Ja... Det känns som att ett nytt kapitel håller på att skrivas i mitt liv. En del avslutas och en del påbörjas. Vissa drömmar är kvar. En del funderingar runt framtiden finns. Mycket har hänt under våren och sommaren. Och ännu mer de senaste veckorna! I alla fall på ETT plan!
Semestern är slut. Idag har varit en underbar dag! Underbart många kramar! Vem blir inte glad av det? Samtidigt så har jag rensat ut exets saker och åkt och lämnat hos honom och hämtat saker på en annan plats. Jag känner att jag vill göra plats för annat i mitt liv. Livet är spännande just nu! Jag är singel sen i påskas. Är jag det om en vecka eller två? Jag vet inte.
Just nu saknar jag lite värme. Var 14 grader när jag hoppade upp på cykeln och susade till jobbet. Stack i god tid för att hinna stanna och ta kort på biväxter som jättebalsamin, mjölkört och tistel. I trädgården där bina står blommar nu vitklöver och gurkört och det uppskattas av bina. Bina vill också ha lite varmare. Jag skulle tycka det var bra om det var 18-20 grader åtminstone!
Jag har chattat lite med en vän som senaste dagarna varit och kört en massa mil med hoj, ja inte vanlig cykel alltså utan mc. Jag saknar det. Har nog inte åkt sen 2009. Saknar det ibland. Skulle vara kul att åka en sväng om det var hyfsat väder... Men jag har varken skinnpaj eller mc-hjälm. Idag har jag funderat på vad det kostar begagnat...
Det blir en del turer till Göteborg. Har träffat min mammas kusin och prata mest om släkten. Vi fikade på hennes sons fik och han bjöd på fikat. Sen gick vi över vägen och åt italiensk glass och sen gick vidare mot Lejontrappan och satt och njöt i sommarsolen. Vi pratade mycket om min mamma. Jag undrar hur mycket som genetiken styr när det är mitt liv.
Jag tror gott om framtiden. Jag tror att närmsta månaderna kommer bli spännande. Det är bara drömmar... Ibland kan jag inte själv bestämma hur min framtid ska bli när andra är inblandade i men i mina drömmar ser den ljus ut. Hoppas att det blir en massa vänskap, närhet och omtanke. Jag hoppas på glädje och lycka. Ja, kanske till och med förälskelse. Jag tror min framtid blir med passion och kärlek.
På nyheterna pratade de om en varm juli... Har det varit varmt? Eller är det Stockholmsbaserat som så många andra nyheter? Jag inser att denna semester jag inte badat i havet en enda gång. Men jag har i år iaf badat i två insjöar och i vänners pool så utomhus har jag iaf badat. Men det är kanske inte försent ännu. Jag älskar att åka till havet vid solnedgång. Det är så otroligt vackert!
Jag brukar inte kalla mig romantisk men ibland funderar jag på om jag någonstans inom mig tror och hoppas på romantik... Så där med sitta och hålla handen vid solnedgången, sitta tätt intill varandra och värmas av varandras kroppsvärme. Att njuta av tillfället här och nu... Kommer det ske? Jag hoppas!
Visar inlägg med etikett singelliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett singelliv. Visa alla inlägg
måndag 1 augusti 2016
söndag 8 februari 2015
att må bra?
(från december 2009)
Alla behöver vi kommunicera och ha ett samspel med andra människor. Jag tror att människan i sig är en social individ och kan inte utvecklas utan samspel med andra varelser som hon kan kommunicera med. Men om ena partnern inte är intresserad av att kommunicera eller samspela gör det saken mycket svårare. Kan man göra något åt det??? Vad är LYCKA då? Mitt svar är att alla är vi olika. Jag tror att dagens mammor mår mycket sämre än förr just för att det är inte "tillåtet" att vara nöjd med att bara vara mamma... Alla vill vi ha en uppgift i livet. Frågan är väl vad man vill lägga krutet på... Mår man bra av att älta sina problem? Jag tror det blir som en negativ spiral om man tänker negativt. Ingen blir väl glad av sura miner? När jag själv är som surast eller tröttast är just då som jag försöker muntra upp mig själv genom att sjunga, ta mig ett varmt bad eller sminka mig för att SE bättre ut än vad jag känner mig. Jag försöker göra så bra av situationen jag kan...
Sen saker som jag inte kan påverka är inte så stor idé att lägga krut på. Om bilen är död så är det bara att antingen fixa den eller låta bli. Om någon ogillar mig vad jag än gör, vad jag än säger och hur jag än förklarar så får jag skit, ja då kan jag inte göra mer. Jag kan inte tvinga någon att gilla mig. Samtidigt så har jag vänner som verkligen uppskattar och tycker om mig vad jag än gör. Jag har famnar att gråta ut i, jag har vänner att gå hem till, jag har vänner som kan hjälpa mig och som jag kan hjälpa. Kravlösa relationer med acceptans, tålamod och utan fördömande och förakt. Vad gör en nöjd i livet? Om man inte hittar livets mening så är det inte konstigt om man får utmattningsdepression och/eller panikångest och känner sig ut balans. Hela livet handlar om prioriteringar.
Man kanske inte behöver vara NÖJD men iaf acceptera läget. Eller "gilla läget" som en tidigare chef sa. MEN då måste man också veta vilka förhållandena är!! Hans ordval var fruktansvärt frustrerande för oss då eftersom det betydde försämring för arbetsplatsen. VEM skulle ansvara för försämringarna? Inte verkade han intresserad av det iaf och det gjorde oss upprörda. Men med facit i hand så var det nerdragningar i hela kommunen och det har fortsatt. Saken i sig var inget att göra åt utan det handlade bara om ordval och ta saken i egna händer och göra så gott man kunde av situationen. Vad hjälper det att känna frustration över situationen när man inte själv har någon makt att ändra den än att göra det bästa?
Jag har funderat på ett blogginlägg som hänvisade till min blogg om en gammal diskussion efter att personen läst en artikel... Funderingar som dyker upp är om en mamma behöver egna intressen och lite fritid för sig själv för att bli en bra förälder.. Kan en kvinna vara lycklig samtidigt som hon "bara" tar hand om hushåll och familjen? Är man nöjd med sitt liv så tror jag att man är en bättre förälder än när man inte är nöjd med sitt liv. Med Jonas syn på livet så känns livet så mycket enklare. Ingen kan väl påstå att han mår dåligt av sin uppväxt med en engagerad mamma som tagit hand om honom och låtit honom lära sig av sina egna misstag. Är man en dålig mor som är ser sina barn som intresse? Är man en dålig mor om man alltid finns där för sina barn? Är man en dålig mor om man inte sätter barnen på dagis innan 4-5-års ålder? Är man en bättre mor om man INTE ser till att barnen har rena och hela kläder till skolan? Är man en bättre mot om man skäller och gnäller på allt och alla som inte tycker som hon gör? Är man en bättre mamma om man hellre åker på utlandsresa med barnen än ser till att barnen får mat i magen? Jag tror inte det finns ETT rätt! Alla är olika prioriteringar och ett barn till en alkoholiserad prostituerad kan bli lika framgångsrik som en dotter till ett gift rikt par.
En som jag känner BORDE svälja sin stolthet och ta emot hjälp. Allt från hemmet till ekonomin, men när vänner och släkt erbjudit sin hjälp så har personen sagt ifrån att inte vilja ha hjälp. Personen har inte kontakt med sina föräldrar och klarar inte sin ekonomi. Nu i år har personen "äntligen" fått diagnosen Asperger. Det är samspel att KUNNA ge och ta emot hjälp när det behövs och när båda parter kan och vill. Något som denna personen haft väldigt svårt för. Samtidigt ska man acceptera att alla vill inte be om hjälp, men då får de stå sitt kast ELLER? Förr var det vanligt att man verkligen fick truga för att någon ska be om hjälp. Det sitter i bland många av de äldre. Hur bemöter man dem som aldrig ber om hjälp men som behöver? Ska man truga eller ska man strunt i dem och säga att de får skylla sig själva? Hur hanterar man de som inte ens vet pga okunskap att de kan få hjälp? Det enda man kan göra är att informera men man kan inte tvinga dem till hjälp om de inte själva vill. Jag har inga problem med att svälja min stolthet ibland och be om hjälp. Jag är inte specialist på något så det är väl bra om man ber om hjälp av en som är bättre, eller? Jag har vänner som hjälpt mig och som jag har hjälpt.
De som blir utbrända är de som försöker mer än vad de klarar av. Det handlar inte om oengagemang utan mer tvärt om. De engagerar sig MER än de klara av. Det är nog sällan fysisk ansträngning det handlar om utan vad man själv sätter upp för krav på sig själv men också vad andra i ens närhet som vänner, barn, bekanta och samhället sätter upp för normer. Jag tycker att samhället är "sjukt" och det visar sig i alla depressioner, ångest mm.
