Alla behöver vi kommunicera och ha ett samspel med andra människor. Jag tror att människan i sig är en social individ och kan inte utvecklas utan samspel med andra varelser som hon kan kommunicera med. Men om ena partnern inte är intresserad av att kommunicera eller samspela gör det saken mycket svårare. Kan man göra något åt det??? Vad är LYCKA då? Mitt svar är att alla är vi olika. Jag tror att dagens mammor mår mycket sämre än förr just för att det är inte "tillåtet" att vara nöjd med att bara vara mamma... Alla vill vi ha en uppgift i livet. Frågan är väl vad man vill lägga krutet på... Mår man bra av att älta sina problem? Jag tror det blir som en negativ spiral om man tänker negativt. Ingen blir väl glad av sura miner? När jag själv är som surast eller tröttast är just då som jag försöker muntra upp mig själv genom att sjunga, ta mig ett varmt bad eller sminka mig för att SE bättre ut än vad jag känner mig. Jag försöker göra så bra av situationen jag kan...
Sen saker som jag inte kan påverka är inte så stor idé att lägga krut på. Om bilen är död så är det bara att antingen fixa den eller låta bli. Om någon ogillar mig vad jag än gör, vad jag än säger och hur jag än förklarar så får jag skit, ja då kan jag inte göra mer. Jag kan inte tvinga någon att gilla mig. Samtidigt så har jag vänner som verkligen uppskattar och tycker om mig vad jag än gör. Jag har famnar att gråta ut i, jag har vänner att gå hem till, jag har vänner som kan hjälpa mig och som jag kan hjälpa. Kravlösa relationer med acceptans, tålamod och utan fördömande och förakt. Vad gör en nöjd i livet? Om man inte hittar livets mening så är det inte konstigt om man får utmattningsdepression och/eller panikångest och känner sig ut balans. Hela livet handlar om prioriteringar.
Man kanske inte behöver vara NÖJD men iaf acceptera läget. Eller "gilla läget" som en tidigare chef sa. MEN då måste man också veta vilka förhållandena är!! Hans ordval var fruktansvärt frustrerande för oss då eftersom det betydde försämring för arbetsplatsen. VEM skulle ansvara för försämringarna? Inte verkade han intresserad av det iaf och det gjorde oss upprörda. Men med facit i hand så var det nerdragningar i hela kommunen och det har fortsatt. Saken i sig var inget att göra åt utan det handlade bara om ordval och ta saken i egna händer och göra så gott man kunde av situationen. Vad hjälper det att känna frustration över situationen när man inte själv har någon makt att ändra den än att göra det bästa?
Jag har funderat på ett blogginlägg som hänvisade till min blogg om en gammal diskussion efter att personen läst en artikel... Funderingar som dyker upp är om en mamma behöver egna intressen och lite fritid för sig själv för att bli en bra förälder.. Kan en kvinna vara lycklig samtidigt som hon "bara" tar hand om hushåll och familjen? Är man nöjd med sitt liv så tror jag att man är en bättre förälder än när man inte är nöjd med sitt liv. Med Jonas syn på livet så känns livet så mycket enklare. Ingen kan väl påstå att han mår dåligt av sin uppväxt med en engagerad mamma som tagit hand om honom och låtit honom lära sig av sina egna misstag. Är man en dålig mor som är ser sina barn som intresse? Är man en dålig mor om man alltid finns där för sina barn? Är man en dålig mor om man inte sätter barnen på dagis innan 4-5-års ålder? Är man en bättre mor om man INTE ser till att barnen har rena och hela kläder till skolan? Är man en bättre mot om man skäller och gnäller på allt och alla som inte tycker som hon gör? Är man en bättre mamma om man hellre åker på utlandsresa med barnen än ser till att barnen får mat i magen? Jag tror inte det finns ETT rätt! Alla är olika prioriteringar och ett barn till en alkoholiserad prostituerad kan bli lika framgångsrik som en dotter till ett gift rikt par.
En som jag känner BORDE svälja sin stolthet och ta emot hjälp. Allt från hemmet till ekonomin, men när vänner och släkt erbjudit sin hjälp så har personen sagt ifrån att inte vilja ha hjälp. Personen har inte kontakt med sina föräldrar och klarar inte sin ekonomi. Nu i år har personen "äntligen" fått diagnosen Asperger. Det är samspel att KUNNA ge och ta emot hjälp när det behövs och när båda parter kan och vill. Något som denna personen haft väldigt svårt för. Samtidigt ska man acceptera att alla vill inte be om hjälp, men då får de stå sitt kast ELLER? Förr var det vanligt att man verkligen fick truga för att någon ska be om hjälp. Det sitter i bland många av de äldre. Hur bemöter man dem som aldrig ber om hjälp men som behöver? Ska man truga eller ska man strunt i dem och säga att de får skylla sig själva? Hur hanterar man de som inte ens vet pga okunskap att de kan få hjälp? Det enda man kan göra är att informera men man kan inte tvinga dem till hjälp om de inte själva vill. Jag har inga problem med att svälja min stolthet ibland och be om hjälp. Jag är inte specialist på något så det är väl bra om man ber om hjälp av en som är bättre, eller? Jag har vänner som hjälpt mig och som jag har hjälpt.
Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
Inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
Och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar
Det ska va' gott å leva
Annars kan det kvitta.
De som blir utbrända är de som försöker mer än vad de klarar av. Det handlar inte om oengagemang utan mer tvärt om. De engagerar sig MER än de klara av. Det är nog sällan fysisk ansträngning det handlar om utan vad man själv sätter upp för krav på sig själv men också vad andra i ens närhet som vänner, barn, bekanta och samhället sätter upp för normer. Jag tycker att samhället är "sjukt" och det visar sig i alla depressioner, ångest mm.
Är livet så mycket bättre om man kämpar för att en månad om året mår bra istället för att må bra största delen av året? När min mamma dog av en hjärnblödning efter ha haft högt blodtryck i flera år så sa jag till mig själv att inte tillåta mig må så dåligt. Varför inte unna sig av det man INDIVIDUELLT njuter av än att följa "samhällets normer"? För mig är skillnad, självbestämmande och individualism något positivt. Alla tänker inte likadant. Titta bara på tex Jonas som skrivit "Grabben i kuvösen bredvid" som tackade nej till hjälpmedel och blev bara bättre av det. Han har inte accepterat de hjälpmedels om fanns utan uppfann nya. Snacka om initiativrikt!! Men denna lösningen passar inte alla. Vem kan döma och säga att hans val varit fel? Men jag vet visserligen EN som inte tycker om honom. En person som själv inte varit lika initiativrik och sökt sig utanför dagliga verksamheter osv trots att jag tror att personen skulle klara det utmärkt. Men personen klagar och gnäller men gör inget åt det. Jag tror det är det som är skillnaden Ett varmt bad betyder otroligt mycket för mig. Och med trevligt sällskap, levande ljus och mysa med tilltugg. Men också att färga håret, umgås med vänner och spendera tid med mina barn och min pojkvän. Mina semestrar vill jag inte vara utan!!! Även om semestermålet är anpassat efter familjen. Men det blir också miljöombyte, härliga sommarkvällar med vänner, utflykter, god mat, segling, gå i grottor, köra gocart (som JAG älskar), köra flygplan, fiska, geocacha, klippa gräsmatta, grilla, bli utelåst mitt i natten, vattenkrig osv.
Jag tror mer det handlar om synen på livet än hur uppväxten egentligen varit. Sedan tror jag att vi alla väger in olika värderingar i "framgångsrik"... Vissa prioriterar det mentala/psykiska miljön, andra den fysiska/materiella miljön. Vad krävs för att barnens ka växa upp och bli goda individer? Jag tror att liten del ligger på föräldrarna. Jag tror att stor del läggs under tonårstiden då ungdomarna är mottagliga för intryck och påverkan "utifrån", vilka vänner de har och i vilka kretsar de rör sig. Som förälder kan man göra väldigt lite då. Jag har sett flera tonåringar ändrat sig otroligt när de börjat i gymnasiet och fått annan umgängeskrets. Etik och moral behöver inte längre gå hand i hand... Men kanske vet vad som är rätt och fel men lever inte längre efter det.
Så hur är man så bra förälder som möjligt? Jag tror att det handlar om att kompromissa och acceptera både som barn och vuxen. Det finns inte många som är till 100% ens spegelbild när det gäller etik, moral och syn på livet. Då kan man ju fundera på hur man är som bäst FÖRÄLDRAPAR också... Men det får bli ett annat inlägg...
Tiden går... Mars 2014... Under hösten och vintern har jag lagt mer pengar på mig själv. Akupunktur, solning och hälsokost mm. Jag har högprioriterat midsommarfirandet. Jag har också fått gjort en sak som jag väntat på i flera år. Det känns så sköööönt! Jag drömmer om att bo i hus, mycket för att yngsta sonen önskar det. Ja min äldsta har ju redan ett eget hus, mer än vad jag har. Ja mycket har ju hänt sedan december 2009. Det främsta som förändrat mitt liv är ju min utbildning men också att jag bytt jobb till något jag trivs med otroligt bra med. Samma gubbe värmer mig i sängen och vi har tittat efter hus i något år.
