet visserligen EN som inte tycker om honom. En person som själv inte varit lika initiativrik och sökt sig utanför dagliga verksamheter osv trots att jag tror att personen skulle klara det utmärkt. Men personen klagar och gnäller men gör inget åt det. Jag tror det är det som är skillnaden Ett varmt bad betyder otroligt mycket för mig. Och med trevligt sällskap, levande ljus och mysa med tilltugg. Men också att färga håret, umgås med vänner och spendera tid med mina barn och min pojkvän. Mina semestrar vill jag inte vara utan!!! Även om semestermålet är anpassat efter familjen. Men det blir också miljöombyte, härliga sommarkvällar med vänner, utflykter, god mat, segling, gå i grottor, köra gocart (som JAG älskar), köra flygplan, fiska, geocacha, klippa gräsmatta, grilla, bli utelåst mitt i natten, vattenkrig osv.
Jag tror mer det handlar om synen på livet än hur uppväxten egentligen varit. Sedan tror jag att vi alla väger in olika värderingar i "framgångsrik"... Vissa prioriterar det mentala/psykiska miljön, andra den fysiska/materiella miljön. Vad krävs för att barnens ka växa upp och bli goda individer? Jag tror att liten del ligger på föräldrarna. Jag tror att stor del läggs under tonårstiden då ungdomarna är mottagliga för intryck och påverkan "utifrån", vilka vänner de har och i vilka kretsar de rör sig. Som förälder kan man göra väldigt lite då. Jag har sett flera tonåringar ändrat sig otroligt när de börjat i gymnasiet och fått annan umgängeskrets. Etik och moral behöver inte längre gå hand i hand... Men kanske vet vad som är rätt och fel men lever inte längre efter det.
Så hur är man så bra förälder som möjligt? Jag tror att det handlar om att kompromissa och acceptera både som barn och vuxen. Det finns inte många som är till 100% ens spegelbild när det gäller etik, moral och syn på livet. Då kan man ju fundera på hur man är som bäst FÖRÄLDRAPAR också... Men det får bli ett annat inlägg...
Tiden går... Mars 2014... Under hösten och vintern har jag lagt mer pengar på mig själv. Akupunktur, solning och hälsokost mm. Jag har högprioriterat midsommarfirandet. Jag har också fått gjort en sak som jag väntat på i flera år. Det känns så sköööönt! Jag drömmer om att bo i hus, mycket för att yngsta sonen önskar det. Ja min äldsta har ju redan ett eget hus, mer än vad jag har. Ja mycket har ju hänt sedan december 2009. Det främsta som förändrat mitt liv är ju min utbildning men också att jag bytt jobb till något jag trivs med otroligt bra med. Samma gubbe värmer mig i sängen och vi har tittat efter hus i något år.
Alla behöver vi kommunicera och ha ett samspel med andra människor. Jag tror att människan i sig är en social individ och kan inte utvecklas utan samspel med andra varelser som hon kan kommunicera med. Men om ena partnern inte är intresserad av att kommunicera eller samspela gör det saken mycket svårare. Kan man göra något åt det??? Vad är LYCKA då? Mitt svar är att alla är vi olika. Jag tror att dagens mammor mår mycket sämre än förr just för att det är inte "tillåtet" att vara nöjd med att bara vara mamma... Alla vill vi ha en uppgift i livet. Frågan är väl vad man vill lägga krutet på... Mår man bra av att älta sina problem? Jag tror det blir som en negativ spiral om man tänker negativt. Ingen blir väl glad av sura miner? När jag själv är som surast eller tröttast är just då som jag försöker muntra upp mig själv genom att sjunga, ta mig ett varmt bad eller sminka mig för att SE bättre ut än vad jag känner mig. Jag försöker göra så bra av situationen jag kan...
Sen saker som jag inte kan påverka är inte så stor idé att lägga krut på. Om bilen är död så är det bara att antingen fixa den eller låta bli. Om någon ogillar mig vad jag än gör, vad jag än säger och hur jag än förklarar så får jag skit, ja då kan jag inte göra mer. Jag kan inte tvinga någon att gilla mig. Samtidigt så har jag vänner som verkligen uppskattar och tycker om mig vad jag än gör. Jag har famnar att gråta ut i, jag har vänner att gå hem till, jag har vänner som kan hjälpa mig och som jag kan hjälpa. Kravlösa relationer med acceptans, tålamod och utan fördömande och förakt. Vad gör en nöjd i livet? Om man inte hittar livets mening så är det inte konstigt om man får utmattningsdepression och/eller panikångest och känner sig ut balans. Hela livet handlar om prioriteringar.