Är livet så mycket bättre om man kämpar för att en månad om året mår bra istället för att må bra största delen av året? När min mamma dog av en hjärnblödning efter ha haft högt blodtryck i flera år så sa jag till mig själv att inte tillåta mig må så dåligt. Varför inte unna sig av det man INDIVIDUELLT njuter av än att följa "samhällets normer"? För mig är skillnad, självbestämmande och individualism något positivt. Alla tänker inte likadant. Titta bara på tex Jonas som skrivit "Grabben i kuvösen bredvid" som tackade nej till hjälpmedel och blev bara bättre av det. Han har inte accepterat de hjälpmedels om fanns utan uppfann nya. Snacka om initiativrikt!! Men denna lösningen passar inte alla. Vem kan döma och säga att hans val varit fel? Men jag vet visserligen EN som inte tycker om honom. En person som själv inte varit lika initiativrik och sökt sig utanför dagliga verksamheter osv trots att jag tror att personen skulle klara det utmärkt. Men personen klagar och gnäller men gör inget åt det. Jag tror det är det som är skillnaden Ett varmt bad betyder otroligt mycket för mig. Och med trevligt sällskap, levande ljus och mysa med tilltugg. Men också att färga håret, umgås med vänner och spendera tid med mina barn och min pojkvän. Mina semestrar vill jag inte vara utan!!! Även om semestermålet är anpassat efter familjen. Men det blir också miljöombyte, härliga sommarkvällar med vänner, utflykter, god mat, segling, gå i grottor, köra gocart (som JAG älskar), köra flygplan, fiska, geocacha, klippa gräsmatta, grilla, bli utelåst mitt i natten, vattenkrig osv.
Jag tror mer det handlar om synen på livet än hur uppväxten egentligen varit. Sedan tror jag att vi alla väger in olika värderingar i "framgångsrik"... Vissa prioriterar det mentala/psykiska miljön, andra den fysiska/materiella miljön. Vad krävs för att barnens ka växa upp och bli goda individer? Jag tror att liten del ligger på föräldrarna. Jag tror att stor del läggs under tonårstiden då ungdomarna är mottagliga för intryck och påverkan "utifrån", vilka vänner de har och i vilka kretsar de rör sig. Som förälder kan man göra väldigt lite då. Jag har sett flera tonåringar ändrat sig otroligt när de börjat i gymnasiet och fått annan umgängeskrets. Etik och moral behöver inte längre gå hand i hand... Men kanske vet vad som är rätt och fel men lever inte längre efter det.
Så hur är man så bra förälder som möjligt? Jag tror att det handlar om att kompromissa och acceptera både som barn och vuxen. Det finns inte många som är till 100% ens spegelbild när det gäller etik, moral och syn på livet. Då kan man ju fundera på hur man är som bäst FÖRÄLDRAPAR också... Men det får bli ett annat inlägg...
Tiden går... Mars 2014... Under hösten och vintern har jag lagt mer pengar på mig själv. Akupunktur, solning och hälsokost mm. Jag har högprioriterat midsommarfirandet. Jag har också fått gjort en sak som jag väntat på i flera år. Det känns så sköööönt! Jag drömmer om att bo i hus, mycket för att yngsta sonen önskar det. Ja min äldsta har ju redan ett eget hus, mer än vad jag har. Ja mycket har ju hänt sedan december 2009. Det främsta som förändrat mitt liv är ju min utbildning men också att jag bytt jobb till något jag trivs med otroligt bra med. Samma gubbe värmer mig i sängen och vi har tittat efter hus i något år.
Alla behöver vi kommunicera och ha ett samspel med andra människor. Jag tror att människan i sig är en social individ och kan inte utvecklas utan samspel med andra varelser som hon kan kommunicera med. Men om ena partnern inte är intresserad av att kommunicera eller samspela gör det saken mycket svårare. Kan man göra något åt det??? Vad är LYCKA då? Mitt svar är att alla är vi olika. Jag tror att dagens mammor mår mycket sämre än förr just för att det är inte "tillåtet" att vara nöjd med att bara vara mamma... Alla vill vi ha en uppgift i livet. Frågan är väl vad man vill lägga krutet på... Mår man bra av att älta sina problem? Jag tror det blir som en negativ spiral om man tänker negativt. Ingen blir väl glad av sura miner? När jag själv är som surast eller tröttast är just då som jag försöker muntra upp mig själv genom att sjunga, ta mig ett varmt bad eller sminka mig för att SE bättre ut än vad jag känner mig. Jag försöker göra så bra av situationen jag kan...
Sen saker som jag inte kan påverka är inte så stor idé att lägga krut på. Om bilen är död så är det bara att antingen fixa den eller låta bli. Om någon ogillar mig vad jag än gör, vad jag än säger och hur jag än förklarar så får jag skit, ja då kan jag inte göra mer. Jag kan inte tvinga någon att gilla mig. Samtidigt så har jag vänner som verkligen uppskattar och tycker om mig vad jag än gör. Jag har famnar att gråta ut i, jag har vänner att gå hem till, jag har vänner som kan hjälpa mig och som jag kan hjälpa. Kravlösa relationer med acceptans, tålamod och utan fördömande och förakt. Vad gör en nöjd i livet? Om man inte hittar livets mening så är det inte konstigt om man får utmattningsdepression och/eller panikångest och känner sig ut balans. Hela livet handlar om prioriteringar.
Man kanske inte behöver vara NÖJD men iaf acceptera läget. Eller "gilla läget" som en tidigare chef sa. MEN då måste man också veta vilka förhållandena är!! Hans ordval var fruktansvärt frustrerande för oss då eftersom det betydde försämring för arbetsplatsen. VEM skulle ansvara för försämringarna? Inte verkade han intresserad av det iaf och det gjorde oss upprörda. Men med facit i hand så var det nerdragningar i hela kommunen och det har fortsatt. Saken i sig var inget att göra åt utan det handlade bara om ordval och ta saken i egna händer och göra så gott man kunde av situationen. Vad hjälper det att känna frustration över situationen när man inte själv har någon makt att ändra den än att göra det bästa?
Jag har funderat på ett blogginlägg som hänvisade till min blogg om en gammal diskussion efter att personen läst en artikel... Funderingar som dyker upp är om en mamma behöver egna intressen och lite fritid för sig själv för att bli en bra förälder.. Kan en kvinna vara lycklig samtidigt som hon "bara" tar hand om hushåll och familjen? Är man nöjd med sitt liv så tror jag att man är en bättre förälder än när man inte är nöjd med sitt liv. Med Jonas syn på livet så känns livet så mycket enklare. Ingen kan väl påstå att han mår dåligt av sin uppväxt med en engagerad mamma som tagit hand om honom och låtit honom lära sig av sina egna misstag. Är man en dålig mor som är ser sina barn som intresse? Är man en dålig mor om man alltid finns där för sina barn? Är man en dålig mor om man inte sätter barnen på dagis innan 4-5-års ålder? Är man en bättre mor om man INTE ser till att barnen har rena och hela kläder till skolan? Är man en bättre mot om man skäller och gnäller på allt och alla som inte tycker som hon gör? Är man en bättre mamma om man hellre åker på utlandsresa med barnen än ser till att barnen får mat i magen? Jag tror inte det finns ETT rätt! Alla är olika prioriteringar och ett barn till en alkoholiserad prostituerad kan bli lika framgångsrik som en dotter till ett gift rikt par.
En som jag känner BORDE svälja sin stolthet och ta emot hjälp. Allt från hemmet till ekonomin, men när vänner och släkt erbjudit sin hjälp så har personen sagt ifrån att inte vilja ha hjälp. Personen har inte kontakt med sina föräldrar och klarar inte sin ekonomi. Nu i år har personen "äntligen" fått diagnosen Asperger. Det är samspel att KUNNA ge och ta emot hjälp när det behövs och när båda parter kan och vill. Något som denna personen haft väldigt svårt för. Samtidigt ska man acceptera att alla vill inte be om hjälp, men då får de stå sitt kast ELLER? Förr var det vanligt att man verkligen fick truga för att någon ska be om hjälp. Det sitter i bland många av de äldre. Hur bemöter man dem som aldrig ber om hjälp men som behöver? Ska man truga eller ska man strunt i dem och säga att de får skylla sig själva? Hur hanterar man de som inte ens vet pga okunskap att de kan få hjälp? Det enda man kan göra är att informera men man kan inte tvinga dem till hjälp om de inte själva vill. Jag har inga problem med att svälja min stolthet ibland och be om hjälp. Jag är inte specialist på något så det är väl bra om man ber om hjälp av en som är bättre, eller? Jag har vänner som hjälpt mig och som jag har hjälpt.
Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
Inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
Och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar
Det ska va' gott å leva
Annars kan det kvitta.
De som blir utbrända är de som försöker mer än vad de klarar av. Det handlar inte om oengagemang utan mer tvärt om. De engagerar sig MER än de klara av. Det är nog sällan fysisk ansträngning det handlar om utan vad man själv sätter upp för krav på sig själv men också vad andra i ens närhet som vänner, barn, bekanta och samhället sätter upp för normer. Jag tycker att samhället är "sjukt" och det visar sig i alla depressioner, ångest mm.
Är livet så mycket bättre om man kämpar för att en månad om året mår bra istället för att må bra största delen av året? När min mamma dog av en hjärnblödning efter ha haft högt blodtryck i flera år så sa jag till mig själv att inte tillåta mig må så dåligt. Varför inte unna sig av det man INDIVIDUELLT njuter av än att följa "samhällets normer"? För mig är skillnad, självbestämmande och individualism något positivt. Alla tänker inte likadant. Titta bara på tex Jonas som skrivit "Grabben i kuvösen bredvid" som tackade nej till hjälpmedel och blev bara bättre av det. Han har inte accepterat de hjälpmedels om fanns utan uppfann nya. Snacka om initiativrikt!! Men denna lösningen passar inte alla. Vem kan döma och säga att hans val varit fel? Men jag vet visserligen EN som inte tycker om honom. En person som själv inte varit lika initiativrik och sökt sig utanför dagliga verksamheter osv trots att jag tror att personen skulle klara det utmärkt. Men personen klagar och gnäller men gör inget åt det. Jag tror det är det som är skillnaden Ett varmt bad betyder otroligt mycket för mig. Och med trevligt sällskap, levande ljus och mysa med tilltugg. Men också att färga håret, umgås med vänner och spendera tid med mina barn och min pojkvän. Mina semestrar vill jag inte vara utan!!! Även om semestermålet är anpassat efter familjen. Men det blir också miljöombyte, härliga sommarkvällar med vänner, utflykter, god mat, segling, gå i grottor, köra gocart (som JAG älskar), köra flygplan, fiska, geocacha, klippa gräsmatta, grilla, bli utelåst mitt i natten, vattenkrig osv.
Jag tror mer det handlar om synen på livet än hur uppväxten egentligen varit. Sedan tror jag att vi alla väger in olika värderingar i "framgångsrik"... Vissa prioriterar det mentala/psykiska miljön, andra den fysiska/materiella miljön. Vad krävs för att barnens ka växa upp och bli goda individer? Jag tror att liten del ligger på föräldrarna. Jag tror att stor del läggs under tonårstiden då ungdomarna är mottagliga för intryck och påverkan "utifrån", vilka vänner de har och i vilka kretsar de rör sig. Som förälder kan man göra väldigt lite då. Jag har sett flera tonåringar ändrat sig otroligt när de börjat i gymnasiet och fått annan umgängeskrets. Etik och moral behöver inte längre gå hand i hand... Men kanske vet vad som är rätt och fel men lever inte längre efter det.
Så hur är man så bra förälder som möjligt? Jag tror att det handlar om att kompromissa och acceptera både som barn och vuxen. Det finns inte många som är till 100% ens spegelbild när det gäller etik, moral och syn på livet. Då kan man ju fundera på hur man är som bäst FÖRÄLDRAPAR också... Men det får bli ett annat inlägg...
Tiden går... Mars 2014... Under hösten och vintern har jag lagt mer pengar på mig själv. Akupunktur, solning och hälsokost mm. Jag har högprioriterat midsommarfirandet. Jag har också fått gjort en sak som jag väntat på i flera år. Det känns så sköööönt! Jag drömmer om att bo i hus, mycket för att yngsta sonen önskar det. Ja min äldsta har ju redan ett eget hus, mer än vad jag har. Ja mycket har ju hänt sedan december 2009. Det främsta som förändrat mitt liv är ju min utbildning men också att jag bytt jobb till något jag trivs med otroligt bra med. Samma gubbe värmer mig i sängen och vi har tittat efter hus i något år.
måndag 21 juni 2010
måsten eller val?
När människor är sjuka, trötta eller kanske till och med har sprungit in i väggen så får de alltid rådet att vila och bara göra saker de tycker om. Det är ju fint, men är det verkligen så verklighetsförankrat? Jag menar, livet har en hel del måsten och dessa sköter inte sig själva.Jag måste ha mat vilket betyder att jag måste ha pengar. Pengarna i sin tur betyder att jag förmodligen måste jobba eller så är jag så sjuk att jag är sjukskriven och då måste jag bråka med Försäkringskassan. Sedan kommer pengarna in men det räcker ju inte för då måste jag handla maten jag måste ha. Utöver det så måste jag tillaga maten och för att kunna det måste jag diska då och då.
Ja, ni förstår. Det finns många måsten vi inte kan bortse från. Jag skulle gärna strunta i att betala räkningarna, men det skulle nog inte bli så bra. Jag skulle gärna skita i att laga mat men det går ju inte heller. Har man barn så är det allt runt dem som måste fixas och då spelar det ingen roll hur sjuk, trött eller utbränd man är.De enda måsten man faktiskt kan välja bort, totalt, är de roliga. Jag måste inte se på TV - men jag gör det gärna om det är något bra. Jag måste inte vara social - men det ger energi att vara det osv. Det finns många måsten som är helt omöjliga att välja bort, dels för att vi måste ta hand om oss själva och dels för att om vi har andra personer i vårt liv så måste vi också ta hand om dem.
Nu kan ju vissa ha turen att ha en underbart hjälpsam partner. Dessa kanske slipper vissa av våra måsten och faktiskt kan vila upp sig totalt. Men vi övriga? Vi får nog stå ut med att det finns måsten lite överallt här i världen.
lördag 20 mars 2010
barn som växer upp utan pappa...
•66,6 procent av ensamstående vårdnadshavande mödrar jobbar mindre än heltid
•10,2 procent av ensamstående vårdnadshavande fäder jobbar mindre än heltid.
•7 procent av ensamstående vårdnadshavande mödrar jobbar mer än 44 timmar i veckan.
•24 procent av ensamstående vårdnadshavande fäder jobbar mer än 44 timmar i veckan
[Källa: Technical Analysis Paper No. 42 - U.S. Dept. of Health and Human Services - Office of Income Security Policy]
Var fjärde pappa jobbar mer än heltid. Gör det honom till en bättre förälder än de mammor (mer än hälften) som går ner i tid för att ha tid till sina barn?
90,2 procent av fäderna med delad vårdnad betalar det krävda underhållsstödet
79,1 procent av fäder med umgängesrätt betalar det krävda underhållsstödet
44,5 procent av fäderna utan umgängesrätt betalar det krävda underhållsstödet
37,9 procent av fäderna nekas mot sin vilja all form av umgänge
66 procent av obetalt underhåll av icke vårdnadshavande fäder beror på oförmåga att betala.
[källa: 1988 Census "Child Support and Alimony: 1989 Series" P-60, No. 173 p.6-7, and "U.S. General Accounting Office Report" GAO/HRD-92-39FS January 1992]
62,1 procent av fäderna nekas INTE umgänge.
Nästan en av tio pappor som har delad vårnad betalar inte det krävda underhållsstödet.
En av fem pappor som har umgängesrätt betalar inte det krävda underhållsstödet.
Över hälften av de fäder som inte har umgängesrätt betalar inte heller det krävda underhållet.
Över en av tre fäder som inte betalar underhållsstödet har ekonomisk förmåga att betala underhållsstöd, men gör det inte ändå.
1992 rapproterterades att alla som dömts och avtjänade fängelsestraff växt upp i faderslösa hem. Siffran har sannolikt stigit sedan dess.
[Källa: Fulton County Georgia Jail Populations and Texas Dept. of Corrections, 1992]
Hur kan något bli mer än 100%???
•10,2 procent av ensamstående vårdnadshavande fäder jobbar mindre än heltid.
•7 procent av ensamstående vårdnadshavande mödrar jobbar mer än 44 timmar i veckan.
•24 procent av ensamstående vårdnadshavande fäder jobbar mer än 44 timmar i veckan
[Källa: Technical Analysis Paper No. 42 - U.S. Dept. of Health and Human Services - Office of Income Security Policy]
Var fjärde pappa jobbar mer än heltid. Gör det honom till en bättre förälder än de mammor (mer än hälften) som går ner i tid för att ha tid till sina barn?
90,2 procent av fäderna med delad vårdnad betalar det krävda underhållsstödet
79,1 procent av fäder med umgängesrätt betalar det krävda underhållsstödet
44,5 procent av fäderna utan umgängesrätt betalar det krävda underhållsstödet
37,9 procent av fäderna nekas mot sin vilja all form av umgänge
66 procent av obetalt underhåll av icke vårdnadshavande fäder beror på oförmåga att betala.
[källa: 1988 Census "Child Support and Alimony: 1989 Series" P-60, No. 173 p.6-7, and "U.S. General Accounting Office Report" GAO/HRD-92-39FS January 1992]
62,1 procent av fäderna nekas INTE umgänge.
Nästan en av tio pappor som har delad vårnad betalar inte det krävda underhållsstödet.
En av fem pappor som har umgängesrätt betalar inte det krävda underhållsstödet.
Över hälften av de fäder som inte har umgängesrätt betalar inte heller det krävda underhållet.
Över en av tre fäder som inte betalar underhållsstödet har ekonomisk förmåga att betala underhållsstöd, men gör det inte ändå.
1992 rapproterterades att alla som dömts och avtjänade fängelsestraff växt upp i faderslösa hem. Siffran har sannolikt stigit sedan dess.
[Källa: Fulton County Georgia Jail Populations and Texas Dept. of Corrections, 1992]
Hur kan något bli mer än 100%???
fredag 1 januari 2010
Personlig Krönika 2009
SteffMan har inspirerat mig till detta...