Man kanske inte behöver vara NÖJD men iaf acceptera läget. Eller "gilla läget" som en tidigare chef sa. MEN då måste man också veta vilka förhållandena är!! Hans ordval var fruktansvärt frustrerande för oss då eftersom det betydde försämring för arbetsplatsen. VEM skulle ansvara för försämringarna? Inte verkade han intresserad av det iaf och det gjorde oss upprörda. Men med facit i hand så var det nerdragningar i hela kommunen och det har fortsatt. Saken i sig var inget att göra åt utan det handlade bara om ordval och ta saken i egna händer och göra så gott man kunde av situationen. Vad hjälper det att känna frustration över situationen när man inte själv har någon makt att ändra den än att göra det bästa?
Jag har funderat på ett blogginlägg som hänvisade till min blogg om en gammal diskussion efter att personen läst en artikel... Funderingar som dyker upp är om en mamma behöver egna intressen och lite fritid för sig själv för att bli en bra förälder.. Kan en kvinna vara lycklig samtidigt som hon "bara" tar hand om hushåll och familjen? Är man nöjd med sitt liv så tror jag att man är en bättre förälder än när man inte är nöjd med sitt liv. Med Jonas syn på livet så känns livet så mycket enklare. Ingen kan väl påstå att han mår dåligt av sin uppväxt med en engagerad mamma som tagit hand om honom och låtit honom lära sig av sina egna misstag. Är man en dålig mor som är ser sina barn som intresse? Är man en dålig mor om man alltid finns där för sina barn? Är man en dålig mor om man inte sätter barnen på dagis innan 4-5-års ålder? Är man en bättre mor om man INTE ser till att barnen har rena och hela kläder till skolan? Är man en bättre mot om man skäller och gnäller på allt och alla som inte tycker som hon gör? Är man en bättre mamma om man hellre åker på utlandsresa med barnen än ser till att barnen får mat i magen? Jag tror inte det finns ETT rätt! Alla är olika prioriteringar och ett barn till en alkoholiserad prostituerad kan bli lika framgångsrik som en dotter till ett gift rikt par.
En som jag känner BORDE svälja sin stolthet och ta emot hjälp. Allt från hemmet till ekonomin, men när vänner och släkt erbjudit sin hjälp så har personen sagt ifrån att inte vilja ha hjälp. Personen har inte kontakt med sina föräldrar och klarar inte sin ekonomi. Nu i år har personen "äntligen" fått diagnosen Asperger. Det är samspel att KUNNA ge och ta emot hjälp när det behövs och när båda parter kan och vill. Något som denna personen haft väldigt svårt för. Samtidigt ska man acceptera att alla vill inte be om hjälp, men då får de stå sitt kast ELLER? Förr var det vanligt att man verkligen fick truga för att någon ska be om hjälp. Det sitter i bland många av de äldre. Hur bemöter man dem som aldrig ber om hjälp men som behöver? Ska man truga eller ska man strunt i dem och säga att de får skylla sig själva? Hur hanterar man de som inte ens vet pga okunskap att de kan få hjälp? Det enda man kan göra är att informera men man kan inte tvinga dem till hjälp om de inte själva vill. Jag har inga problem med att svälja min stolthet ibland och be om hjälp. Jag är inte specialist på något så det är väl bra om man ber om hjälp av en som är bättre, eller? Jag har vänner som hjälpt mig och som jag har hjälpt.
Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
Inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
Och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar
Det ska va' gott å leva
Annars kan det kvitta.
De som blir utbrända är de som försöker mer än vad de klarar av. Det handlar inte om oengagemang utan mer tvärt om. De engagerar sig MER än de klara av. Det är nog sällan fysisk ansträngning det handlar om utan vad man själv sätter upp för krav på sig själv men också vad andra i ens närhet som vänner, barn, bekanta och samhället sätter upp för normer. Jag tycker att samhället är "sjukt" och det visar sig i alla depressioner, ångest mm.