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Oh ja! Jag tävlade (KM visserligen) i bågskytte, seglade över Roxen, åt glass med spade ur en hink, blev påkörd av en annan bil, eldade ett köksbord inomhus, badade i havet vid midnatt (eller har jag gjort det tidigare?), körde en bil där mätarställningen stod på 00000, chipmärkte en gulbrun ponny, firade midsommar med att titta på män som sköt golfbollar över hustaket, bakade tunnbröd, skickade inte ett enda julkort, tagit tjänstledigt från jobbet, hade semester 4 veckor i rad.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Vilka??? OM jag avlade några nyårslöften så var det nog att bli bättre i fötterna och det går ju långsamt bättre så i så fall har jag ju hållt det...
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
De flesta har tillräckligt, men en är i väntans tider och får knipa för att det inte ska bli ett decemberbarn.
4. Dog någon som stod dig nära?
Inte direkt. Men jag har saknat flera...
5. Vilka platser besökte du?
Vingåker, Norrköping, Linköping, Berg (-s slussar), Mantorp, Lennartsfors, Ullared, Bengtsfors, Tjörn, Lindome, Billdal, Stubberöd, Lycke, Lefstad, Fotö... ja och ännu fler... Jag räknar iaf med ställen som jag stannat och varit social...
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
Det jag saknar är inte rimligt att önska att få... Det det har jag ingen makt att påverka. Eller njae... Kanske men troligen inte redan 2010 utan jag får nog vänta till 2011...
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
25 maj. Men även 5 september. Eller kommer jag ALLTID minnas dessa dagar??? Även när jag blir gammal? hm... vet inte...
8. Vad var din största framgång 2009?
Framgång? Kan det vara att jag kom in på utbildningen där det var ca 3 sökande till varje plats.
9. Största misstaget?
Jag har väl gjort flera saker som antingen jag eller andra ser som misstag. Men vet inte om jag tycker att det är några jättestora...
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Vem är varken sjuk eller skadar sig under ett helt år? Men jag har varit relativt frisk iaf.
11. Bästa köpet?
Inte min bil!!! Vad kan det vara? Mobil? Dvd/vhs-spelaren? Hårfärg? Fläskfilé? Den stora spegeln? Sängen?
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Totalt under året så är det väl i så fall lägehetshyran? Eller skatt?
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja självklart! Både att jag kom in på utbildningen som jag funderat på i flera år men också att jag var med på KM:et i bågskytte. Eller så enkla saker som att leka med MG eller sitta och skratta med HA vid tv:n eller Youtube. Men också att ha vattenkrig i Värmland med MG, MG och HA.
14. Vilka sånger eller artister kommer alltid att påminna dig om 2009?
hm... Lady Gaga kanske? Eller varför inte Beatles "Let it be" som min son sjöng på Idol!?
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Utan tvekan gladare och nöjdare. Känt mindre frustration och motgångar under 2009 än på mååånga år.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Delvis besökt min mammas grav mer. Men jag har faktiskt besökt både mormors och morfars och det har jag inte gjort på väääääldigt många år.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Frusit.
18. Hur tillbringar du nyår?
Med raketer och de närmsta hemma.
19. Blev du kär i år?
Vet inte om jag kan kalla det för det även om jag träffat någon jag tycker mycket om. Men vi är "äckligt pluttinuttiga" som jag brukar säga ;-)
20. Favoritprogram på TV?
Hm... Det dumma är att jag oftast missar även mina favoritprogram... Min son har bättre koll... Ensam mamma söker, Bonde söker fru, Du blir vad du äter, Äntligen hemma, Mammas pojkar, Days of our lives, 2 and ½ men, Guds tre flickor...
21. Bästa boken du läste?
Gillar Jonas bok Grabben i kuvösen bredvid (och hans blogg).
22. Största musikaliska upptäckten?
vet inte...
23. Något du önskade dig och fick?
Jo det kan man väl säga... Att komma med på utbildningen var ju något jag önskade. Mer tid för läxläsning med.
24. Något du önskade dig men inte fick?
Kanske.. Även om jag under hösten fick bättre ekonomi så hade ekonomin släpat efter en del sedan jag var sjukskriven pga fötterna.
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Det var en fredag och om jag inte minns fel så SKULLE jag jobbat men fått ledigt och hade gäster på fredagen eller lördagen...
26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Självklart kunde det varit bättre! Det är ju MYCKET som kunde varit bättre!
27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Förändring, framtidsutsikt... eller vaddå MIN STIL??? Rent klädesmässigt så har jag väl ändrat mig lite... så mycket rosa och cerist har jag nog aldrig burit... Nu är det bara vitt som jag är reserverad för ;-)
28. Vad fick dig att må bra?
Att jag i år kunde hälsa på flera av mina vänner på semestern. Att grannarna kommer och knackar på ibland och att bara stå och snacka. Att inte bara behövt be om hjälp utan också kunnat erbjuda olika sorters hjälp.
29. Vem saknade du?
Jag saknar alltid min mamma men sedan hösten känner jag även saknad av annat BLAND ANNAT hund.
30. De bästa nya människorna du träffade år 2009?
JA!! Helt underbara personer både på klubben och indirekt via klubben som dragit med mig på diverse äventyr. Sedan är det ju inte NYA men ett föräldrapar till en klasskamrat till min son tycker jag är helt underbara! Men också att jag återupptagit kontakt med två gamla väninnor (sedan tonåren) sedan måste jag väl säga att flera av mina klasskamrater är verkligen intressanta eller goa människor!
Sammanfattning av 2009:
Detta år har betytt förändring för mig. Att börja plugga efter 16 år var en stor sak för mig. Jag har både mist bekanta/vänner men fått fler nya och fått ny kontakt med personer som jag inte haft kontakt med på flera år. Jag har lämnat hästintresset helt även om jag har fritidsuppdrag någon gång om året. Jag har varit vittne i en polisanmälan, jag tycker nog att maskiner har krånglat en del så som datorer, tvättmaskin, bil, våffeljärn osv. Sammanfattningsvis har det varit många plus och några få minus, men de kanske inte har varit så små men samtidigt saker som jag själv inte kan påverka helt så det är ingen idé att bli frustrerad över det...
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Oh ja! Jag tävlade (KM visserligen) i bågskytte, seglade över Roxen, åt glass med spade ur en hink, blev påkörd av en annan bil, eldade ett köksbord inomhus, badade i havet vid midnatt (eller har jag gjort det tidigare?), körde en bil där mätarställningen stod på 00000, chipmärkte en gulbrun ponny, firade midsommar med att titta på män som sköt golfbollar över hustaket, bakade tunnbröd, skickade inte ett enda julkort, tagit tjänstledigt från jobbet, hade semester 4 veckor i rad.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Vilka??? OM jag avlade några nyårslöften så var det nog att bli bättre i fötterna och det går ju långsamt bättre så i så fall har jag ju hållt det...
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
De flesta har tillräckligt, men en är i väntans tider och får knipa för att det inte ska bli ett decemberbarn.
4. Dog någon som stod dig nära?
Inte direkt. Men jag har saknat flera...
5. Vilka platser besökte du?
Vingåker, Norrköping, Linköping, Berg (-s slussar), Mantorp, Lennartsfors, Ullared, Bengtsfors, Tjörn, Lindome, Billdal, Stubberöd, Lycke, Lefstad, Fotö... ja och ännu fler... Jag räknar iaf med ställen som jag stannat och varit social...
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
Det jag saknar är inte rimligt att önska att få... Det det har jag ingen makt att påverka. Eller njae... Kanske men troligen inte redan 2010 utan jag får nog vänta till 2011...
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
25 maj. Men även 5 september. Eller kommer jag ALLTID minnas dessa dagar??? Även när jag blir gammal? hm... vet inte...
8. Vad var din största framgång 2009?
Framgång? Kan det vara att jag kom in på utbildningen där det var ca 3 sökande till varje plats.
9. Största misstaget?
Jag har väl gjort flera saker som antingen jag eller andra ser som misstag. Men vet inte om jag tycker att det är några jättestora...
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Vem är varken sjuk eller skadar sig under ett helt år? Men jag har varit relativt frisk iaf.
11. Bästa köpet?
Inte min bil!!! Vad kan det vara? Mobil? Dvd/vhs-spelaren? Hårfärg? Fläskfilé? Den stora spegeln? Sängen?
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Totalt under året så är det väl i så fall lägehetshyran? Eller skatt?
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja självklart! Både att jag kom in på utbildningen som jag funderat på i flera år men också att jag var med på KM:et i bågskytte. Eller så enkla saker som att leka med MG eller sitta och skratta med HA vid tv:n eller Youtube. Men också att ha vattenkrig i Värmland med MG, MG och HA.
14. Vilka sånger eller artister kommer alltid att påminna dig om 2009?
hm... Lady Gaga kanske? Eller varför inte Beatles "Let it be" som min son sjöng på Idol!?
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Utan tvekan gladare och nöjdare. Känt mindre frustration och motgångar under 2009 än på mååånga år.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Delvis besökt min mammas grav mer. Men jag har faktiskt besökt både mormors och morfars och det har jag inte gjort på väääääldigt många år.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Frusit.
18. Hur tillbringar du nyår?
Med raketer och de närmsta hemma.
19. Blev du kär i år?
Vet inte om jag kan kalla det för det även om jag träffat någon jag tycker mycket om. Men vi är "äckligt pluttinuttiga" som jag brukar säga ;-)
20. Favoritprogram på TV?
Hm... Det dumma är att jag oftast missar även mina favoritprogram... Min son har bättre koll... Ensam mamma söker, Bonde söker fru, Du blir vad du äter, Äntligen hemma, Mammas pojkar, Days of our lives, 2 and ½ men, Guds tre flickor...
21. Bästa boken du läste?
Gillar Jonas bok Grabben i kuvösen bredvid (och hans blogg).
22. Största musikaliska upptäckten?
vet inte...
23. Något du önskade dig och fick?
Jo det kan man väl säga... Att komma med på utbildningen var ju något jag önskade. Mer tid för läxläsning med.
24. Något du önskade dig men inte fick?
Kanske.. Även om jag under hösten fick bättre ekonomi så hade ekonomin släpat efter en del sedan jag var sjukskriven pga fötterna.
25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Det var en fredag och om jag inte minns fel så SKULLE jag jobbat men fått ledigt och hade gäster på fredagen eller lördagen...
26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Självklart kunde det varit bättre! Det är ju MYCKET som kunde varit bättre!
27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Förändring, framtidsutsikt... eller vaddå MIN STIL??? Rent klädesmässigt så har jag väl ändrat mig lite... så mycket rosa och cerist har jag nog aldrig burit... Nu är det bara vitt som jag är reserverad för ;-)
28. Vad fick dig att må bra?
Att jag i år kunde hälsa på flera av mina vänner på semestern. Att grannarna kommer och knackar på ibland och att bara stå och snacka. Att inte bara behövt be om hjälp utan också kunnat erbjuda olika sorters hjälp.
29. Vem saknade du?
Jag saknar alltid min mamma men sedan hösten känner jag även saknad av annat BLAND ANNAT hund.
30. De bästa nya människorna du träffade år 2009?
JA!! Helt underbara personer både på klubben och indirekt via klubben som dragit med mig på diverse äventyr. Sedan är det ju inte NYA men ett föräldrapar till en klasskamrat till min son tycker jag är helt underbara! Men också att jag återupptagit kontakt med två gamla väninnor (sedan tonåren) sedan måste jag väl säga att flera av mina klasskamrater är verkligen intressanta eller goa människor!
Sammanfattning av 2009:
Detta år har betytt förändring för mig. Att börja plugga efter 16 år var en stor sak för mig. Jag har både mist bekanta/vänner men fått fler nya och fått ny kontakt med personer som jag inte haft kontakt med på flera år. Jag har lämnat hästintresset helt även om jag har fritidsuppdrag någon gång om året. Jag har varit vittne i en polisanmälan, jag tycker nog att maskiner har krånglat en del så som datorer, tvättmaskin, bil, våffeljärn osv. Sammanfattningsvis har det varit många plus och några få minus, men de kanske inte har varit så små men samtidigt saker som jag själv inte kan påverka helt så det är ingen idé att bli frustrerad över det...
fredag 30 oktober 2009
Tonårsförälder...
Ingen har sagt att det är lätt att vara förälder, allra minst i dagens stressiga samhälle. Och ingen förälder är perfekt. Glöm inte bort att du som förälder aldrig kan ta fullt ansvar för din tonårings handlingar. Du kan bara göra det bästa för att ditt barn ska växa upp till en mogen och ansvarsfull individ. Hur väl du än handlar kan det ändå gå fel.
Det viktiga är att reagera snabbt om det dyker upp tecken på att barnet kanske är på fel väg. Det kan till exempel handla om skolk, missbruk, skadegörelse, våld och annan kriminalitet. Det finns alltid hjälp att få. Som förälder är det också skönt att kunna tala med andra i samma situation och veta att man inte är ensam.
* Att testa gränser är en del av att växa upp och tonåringar testar gränser precis som småbarn i trotsåldern.
* Tonåringen måste fortsätta få vara barn när den behöver.
* Barnet behöver föräldrar som sätter gränser och ställer krav.
* Ge sitt barn egna ansvarsområden är något man kan börja med redan i tidig ålder. Ett barn behöver lära sig att samarbeta och ta ansvar. För att fungera som vuxen behöver barnet också kunna städa, tvätta, handla och laga mat. Den stressade familjen kan göra upp veckoscheman för hemmets alla göromål där var och en får sitt eget ansvar och sina egna göromål. Det gör att alla blir delaktiga och känner sig duktiga och betydelsefulla.
* Om du respekterar ditt barn får du respekt tillbaka. Var lyhörd och lyssna. Samtal kan skapa förståelse och samförstånd.
* Även tonåringar behöver lära sig att man inte kan säga och göra vad som helst. De behöver lära sig att respektera andra människor.
* Tonåringar behöver vara med och bestämma. Det är nu dags att tonåringen får ta eget ansvar och får lära sig att klara sig själv. Kom överens om vilka regler som ska gälla och vilka påföljderna ska vara om de inte följs. Vilka regler man vill ha är upp till varje enskild familj. Det viktiga är att reglerna finns och att de följs från båda håll. Regler visar att du bryr dig som förälder.
* Som tonåring är det viktigare än någonsin att bli sedd som individ och känna att man duger. Ge värme och beröm. Visa att du tycker om och är stolt över din dotter eller son. Då stärker du tonåringens självförtroende. I vissa situationer behöver barnet ha en vuxenrelation med sina föräldrar, och i andra en vanlig barn- och förälderrelation.
* Tonåringar behöver bekräftelse på att de är självständiga individer. Därför vägrar de ofta att erkänna att de skulle kunna vara offer för grupptryck. Var inte överbeskyddande utan ge din tonåring frihet under ansvar. Om du visar att du litar på ditt barns omdöme är möjligheten stor att de faktiskt lever upp till förtroendet.
* Uppmuntra tonåringen till att tala om vad som rör sig i huvudet på honom eller henne, om hur dagen har varit och hur han eller hon egentligen mår. Ha tålamod och var envis. Det är inte alltid lätt att få kontakt med en tonåring. Hjälp barnet att tänka positivt, gott om sig själv och andra och att hitta goda förebilder.
* Det spelar ingen roll vad du säger om du inte omsätter det du säger i handling. Var en förebild för din tonåring!
* Med lite humor blir det lättare att tala om svåra saker. Glöm heller inte bort att ha roligt tillsammans. Utgå från ett gemensamt intresse. Ni båda kanske tycker om att laga mat, gå på bio eller se på fotboll.
* Som tonårsförälder behöver man respektera att barnet blir mer självständigt och att det har ett privatliv på ett annat sätt än tidigare. Barnet behöver hitta en egen identitet och en social tillhörighet utanför familjen. Därför blir kompisarna, skolan och fritiden viktig.
* Ditt stöd som förälder är fortfarande oerhört betydelsefullt. Tonåringen behöver känna att föräldrarna finns där och ställer upp vad som än händer. Då blir familjen en trygg bas att utgå ifrån och ett skyddsnät att falla tillbaka på.
Lämna inte din tonåring ensam hemma över helgen, säger psykologen Johan Eriksson. Försök finna en bättre lösning. Kanske kan en av tonåringens kompisar få följa med er?
Om det inte går, vad gör man då?
- Beslutar du dig ändå för att tonåringen ska få stanna, bör du se till att någon vuxen du känner väl tar ansvar för henne/honom medan ni är borta. Kanske kan du prata med bästa kompisens föräldrar, och fråga om din tonåring kan få bo hos dem över helgen.
Varför är det så tråkigt att följa med?- Kompisarna är viktiga nu. Men det handlar också om vad man tycker om att göra. Fundera över om ni kan göra något mer äventyrligt tillsammans. Då blir det roligare att följa med familjen några år till.
Det viktiga är att reagera snabbt om det dyker upp tecken på att barnet kanske är på fel väg. Det kan till exempel handla om skolk, missbruk, skadegörelse, våld och annan kriminalitet. Det finns alltid hjälp att få. Som förälder är det också skönt att kunna tala med andra i samma situation och veta att man inte är ensam.
* Att testa gränser är en del av att växa upp och tonåringar testar gränser precis som småbarn i trotsåldern.
* Tonåringen måste fortsätta få vara barn när den behöver.
* Barnet behöver föräldrar som sätter gränser och ställer krav.
* Ge sitt barn egna ansvarsområden är något man kan börja med redan i tidig ålder. Ett barn behöver lära sig att samarbeta och ta ansvar. För att fungera som vuxen behöver barnet också kunna städa, tvätta, handla och laga mat. Den stressade familjen kan göra upp veckoscheman för hemmets alla göromål där var och en får sitt eget ansvar och sina egna göromål. Det gör att alla blir delaktiga och känner sig duktiga och betydelsefulla.
* Om du respekterar ditt barn får du respekt tillbaka. Var lyhörd och lyssna. Samtal kan skapa förståelse och samförstånd.
* Även tonåringar behöver lära sig att man inte kan säga och göra vad som helst. De behöver lära sig att respektera andra människor.