Är livet så mycket bättre om man kämpar för att en månad om året mår bra istället för att må bra största delen av året? När min mamma dog av en hjärnblödning efter ha haft högt blodtryck i flera år så sa jag till mig själv att inte tillåta mig må så dåligt. Varför inte unna sig av det man INDIVIDUELLT njuter av än att följa "samhällets normer"? För mig är skillnad, självbestämmande och individualism något positivt. Alla tänker inte likadant. Titta bara på tex Jonas som skrivit "Grabben i kuvösen bredvid" som tackade nej till hjälpmedel och blev bara bättre av det. Han har inte accepterat de hjälpmedels om fanns utan uppfann nya. Snacka om initiativrikt!! Men denna lösningen passar inte alla. Vem kan döma och säga att hans val varit fel? Men jag vet visserligen EN som inte tycker om honom. En person som själv inte varit lika initiativrik och sökt sig utanför dagliga verksamheter osv trots att jag tror att personen skulle klara det utmärkt. Men personen klagar och gnäller men gör inget åt det. Jag tror det är det som är skillnaden Ett varmt bad betyder otroligt mycket för mig. Och med trevligt sällskap, levande ljus och mysa med tilltugg. Men också att färga håret, umgås med vänner och spendera tid med mina barn och min pojkvän. Mina semestrar vill jag inte vara utan!!! Även om semestermålet är anpassat efter familjen. Men det blir också miljöombyte, härliga sommarkvällar med vänner, utflykter, god mat, segling, gå i grottor, köra gocart (som JAG älskar), köra flygplan, fiska, geocacha, klippa gräsmatta, grilla, bli utelåst mitt i natten, vattenkrig osv.
Jag tror mer det handlar om synen på livet än hur uppväxten egentligen varit. Sedan tror jag att vi alla väger in olika värderingar i "framgångsrik"... Vissa prioriterar det mentala/psykiska miljön, andra den fysiska/materiella miljön. Vad krävs för att barnens ka växa upp och bli goda individer? Jag tror att liten del ligger på föräldrarna. Jag tror att stor del läggs under tonårstiden då ungdomarna är mottagliga för intryck och påverkan "utifrån", vilka vänner de har och i vilka kretsar de rör sig. Som förälder kan man göra väldigt lite då. Jag har sett flera tonåringar ändrat sig otroligt när de börjat i gymnasiet och fått annan umgängeskrets. Etik och moral behöver inte längre gå hand i hand... Men kanske vet vad som är rätt och fel men lever inte längre efter det.
Så hur är man så bra förälder som möjligt? Jag tror att det handlar om att kompromissa och acceptera både som barn och vuxen. Det finns inte många som är till 100% ens spegelbild när det gäller etik, moral och syn på livet. Då kan man ju fundera på hur man är som bäst FÖRÄLDRAPAR också... Men det får bli ett annat inlägg...
Tiden går... Mars 2014... Under hösten och vintern har jag lagt mer pengar på mig själv. Akupunktur, solning och hälsokost mm. Jag har högprioriterat midsommarfirandet. Jag har också fått gjort en sak som jag väntat på i flera år. Det känns så sköööönt! Jag drömmer om att bo i hus, mycket för att yngsta sonen önskar det. Ja min äldsta har ju redan ett eget hus, mer än vad jag har. Ja mycket har ju hänt sedan december 2009. Det främsta som förändrat mitt liv är ju min utbildning men också att jag bytt jobb till något jag trivs med otroligt bra med. Samma gubbe värmer mig i sängen och vi har tittat efter hus i något år.
söndag 4 januari 2015
empati? Mindfulness?
Hormonet oxytocin kan hämma känslor av obehag mot specifika individer. Upptäckten skulle kunna ha betydelse för en bättre förståelse och behandling av psykiatriska åkommor där man känner obehag vid möten med andra människor, exempelvis autism eller social fobi. Oxytocin är en neuropeptid som utsöndras i kroppen vid exempelvis massage, i samband med förlossning eller när en kvinna ammar sitt barn och har då en lugnande och smärtlindrande effekt. I djurstudier har man också visat att oxytocin ökar social interaktion mellan individer, exempelvis vid parbildning.
Andras lidande smärtar, brukar det heta. Ofta ryggar vi tillbaka som om smärtan drabbade oss själva samtidigt.
Intressant nog gör den faktiskt det. Medkänsla styrs av exakt samma region i hjärnan som reagerar när vi själva lider.
Det hävdar brittiska forskare under ledning av neurologen Tania Singer vid University College i London.
I ett experiment utsattes 16 frivilliga kvinnor för en elektrisk stöt i handflatan. Samtidigt registrerades kvinnornas hjärnaktivitet med hjälp av så kallad magnetröntgen.
Hjärnforskare i London har kommit fram till varför det är smärtsamt att förlora pengar.