* Tonåringar behöver vara med och bestämma. Det är nu dags att tonåringen får ta eget ansvar och får lära sig att klara sig själv. Kom överens om vilka regler som ska gälla och vilka påföljderna ska vara om de inte följs. Vilka regler man vill ha är upp till varje enskild familj. Det viktiga är att reglerna finns och att de följs från båda håll. Regler visar att du bryr dig som förälder.
* Som tonåring är det viktigare än någonsin att bli sedd som individ och känna att man duger. Ge värme och beröm. Visa att du tycker om och är stolt över din dotter eller son. Då stärker du tonåringens självförtroende. I vissa situationer behöver barnet ha en vuxenrelation med sina föräldrar, och i andra en vanlig barn- och förälderrelation.
* Tonåringar behöver bekräftelse på att de är självständiga individer. Därför vägrar de ofta att erkänna att de skulle kunna vara offer för grupptryck. Var inte överbeskyddande utan ge din tonåring frihet under ansvar. Om du visar att du litar på ditt barns omdöme är möjligheten stor att de faktiskt lever upp till förtroendet.
* Uppmuntra tonåringen till att tala om vad som rör sig i huvudet på honom eller henne, om hur dagen har varit och hur han eller hon egentligen mår. Ha tålamod och var envis. Det är inte alltid lätt att få kontakt med en tonåring. Hjälp barnet att tänka positivt, gott om sig själv och andra och att hitta goda förebilder.
* Det spelar ingen roll vad du säger om du inte omsätter det du säger i handling. Var en förebild för din tonåring!
* Med lite humor blir det lättare att tala om svåra saker. Glöm heller inte bort att ha roligt tillsammans. Utgå från ett gemensamt intresse. Ni båda kanske tycker om att laga mat, gå på bio eller se på fotboll.
* Som tonårsförälder behöver man respektera att barnet blir mer självständigt och att det har ett privatliv på ett annat sätt än tidigare. Barnet behöver hitta en egen identitet och en social tillhörighet utanför familjen. Därför blir kompisarna, skolan och fritiden viktig.
* Ditt stöd som förälder är fortfarande oerhört betydelsefullt. Tonåringen behöver känna att föräldrarna finns där och ställer upp vad som än händer. Då blir familjen en trygg bas att utgå ifrån och ett skyddsnät att falla tillbaka på.
Lämna inte din tonåring ensam hemma över helgen, säger psykologen Johan Eriksson. Försök finna en bättre lösning. Kanske kan en av tonåringens kompisar få följa med er?
Om det inte går, vad gör man då?
- Beslutar du dig ändå för att tonåringen ska få stanna, bör du se till att någon vuxen du känner väl tar ansvar för henne/honom medan ni är borta. Kanske kan du prata med bästa kompisens föräldrar, och fråga om din tonåring kan få bo hos dem över helgen.
Varför är det så tråkigt att följa med?- Kompisarna är viktiga nu. Men det handlar också om vad man tycker om att göra. Fundera över om ni kan göra något mer äventyrligt tillsammans. Då blir det roligare att följa med familjen några år till.
måndag 5 oktober 2009
Behov, droger och abstinens
Läst på Facebook:
Att vara utan sex i en vecka är väl inte att leva i celibat?
Jag tycker helt klart att behov är något som man måste ha för att "överleva" och må bra. Om man är sexberoende så är det ju som en drog precis som knark för en narkoman eller cig för en rökare osv. Får man abstinens så är man beroende. Abstinens kan vara att man känner ett starkt sug efter "drogen".
Jag klarar mig utan sex på 5 månader. Jag dör inte av det. Men livet blir kanske inte lika roligt. Det är ungefär som en bekant som tycker att hennes utlandsresor är ett måste eftersom hon mår så bra av det.
Man klarar mer än vad man tror! OM man VILL. Om man inte har någon lust alls så klarar man inte mycket.
Själv vill jag ha både närhet och enskildhet VARJE DAG. Jag vill både kunna vara ensam någon gång varje dygn men också vara intill en annan människa. Jag tror att många känner så här och därför är husdjur så bra för tex äldre som inte har ett så rikt socialt liv med andra människor. För mig är min lilla son en del av mitt sociala liv. Att läsa läxor, spela sällskapsspel, läsa vid läggdags och diskutera saker ger mig så mycket. Idag har vi diskuterat provrörsbefruktning. Det var något vi hörde på TV eller något som jag ville förklara. Alla kan inte få barn. Jag tror min son vet det eftersom vi har haft hästavel. Alla "tog" sig inte... Det blir så mycket mer naturligt när man har djur att relatera till. Även död och sjukdom är enklare då man haft djur. Tex akvariefiskar eller en katt som blivit påkörd.
"Behov.......Är de vad man vill ha eller vad man behöver??? Att leva i cellibat är svårt men jag ska klara det!!!!!!! Att tänka vardagslivet i sensur är omöjligt... Tur att de bara e en vecka den gär gången....."
Att vara utan sex i en vecka är väl inte att leva i celibat?
Jag tycker helt klart att behov är något som man måste ha för att "överleva" och må bra. Om man är sexberoende så är det ju som en drog precis som knark för en narkoman eller cig för en rökare osv. Får man abstinens så är man beroende. Abstinens kan vara att man känner ett starkt sug efter "drogen".
Jag klarar mig utan sex på 5 månader. Jag dör inte av det. Men livet blir kanske inte lika roligt. Det är ungefär som en bekant som tycker att hennes utlandsresor är ett måste eftersom hon mår så bra av det.
Man klarar mer än vad man tror! OM man VILL. Om man inte har någon lust alls så klarar man inte mycket.
Själv vill jag ha både närhet och enskildhet VARJE DAG. Jag vill både kunna vara ensam någon gång varje dygn men också vara intill en annan människa. Jag tror att många känner så här och därför är husdjur så bra för tex äldre som inte har ett så rikt socialt liv med andra människor. För mig är min lilla son en del av mitt sociala liv. Att läsa läxor, spela sällskapsspel, läsa vid läggdags och diskutera saker ger mig så mycket. Idag har vi diskuterat provrörsbefruktning. Det var något vi hörde på TV eller något som jag ville förklara. Alla kan inte få barn. Jag tror min son vet det eftersom vi har haft hästavel. Alla "tog" sig inte... Det blir så mycket mer naturligt när man har djur att relatera till. Även död och sjukdom är enklare då man haft djur. Tex akvariefiskar eller en katt som blivit påkörd.
måndag 28 september 2009
Anna Anka
Om fler var som Anna Anka skulle det nog finnas färre skiljsmässor.
De som vill ha frihet borde varken ha partner eller barn.
För EN sak har hon rätt i: Om man ger sin partner allt så behöver han inte vara otrogen...
De som vill ha frihet borde varken ha partner eller barn.
För EN sak har hon rätt i: Om man ger sin partner allt så behöver han inte vara otrogen...
fredag 4 september 2009
sova ensam...
Har du svårare att somna när du sover ensam?
Jag hatar det. Det är verkligen en psykisk spärr. Men så har jag haft det i hela mitt liv, det började med att jag sov i mina föräldrars säng vääääldigt länge. Jag somnar inte. Det går inte. Skitjobbigt!
Jag tycker det är en vanesak. Visst somnar jag lättare om jag har ett "element" bredvid mig eftersom jag är så frusen av mig. Men att vara van vid det och sen sova ensam så tar det en stund innan jag går ner i varv och somnar...
Jag hatar det. Det är verkligen en psykisk spärr. Men så har jag haft det i hela mitt liv, det började med att jag sov i mina föräldrars säng vääääldigt länge. Jag somnar inte. Det går inte. Skitjobbigt!
Jag tycker det är en vanesak. Visst somnar jag lättare om jag har ett "element" bredvid mig eftersom jag är så frusen av mig. Men att vara van vid det och sen sova ensam så tar det en stund innan jag går ner i varv och somnar...
fredag 7 augusti 2009
snack på jobbet
Imåndags kom vi in på ämnet "Sugerdaddies"...
Det är lite kul att diskutera sånt med en KILLE...
Men varken han eller jag tyckte nog det var riktigt normalt funtat...
Att skaffa en rik karl för att få lyxbilar, läckra kläder, miljoner osv för INGENTING(?) Om en tjej i Sverige gjorde så tror jag hon skulle kallas för något annat än sugerbabe...
Vad förväntar sig egentligen en sugerdddy när han annonserar? Enligt denna sajten så verkar en hel del söka sex, men under tv-programmet så framstår det som att sex INTE är med i bilden utan man är som en sällskapsdam UTAN sex...
Det är lite kul att diskutera sånt med en KILLE...
Men varken han eller jag tyckte nog det var riktigt normalt funtat...
Att skaffa en rik karl för att få lyxbilar, läckra kläder, miljoner osv för INGENTING(?) Om en tjej i Sverige gjorde så tror jag hon skulle kallas för något annat än sugerbabe...
Vad förväntar sig egentligen en sugerdddy när han annonserar? Enligt denna sajten så verkar en hel del söka sex, men under tv-programmet så framstår det som att sex INTE är med i bilden utan man är som en sällskapsdam UTAN sex...
fredag 17 juli 2009
Jessica = bäst!!!