Forskare har slagit fast att det mycket väl går att jämföra en ekonomisk förlust med kroppslig smärta. Anledningen är att båda impulserna produceras på samma ställe i hjärnan. Både vid fysisk smärta och vid bra och dåliga affärer aktiveras en del av hjärnan som kallas för striatum eller strimmiga kärnsystemet.
Forskarna Ben Seymour från Trust Centre for Neuroimaging och Tania Singer från Londoner Institute of Cognitive Neuroscience genomförde ett experiment där försökspersonerna fick vinna och förlora pengar samtidigt som deras hjärnaktivitet kontrollerades i en magnetröntgen. Om personen som deltog i testet vann pengar var aktivteten extra hög i den övre delen av striatum.
Om försökspersonen däremot förlorade pengar var det istället den undre delen av striatum som aktiverades. Samma del av hjärnan aktiveras om någon till exempel lägger handen på en varm platta.
Smärtan av att förlora pengar kan alltså mycket väl jämföras med fysisk smärta. Orsaken till att kroppen reagerar så är att försöka lära oss att hålla oss undan.
För Åsa Nilsonne är mindfulness huvudsakligen ett förhållningssätt. Grunderna är att förhålla sig till omvärlden och sig själv på ett kärleksfullt sätt, och att styra sin uppmärksamhet. Ofta är det fördelaktigt att vara i nuet, det är ju i nuet vi lever våra liv, men det finns andra tillfällen när vi ska uppmärksamma framtiden eller det förflutna.
Både kognitiv terapi och mindfulness kan dämpa aktiviteten i känslornas amygdala och öka den i prefrontalcortex, populärt kallad hjärnans beslutsfattarcentrum. Detta kan hjälpa oss att balansera känslor och tankar.
Både kroppen och hjärnan älskar regelbundna vanor, lugn och ro. Fel mat stressar och stress gör att vi väljer fel mat.
”Hjärnan är egentligen som vilken säkerhetsorganisation som helst – den är utlämnad till den information den får tillgång till och otillförlitlig information leder lätt till felaktiga beslut. Att förse en kvinnlig kropp med rätt mat är ett stort och svårt projekt, delvis därför att styrsystemen är så sårbara. En hjärna som inte får korrekt information kan ju inte vägleda kroppen beträffande vad den behöver äta och när den ska sluta äta.”
– Om allt i livet är total misär, om alternativet är att hoppa framför tunnelbanan, då är det förstås bättre att gå in på caféet och äta chokladtårta.
De som tycker att detta är det enda som är roligt i livet, det enda som får belöningssystemet att gå igång, är i ett sorgligt läge. Det bästa är att dra igång sitt belöningscentrum med andra aktiviteter, framhåller Åsa Nilsonne.
När en fiende plågas fysiskt njuter män, visar en ny studie. Kvinnor, däremot, känner empati både för vänner och fiender. Forskaren Tania Singer tror att män kanske är mer intresserade av rättvisa och straff. - Män uttryckte en större önskan att hämnas och verkade nöjda när oärliga personer fick vad de uppfattade som ett rättvist fysiskt straff, säger hon till BBC.
Andras lidande smärtar, brukar det heta. Ofta ryggar vi tillbaka som om smärtan drabbade oss själva samtidigt.
Intressant nog gör den faktiskt det. Medkänsla styrs av exakt samma region i hjärnan som reagerar när vi själva lider.
Det hävdar brittiska forskare under ledning av neurologen Tania Singer vid University College i London.
I ett experiment utsattes 16 frivilliga kvinnor för en elektrisk stöt i handflatan. Samtidigt registrerades kvinnornas hjärnaktivitet med hjälp av så kallad magnetröntgen.
Hjärnforskare i London har kommit fram till varför det är smärtsamt att förlora pengar.
Forskare har slagit fast att det mycket väl går att jämföra en ekonomisk förlust med kroppslig smärta. Anledningen är att båda impulserna produceras på samma ställe i hjärnan. Både vid fysisk smärta och vid bra och dåliga affärer aktiveras en del av hjärnan som kallas för striatum eller strimmiga kärnsystemet.
Forskarna Ben Seymour från Trust Centre for Neuroimaging och Tania Singer från Londoner Institute of Cognitive Neuroscience genomförde ett experiment där försökspersonerna fick vinna och förlora pengar samtidigt som deras hjärnaktivitet kontrollerades i en magnetröntgen. Om personen som deltog i testet vann pengar var aktivteten extra hög i den övre delen av striatum.
Om försökspersonen däremot förlorade pengar var det istället den undre delen av striatum som aktiverades. Samma del av hjärnan aktiveras om någon till exempel lägger handen på en varm platta.