Idag när jag satte mig vid datorn och läste mail på facebook så blev jag glad! Det var en som lagt till mig som vän men eftersom jag inte visste vem det var så frågade jag. Jag brukar inte lägga till allt och alla bara för att ha så många "vänner" som möjligt. Samma brukar det vara på vildawebben (som jag inte är lika aktiv på längre). I mailet stod beskrivningen: "Du är väl den Karin som Jessica tycker så mycket om?"... Det tyckte jag var en väldigt gullig beskrivning... Hon kunde ju frågat var jag bodde eftersom hon visste var... Det är kul att få en sån beskrivning att man är den som någon tycker om...
Men JA... Jag är NOG den Karin som Jessica tycker så mycket om... Och jag känner likadant för Jessica! Även om jag inte träffar Jessica så ofta men visst kallar jag henne för min bästa väninna ändå. Hon var min tärna när jag gifte mig så hon har varit min bästa väninna länge.
Vi är otroligt olika och tänker olika... Men EN sak har vi gemensamt och det är att vi är ensamstående mammor... hon är mer ensam mamma än vad jag är...Hennes son är ett år yngre än min äldsta. Jag kom på EN sak till vi har gemensamt och det är att vi båda jobbar med människor inom vård/omsorg... Jag har fått en del tips från henne för att inte tala om allt stöd när jag haft det jobbigt (skiljsmässa, terror mm). Vi är verkligen olika men ändå accepterar vi varandras olikheter och ställer upp för varandra när vi behöver... allt från djurvakt, chafför, barnvakt osv... jag har fått en del möbler från henne... när hon ska köpa nytt så brukar hon fråga mig först... Hon är en god vän... Det är nog det där med att vi accepterar varandra även om vi har olika åsikter som är så skönt... 
Visserligen gillar hon också djur men när det gäller ridningen så ser hon det mer som träning. För mig är det ett sätt att komma ut i skogen.. Men där är iaf EN åsikt som vi har lika. Om man inte tar hand om djuren så är det bättre att ta bort dem än att de inte har det bra... Jag vill INTE rida runt runt i en "sandhög"..
Även utseendemässigt är vi olika... hon är blond med lockigt hår och bara typ 158 cm kort. Hon går gärna i relativt höga klackar så hon ser ofta längre ut. Hon är mer utseende- och klädintresserad än vad jag är... Hon sminkar sig gärna och gillar att ligga och pressa på stranden. Hon går tränar för att hålla kroppen fin... Jag har nog visserligen köpt mer kläder nu när jag flyttat till Ytterby än alla de 5 åren som jag bodde i Hällingsjö, men det är mest "praktiskta" kläder som jag kan ha på jobbet MEN även söta rosa linnen/toppar och lite gulligare byxor. Men tidigare så har jag mest gått i säckiga jeans och stora T-shirtar... Men skorna är fortfarande joggingskor pga mina fötter... Visst har jag faktiskt köpt två par sandaler under tiden här i Ytterby men det är inte sååå ofta jag går med dem, iaf lite längre stunder, då säger fötterna till... 
Hon har en fint hem (och jag stökigt). Hon fixar alltid det fint och målar och sånt när hon byter lägenhet... visst har jag målat EN fondvägg och tänkte måla fondväggar även i mina barns rum. Min lägenhet är men en blandning av allt som jag fått... Jag ser bostaden mer som en övernattning och förvaring... inget att visa upp och vara stolt över... Så ser jag även på ANDRAS bostäder. Jag bryr mig inte om märkesmöbler eller att de matchar bara det FINNS möbler... Jag har hellre tre soffor som inte matchar än 10 pinnstolar som matchar... Något som jag saknade under de fem åren i Hällingsjö var BADKAR. DET är något jag prioriterar högt. Det finns nog inget som får mig så avslappnad som ett varmt bad. 
Jessica gillar mer att resa utomlands än vad jag gör och hon gillar att vara ute på krogen och festa. Hon prioriterar att kunna köpa kläder och resa på semestern medan jag snålar och hoppar över shoppande och semester om jag inte har råd. När jag har åkt till Danmark så kommer jag hem med balonger och godis. När hon varit i Danmark så hämtar jag henne med hennes volvo kombi för att all "packning" ska få plats... ;-)
Även sexuellt är vi olika... vissa saker som jag inte vill har hon inget emot och vissa saker som jag gillar vill inte hon... Det är lite kul faktiskt när man kan vara så öppna så man kan skoja om sånt... Men hon tycker nog att jag rent sexuellt är knäpp :-D Även smaken av killar är olika... jag är väl mer "naturlig" och vill inte ha en utseendefixerad fåfäng kille, därför är inte mina pojkvänner/sambos o dyl fotomodellstyper... De är mer sånna som gillar familjeliv, djur och natur. 
TYCKER OM DIG MED JESSICA!!!
tisdag 30 juni 2009
SteffMan och Michaels ensamhet...
SteffMan skriver:
Drömmen är ju att hitta en livspartner eftersom jag känner att jag bär på så mycket kärlek som jag vill ödsla över någon. Tyvärr blir det ju bara fel hela tiden. Och då jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna så gör ju det att jag mår dåligt av varje "fel" kvinna jag träffar. Detta är en bit som jag långt ifrån tror att alla kan förstå!
Mitt mål just nu är att bli bekväm med mig själv, inse att jag lever ensam och att acceptera detta. Att kunna göra saker ensam och tycka det är rogivande och kul. Helt enkelt trivas med sitt liv!
fredag 12 juni 2009
mammaroll
Jag har funderat på det där med mammaroll och inte bara det utan även "barnslighet". Jag är barnslig. Jag bjuder på mig själv. Jag är spontan och pratsam. Jag behöver inte alkohol för att ha kul. Men jag är också ansvarsfull. Jag har respekt för vissa saker. Jag tar konsekvenserna av mitt handlande. Jag skyller inte ifrån mig. Jag ljuger inte.
Jag har redan i ung ålder fått ta ansvar. När jag var 11 år så fick jag min första egna ponny. De tre första åren stod hon på ridskola men sen tog vi hem henne till vår egna gård. Då fick jag själv räkna ut foderstater, hålla koll på hovar, avmaskning mm. Jag fick till största delen sköta hästarna själv både morgon, middag och kväll även om mamma gav hästarna mat på morgonen på helgerna då hästarna stod inne.
Det är ett levnadssätt som gör att jag fick prioritera bort många andra nöjen som jag ändå inte ville göra. På fredagskvällarna var jag på Kyrkans Ungdom. Tidigare var jag även med i en Billdalskören men när jag blev förflyttat till vuxenkören så var det så sent så jag var så trött då.
Min mamma var inte bara mamma utan min bästa vän. Hon var vän till väldigt många. Hon lyssnade på oss barn, våra vänner, arbetskollegor och grannar som hade det jobbigt eller bara ville prata av sig. Mamma fanns alltid där... Tills en dag i slutet på januari 2002.
Men hur är jag som mamma? Jag är pysslig, busig och sprallig. Men jag tror jag ändrade mig lite när jag hade FÖR många hästar och sedan när jag gjort mig av med hästarna och hade konstant smärta i över ett år. Men jag tycker inte att jag lyssnar på mina barn TILLRÄCKLIGT. Eller är det bara jag som satt ribban för högt? Ibland känns det som jag lyssnar MER på andras barn än mina egna. Hur kan jag ändra det? KAN jag ändra det?
Jag undrar hur det blir till hösten om jag gör mig av med sardinburken då... Mitt ena jobb kanske jag måste sluta på då pga distansen till närmsta busshållplats... eller kommer uppgifterna bara ändras? Dvs mindre av det ena och mer av det andra? Ja... den uppgift som nu tar mest tid vet jag ju inte hur länge den finns kvar med tanke på diskussionerna i hemmet... Ja egentligen vet jag inte hur min huvudsakliga arbetsplats ser ut vid nyår heller... *suck*
Ja men jag skulle ju inte prata om jobbet utan mig som mamma. Men jag känner att pga mina jobb så blir barnen drabbade. Mitt huvudsakliga jobb har drabbat min stora son mest tidigare men nu mest min lillpojk. Min bisyssla drabbar främst min lillpojk.
Jag tycker det är lite hemskt att skriva att mina arbeten "drabbar" mina barn... Men det är så jag känner... Jag undrar vad min mamma kände...
Hur e jag som mamma? Jag är nog "tuffare" som mamma än som kompis. Jag har vissa förväntningar på barnen... medan vänskap är mer kravlöst. Men en vän som kräver saker är inte länge en vän till mig. Jag tycker att vänskap bygger på tolerans och inte på krav. Men vad bygger mammarollen på? Jag tycker att det är enklare att vara mamma till min son som jag har 100% än den jag har ca 30%. "Oskrivna lagar" är så mycket enklare att följa om man ser följderna. Det gör inte alltid min stora son. Han tänker nog inte på det iaf. Men hur "snäll" ska man vara som mamma egentligen. Jag är ingen mamma som gapar och skriker och slänger glas och porslin i golvet, men visst kan jag bli sur och grinig. Och det blir jag nog mest av att få tjata.