Smärtan av att förlora pengar kan alltså mycket väl jämföras med fysisk smärta. Orsaken till att kroppen reagerar så är att försöka lära oss att hålla oss undan.
För Åsa Nilsonne är mindfulness huvudsakligen ett förhållningssätt. Grunderna är att förhålla sig till omvärlden och sig själv på ett kärleksfullt sätt, och att styra sin uppmärksamhet. Ofta är det fördelaktigt att vara i nuet, det är ju i nuet vi lever våra liv, men det finns andra tillfällen när vi ska uppmärksamma framtiden eller det förflutna.
Både kognitiv terapi och mindfulness kan dämpa aktiviteten i känslornas amygdala och öka den i prefrontalcortex, populärt kallad hjärnans beslutsfattarcentrum. Detta kan hjälpa oss att balansera känslor och tankar.
Både kroppen och hjärnan älskar regelbundna vanor, lugn och ro. Fel mat stressar och stress gör att vi väljer fel mat.
”Hjärnan är egentligen som vilken säkerhetsorganisation som helst – den är utlämnad till den information den får tillgång till och otillförlitlig information leder lätt till felaktiga beslut. Att förse en kvinnlig kropp med rätt mat är ett stort och svårt projekt, delvis därför att styrsystemen är så sårbara. En hjärna som inte får korrekt information kan ju inte vägleda kroppen beträffande vad den behöver äta och när den ska sluta äta.”
– Om allt i livet är total misär, om alternativet är att hoppa framför tunnelbanan, då är det förstås bättre att gå in på caféet och äta chokladtårta.
De som tycker att detta är det enda som är roligt i livet, det enda som får belöningssystemet att gå igång, är i ett sorgligt läge. Det bästa är att dra igång sitt belöningscentrum med andra aktiviteter, framhåller Åsa Nilsonne.
När en fiende plågas fysiskt njuter män, visar en ny studie. Kvinnor, däremot, känner empati både för vänner och fiender. Forskaren Tania Singer tror att män kanske är mer intresserade av rättvisa och straff. - Män uttryckte en större önskan att hämnas och verkade nöjda när oärliga personer fick vad de uppfattade som ett rättvist fysiskt straff, säger hon till BBC.
lördag 20 december 2014
Vad är vänskap?
Skrivet april 2010
Jag känner igen den värld som SteffMan beskriver.
Jag känner igen detta och det är väl just detta som vänskap bygger på - att man ställer upp för varandra UTAN att KRÄVA något i gengäld? Om en kompis gjorde dig en tjänst och KRÄVDE att du skulle göra en gentjänst, skulle det verkligen kännas som vänskap då? Oftast blir det ju så ändå... Tjänster och gentjänster men inte genom att värdera varandras tjänster... Hur värderas det om jag mitt i natten kör en vän tio mil trots att jag bara har några timmars sömn innan jag ska till jobbet? Hur värderas att man passar varandras djur eller turas om att bjuda på fika? Hur värderas trädgårdsarbete? Hur värderas barnvakt?
Jag känner frustration när jag inte får någon förklaring till varför personer inte tycker om mig. Jag kan inte "tvinga" någon att älska mig, men jag skulle uppskatta om de åtminstone kunde säga varför de tycker illa om mig istället för att bara säga "det borde du förstå". jag kanske BORDE börstå det, vad vet jag, men när jag sedan läser att andra upplever en person på ett sätt så kanske inte felet ligger hos mig...
Tyvärr är det nog så. Annars skulle det nog värderas högre att arbeta med männikor än med maskiner... "sköt dig själv och skit i andra" är väl tidens ordspråk?
Ja PRECIS!!! Men det är inte heller så lätt att stötta, hjälpa och lyssna när inte personen är med på det... Jag älskar mina vänner oavsett om de kan hjälpa mig eller inte, om jag kan hjälpa dem eller inte. Men att ha förtroende för varandra, trivas i varandras sällskap och respektera varandras olikheter är en god grund tycker jag för att vara vänner. De som inte acceptera olikheter och bara vill hitta sina tvillingsjälar kommer nog få leta länge. Frågan är hur de mår under tiden och om de någonsin hittar... Jag är så glad för att jag har så olika vänner... I olika åldrar, med olika intressen, olika civilstatus, olika bostadssätt, olika personligheter och i olika platser (Vingåker, Stockholm, Linköping osv).
Jag tycker aldrig det kan bli fel om bara HJÄRTAT är med... Vem kan DÖMA vad som är rätt eller fel? Alla handlar vi efter uppfostran, samhällets etik och moral, erfarenheter och känslor. Ingen kan väl säga att det är fel!? Det är ju bara olika sätt att tänka. Måste alla tänka likadant? Men det finns personer som GER energi (inspirerande, stöttande, motiverande, accepterande) och det finns personer som SUGER energi (avundsjuka, svartsjuka, oacceptans, egoism, bråkiga, provocerande osv) ur en. Samtidigt tycker jag att just de provocerande personerna kan vara mycket intressant då de ofta har en åsikt som de vill dela med sig...
Jag känner igen den värld som SteffMan beskriver.
"Jag är en person som lätt bryr mig om människor jag tycker om, förväntar mig kanske inte att direkt få någonting tillbaka. Men på sikt kanske jag kan hoppas att livet ler lite emot mig."
Jag känner igen detta och det är väl just detta som vänskap bygger på - att man ställer upp för varandra UTAN att KRÄVA något i gengäld? Om en kompis gjorde dig en tjänst och KRÄVDE att du skulle göra en gentjänst, skulle det verkligen kännas som vänskap då? Oftast blir det ju så ändå... Tjänster och gentjänster men inte genom att värdera varandras tjänster... Hur värderas det om jag mitt i natten kör en vän tio mil trots att jag bara har några timmars sömn innan jag ska till jobbet? Hur värderas att man passar varandras djur eller turas om att bjuda på fika? Hur värderas trädgårdsarbete? Hur värderas barnvakt?
"Men tyvärr, de jag hittills brytt mig om har bara efter ett tag förkunnat något som gjort att jag lagt energi på dom till ingen nytta. Kvar står jag där själv med lång näsa och känner mig både förnärmad och aningen bortgjord eller till och med lurad."
Jag känner frustration när jag inte får någon förklaring till varför personer inte tycker om mig. Jag kan inte "tvinga" någon att älska mig, men jag skulle uppskatta om de åtminstone kunde säga varför de tycker illa om mig istället för att bara säga "det borde du förstå". jag kanske BORDE börstå det, vad vet jag, men när jag sedan läser att andra upplever en person på ett sätt så kanske inte felet ligger hos mig...
"Är det samhället av idag? Är det så vi alla vill ha det? Det vill säga ett samhälle där man fullständigt skiter i varandra?"
Tyvärr är det nog så. Annars skulle det nog värderas högre att arbeta med männikor än med maskiner... "sköt dig själv och skit i andra" är väl tidens ordspråk?
"När jag bryr mig om någon så kan det handla om den jag för stunden har känslor för, men det handlar inte bara om känslor heller. Det kan handla om att jag gillar personligheten hos den jag bryr mig om. Och kanske jag till och med känner att kemin finns där. Men för den skull behöver det inte leda till kärlek eller något sådant. Däremot till en fin vänskap. Det är den vinningen jag har för att bry mig. Att finnas där och hjälpa, lyssna och komma med synpunkter."
Ja PRECIS!!! Men det är inte heller så lätt att stötta, hjälpa och lyssna när inte personen är med på det... Jag älskar mina vänner oavsett om de kan hjälpa mig eller inte, om jag kan hjälpa dem eller inte. Men att ha förtroende för varandra, trivas i varandras sällskap och respektera varandras olikheter är en god grund tycker jag för att vara vänner. De som inte acceptera olikheter och bara vill hitta sina tvillingsjälar kommer nog få leta länge. Frågan är hur de mår under tiden och om de någonsin hittar... Jag är så glad för att jag har så olika vänner... I olika åldrar, med olika intressen, olika civilstatus, olika bostadssätt, olika personligheter och i olika platser (Vingåker, Stockholm, Linköping osv).
"Det finns flera exempel på personer där jag brytt mig till 100% (utan att för den skull vara kär i personen för det kan faktiskt också gälla män) där det efter ett tag kommer fram saker som gör att personen i fråga inte ens värdesätter mitt engagemang. Ja, det är fullt möjligt att jag är helt "ute och cyklar". Kanske det faktiskt är så att man skall sköta sitt och skita i andra!? I min värld är det inte så, men kanske det är så i den generella världen? Vad vet jag... hur som helt, finns det något svårare än relationer, oavsett vilken typ, än den med människor? Ärligt talat så känns det fel hur man än gör..."
Jag tycker aldrig det kan bli fel om bara HJÄRTAT är med... Vem kan DÖMA vad som är rätt eller fel? Alla handlar vi efter uppfostran, samhällets etik och moral, erfarenheter och känslor. Ingen kan väl säga att det är fel!? Det är ju bara olika sätt att tänka. Måste alla tänka likadant? Men det finns personer som GER energi (inspirerande, stöttande, motiverande, accepterande) och det finns personer som SUGER energi (avundsjuka, svartsjuka, oacceptans, egoism, bråkiga, provocerande osv) ur en. Samtidigt tycker jag att just de provocerande personerna kan vara mycket intressant då de ofta har en åsikt som de vill dela med sig...
lördag 29 november 2014
Individkultur eller gruppkultur?
DETTA SKREV JAG STRAX EFTER JAG TAGIT MIN EXAMEN 2011... Det har nu kanske ändrats en del och jag har fått betydligt mer tankar efter föredraget med Egon Rommedahl 2013-11-07... Jag gillar att utvecklas även om det kan vara känslosamt.
Under min utbildning till Aktiveringspedagog hade vi en uppgift i skolan som satte griller i huvudet på mig. Vi pratade bland annat om vår uppfostran och hur den påverkat oss. Det finns två "kulturtyper"...
Individorienterad kultur
Här uppmuntrar man självständighet, eget ansvar och egna beslut. Det skapar självständiga och starka individer som gärna försöker hävda sin rätt och kan ha svårt att anpassa sig till gruppbeslut.
Grupporienterad kultur
Stark lojalitet inom gruppen och de håller ihop i vått och torrt. Den som inte följer gruppens "regler" förskjuts (i vissa fall mördas) för att de vanhedar gruppen. De har stora skyldigheter att följa gruppen men har också rättigheter så som skydd och hjälp. Detta skapar individer som anpassar sig efter gruppen. Gruppen är van att följa en ledare så som ett MC-gäng eller sektledare. Dessa är lojala och vårdar gruppen.
Under min utbildning till Aktiveringspedagog hade vi en uppgift i skolan som satte griller i huvudet på mig. Vi pratade bland annat om vår uppfostran och hur den påverkat oss. Det finns två "kulturtyper"...
Individorienterad kultur
Här uppmuntrar man självständighet, eget ansvar och egna beslut. Det skapar självständiga och starka individer som gärna försöker hävda sin rätt och kan ha svårt att anpassa sig till gruppbeslut.
Grupporienterad kultur
Stark lojalitet inom gruppen och de håller ihop i vått och torrt. Den som inte följer gruppens "regler" förskjuts (i vissa fall mördas) för att de vanhedar gruppen. De har stora skyldigheter att följa gruppen men har också rättigheter så som skydd och hjälp. Detta skapar individer som anpassar sig efter gruppen. Gruppen är van att följa en ledare så som ett MC-gäng eller sektledare. Dessa är lojala och vårdar gruppen.
fredag 31 oktober 2014
Vad är att vara framgångsrik?
Är det att ha mest pengar på kontot?
Är det att ha så mycket matriella prylar som möjligt?
Är det att må gott och känna harmoni?
Är det att anpassa sig efter samhället regler och vara en god medborgare?
Är det att ha ett välbetalt jobb?
Är dessa då misslyckade?
- har dåligt betalt jobb
- har en dålig/billig bil eller åker kommunalt
- har pengar men ger bort en del
- arbetar ideelt
- har flera mobiler, flera tv-apparater, tvättmaskin osv men inte de finaste/dyraste/senaste modellen
- inte gå mot rött ljus, inte stå med tomgång och skrapa rutorna mer än en minut, aldrig kört över hastighetsbegränsningen osv
- personer med ohälsa (fysisk och/eller psykisk)
- de som INTE sneglar på grannen och vill ha det samma
Är det att ha så mycket matriella prylar som möjligt?
Är det att må gott och känna harmoni?
Är det att anpassa sig efter samhället regler och vara en god medborgare?
Är det att ha ett välbetalt jobb?
Är dessa då misslyckade?
- har dåligt betalt jobb
- har en dålig/billig bil eller åker kommunalt
- har pengar men ger bort en del
- arbetar ideelt
- har flera mobiler, flera tv-apparater, tvättmaskin osv men inte de finaste/dyraste/senaste modellen
- inte gå mot rött ljus, inte stå med tomgång och skrapa rutorna mer än en minut, aldrig kört över hastighetsbegränsningen osv
- personer med ohälsa (fysisk och/eller psykisk)
- de som INTE sneglar på grannen och vill ha det samma
torsdag 30 oktober 2014
Tänk dig det värsta! ... eller det bästa.
När vi har ett problem fokuserar vi oftast mycket på. Vi tänker på det, spelar upp olika inre scenarios och funderar hur det kommer att kännas. Många av dom tankarna är sådana som inte hjälper oss på något sätt: dom skapar mer av det jobbiga och dom hjälper oss inte att komma på någon lösning.
Dom som är rädda för tandläkarbesöken och har en tid inbokad, spelar ofta upp tankar om hur hemskt det kommer bli.. om och om igen.. kanske hundratals gånger innan själv besöket. Ett känsloladdat möte med en vän - vi spelar upp jobbiga bilder innan. Vi upptäcker en beygynnande huvudvärk som kommer bli migrän - vi börjar "förbereda" oss på migränen, vilket egentligen är ett sätt att spela upp inre bilder av hur hemskt det kommer bli. Det finns hundratals exempel. Vi alla gör det hela tiden på ett eller annat sätt. Hjälper det oss? Måste vi tänka på något för att det kommer hända? Jag uppmuntrar inte flykt - flykt kan vara att vägra tänka på ett problem man kan lösa, eller förneka något: en sjukdomsförlopp. Jag talar om det repeterande av negativa tankar.
Vill du göra något konstruktivt? Fundera på en lösning. Spela upp inre bilder av att situationen inte kommer bli så hemsk, att du kommer lösa det. Om du funderat på en lösning och inte ser den, så är det mer konstruktivt att försöka acceptera.
Vill du utbilda dig till Kognitiv Terapeut? Läs mer på Utbildning till Kognitiv Terapeut på Näringscenter. I vår startar också en ny utbildning i Kroppspsykoterapi. Mer info kommer snart!
Marcus Hedén
tisdag 28 oktober 2014
söndag 12 oktober 2014
uppleva är inte samma sak som uppfatta..
Att uppfatta är att upptäcka något medan uppleva är hur man känner inför det. Ett exempel är att man kan uppfatta att solen skiner och att man upplever det som att man blir varm i kroppen. Man kan uppfatta det som att ens vänner inte hört av sig senaste dagarna och man upplever sig vara ensam. Men vems "fel" är det då? Är det ens egna tankar som är fel? Eller är det att man känner/upplever att ens egna behov inte tillgodoses?
Tro är
ingenting du kan se
det är ingenting du kan röra
men du kan känna den i ditt hjärta
Tro är
det som får dig att fortsätta försöka när andra skulle ha gett upp
det får dig att fortsätta tro på det goda i andra människor
och hjälper dig att finna det
Tro är
att lita på en makt högre än dig själv
och veta att vad än som händer kommer denna tro att leda dig genom vad som helst
det är att tro på sig själv och ha modet att stå upp för vad du tror på
Tro är
ingenting du kan se
det är ingenting du kan röra
men du kan känna den i ditt hjärta
Tro är
det som får dig att fortsätta försöka när andra skulle ha gett upp
det får dig att fortsätta tro på det goda i andra människor
och hjälper dig att finna det
Tro är
att lita på en makt högre än dig själv
och veta att vad än som händer kommer denna tro att leda dig genom vad som helst
det är att tro på sig själv och ha modet att stå upp för vad du tror på
onsdag 8 oktober 2014
Stanna upp och tänk om!
En sak som gör livet lättare är att Stanna upp flera gånger per dag. Stanna upp och Observera vad som händer inom dig. Vilka tankar har du? Vilka känslor? Vilka känslor skapar dina tankar? Släpp sedan taget om tankarna, kanske fokusera på något trevligt du vill ska hända. Istället för att fokusera på något jobbigt (smärta, oro, ångest, skuld, rädslor) så kan du faktiskt fokusera på något helt annat. Det är bara att släppa taget.
S - Stanna upp..
O - Observera..
S - Släpp taget..
Ger självkännedom, lugn, kunskap om dina egna mönster, kraft och låter dig till sist fånga dagen.. Att verkligen leva livet och inte bara då och då registrera hur åren flyger förbi..
SOS - Carpe Diem.. /Marcus Hedén
S - Stanna upp..
O - Observera..
S - Släpp taget..
Ger självkännedom, lugn, kunskap om dina egna mönster, kraft och låter dig till sist fånga dagen.. Att verkligen leva livet och inte bara då och då registrera hur åren flyger förbi..
SOS - Carpe Diem.. /Marcus Hedén
fredag 3 oktober 2014
ett barn...
Ett barn som kritiseraslär sig fördöma.
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.
Ett barn som hånas
lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.
Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)