Men hur är mina barn då? Jag ser nog mina båda barn som ansvarsfulla men på OLIKA sätt. Min stora son arbetar. Han får passa sina småsyskon en hel del. Han super sig inte full flera gånger i månaden osv. Men samtidigt så tar han inte kommunikation på allvar. Han tar saker utan att fråga. Han ändrar sig utan att meddela sig. Han tog inte ansvar över egna arbeten i skolan som man BÖR göra osv. Som liten var han väldigt ärlig. När han sa att han gjort något som han visste att han inte fick göra så sa han det ;-) Barn är ju för söööta! Men det där med att göra fel... Hur är egentligen moralen. Eller som han sa till mig så är han uppfostad till att inte ifrågasätta och gå emot vuxna. "Har jag uppfostat dig så?" frågade jag honom men det var ju inte JAG som gett honom DEN uppfostran. Själv är jag ganska analyserande av mig och hoppas att han också kan bli det. Hur kan man annars utvärdera något? Eller kommer han i hela sitt liv bara rycka på axlarna och säga "vet inte"...?
Min lilla son är så duktig för sin ålder så jag blir överraskad varje gång. Han har tidigare varit mycket för att vara tyst och säga "jag vet inte" men han blir mer och mer självständig och komma med egna förslag osv även om jag har "beslutanderätten". Men jag är väldigt stolt för att han utvecklas! Det går åt rätt håll tycker jag.
Sedan finns det en sak som jag på sistone reagerat på när det gäller BÅDA. Det är klädeshygien. För mig tycker jag att det är "naturligt" att påminna en lågstadieelev att byta till rena kläder och borsta tänderna och gå och lägga sig osv, men jag tycker inte det är normalt att behöva tjata på en 16-åring att byta ett par SKITIGA kalsonger, tjata på att äta, tjata på att borsta tänderna och gå och lägga sig. Kan han inte ta ANSVAR för det? Var verkligen min mamma tvungen att tjata på mig i nian att byta underkläder???
Ja, jag sitter mycket vid datorn, men barnen sitter vid TV:n. Jag tittar mindre och mindre på tv känns det som... Lillpojken kan jag sitta och måla och pyssla med men med stora pojken så är det väl kolla på blocket ibland men det känns som vi inte har något gemensamt intresse att prata om nu när jag inte har egna hästar... Det är synd, även om jag inte vill ha hästar så är det ändå på något sett socialt och osocialt på en och samma gång.
Jag har redan i ung ålder fått ta ansvar. När jag var 11 år så fick jag min första egna ponny. De tre första åren stod hon på ridskola men sen tog vi hem henne till vår egna gård. Då fick jag själv räkna ut foderstater, hålla koll på hovar, avmaskning mm. Jag fick till största delen sköta hästarna själv både morgon, middag och kväll även om mamma gav hästarna mat på morgonen på helgerna då hästarna stod inne.
Det är ett levnadssätt som gör att jag fick prioritera bort många andra nöjen som jag ändå inte ville göra. På fredagskvällarna var jag på Kyrkans Ungdom. Tidigare var jag även med i en Billdalskören men när jag blev förflyttat till vuxenkören så var det så sent så jag var så trött då.
Min mamma var inte bara mamma utan min bästa vän. Hon var vän till väldigt många. Hon lyssnade på oss barn, våra vänner, arbetskollegor och grannar som hade det jobbigt eller bara ville prata av sig. Mamma fanns alltid där... Tills en dag i slutet på januari 2002.
Men hur är jag som mamma? Jag är pysslig, busig och sprallig. Men jag tror jag ändrade mig lite när jag hade FÖR många hästar och sedan när jag gjort mig av med hästarna och hade konstant smärta i över ett år. Men jag tycker inte att jag lyssnar på mina barn TILLRÄCKLIGT. Eller är det bara jag som satt ribban för högt? Ibland känns det som jag lyssnar MER på andras barn än mina egna. Hur kan jag ändra det? KAN jag ändra det?
Jag undrar hur det blir till hösten om jag gör mig av med sardinburken då... Mitt ena jobb kanske jag måste sluta på då pga distansen till närmsta busshållplats... eller kommer uppgifterna bara ändras? Dvs mindre av det ena och mer av det andra? Ja... den uppgift som nu tar mest tid vet jag ju inte hur länge den finns kvar med tanke på diskussionerna i hemmet... Ja egentligen vet jag inte hur min huvudsakliga arbetsplats ser ut vid nyår heller... *suck*
Ja men jag skulle ju inte prata om jobbet utan mig som mamma. Men jag känner att pga mina jobb så blir barnen drabbade. Mitt huvudsakliga jobb har drabbat min stora son mest tidigare men nu mest min lillpojk. Min bisyssla drabbar främst min lillpojk.
Jag tycker det är lite hemskt att skriva att mina arbeten "drabbar" mina barn... Men det är så jag känner... Jag undrar vad min mamma kände...
Hur e jag som mamma? Jag är nog "tuffare" som mamma än som kompis. Jag har vissa förväntningar på barnen... medan vänskap är mer kravlöst. Men en vän som kräver saker är inte länge en vän till mig. Jag tycker att vänskap bygger på tolerans och inte på krav. Men vad bygger mammarollen på? Jag tycker att det är enklare att vara mamma till min son som jag har 100% än den jag har ca 30%. "Oskrivna lagar" är så mycket enklare att följa om man ser följderna. Det gör inte alltid min stora son. Han tänker nog inte på det iaf. Men hur "snäll" ska man vara som mamma egentligen. Jag är ingen mamma som gapar och skriker och slänger glas och porslin i golvet, men visst kan jag bli sur och grinig. Och det blir jag nog mest av att få tjata.
Men hur är mina barn då? Jag ser nog mina båda barn som ansvarsfulla men på OLIKA sätt. Min stora son arbetar. Han får passa sina småsyskon en hel del. Han super sig inte full flera gånger i månaden osv. Men samtidigt så tar han inte kommunikation på allvar. Han tar saker utan att fråga. Han ändrar sig utan att meddela sig. Han tog inte ansvar över egna arbeten i skolan som man BÖR göra osv. Som liten var han väldigt ärlig. När han sa att han gjort något som han visste att han inte fick göra så sa han det ;-) Barn är ju för söööta! Men det där med att göra fel... Hur är egentligen moralen. Eller som han sa till mig så är han uppfostad till att inte ifrågasätta och gå emot vuxna. "Har jag uppfostat dig så?" frågade jag honom men det var ju inte JAG som gett honom DEN uppfostran. Själv är jag ganska analyserande av mig och hoppas att han också kan bli det. Hur kan man annars utvärdera något? Eller kommer han i hela sitt liv bara rycka på axlarna och säga "vet inte"...?
Min lilla son är så duktig för sin ålder så jag blir överraskad varje gång. Han har tidigare varit mycket för att vara tyst och säga "jag vet inte" men han blir mer och mer självständig och komma med egna förslag osv även om jag har "beslutanderätten". Men jag är väldigt stolt för att han utvecklas! Det går åt rätt håll tycker jag.
Sedan finns det en sak som jag på sistone reagerat på när det gäller BÅDA. Det är klädeshygien. För mig tycker jag att det är "naturligt" att påminna en lågstadieelev att byta till rena kläder och borsta tänderna och gå och lägga sig osv, men jag tycker inte det är normalt att behöva tjata på en 16-åring att byta ett par SKITIGA kalsonger, tjata på att äta, tjata på att borsta tänderna och gå och lägga sig. Kan han inte ta ANSVAR för det? Var verkligen min mamma tvungen att tjata på mig i nian att byta underkläder???
Ja, jag sitter mycket vid datorn, men barnen sitter vid TV:n. Jag tittar mindre och mindre på tv känns det som... Lillpojken kan jag sitta och måla och pyssla med men med stora pojken så är det väl kolla på blocket ibland men det känns som vi inte har något gemensamt intresse att prata om nu när jag inte har egna hästar... Det är synd, även om jag inte vill ha hästar så är det ändå på något sett socialt och osocialt på en och samma gång.
onsdag 10 juni 2009
barnvakt, barnvakt, barnvakt
Jag är så trött på att jaga barnvakt... jag måste göra något åt mitt liv!!!!!!!
Behöver barnvakt lördag kväll och söndag dag...
Undrar om jag lyckas få vikarie till midsommarafton...
Helgen 26-28 juni, och sista passet innan semester kvällen 2/7.
Sen behöver jag inte jaga förrän till tisdag 4/8 och sen helgen 7-9 augusti...
Det går åt en del semesterdagar och komptid till detta... :-S
Det är vid sånna här tillfällen som jag funderar på om det är bättre att bo under samma tak som en person med pedofilsymtom, alkolist eller psykopat och bita ihop eller att leva som singel...
Behöver barnvakt lördag kväll och söndag dag...
Undrar om jag lyckas få vikarie till midsommarafton...
Helgen 26-28 juni, och sista passet innan semester kvällen 2/7.
Sen behöver jag inte jaga förrän till tisdag 4/8 och sen helgen 7-9 augusti...
Det går åt en del semesterdagar och komptid till detta... :-S Det är vid sånna här tillfällen som jag funderar på om det är bättre att bo under samma tak som en person med pedofilsymtom, alkolist eller psykopat och bita ihop eller att leva som singel...
torsdag 28 maj 2009
positivt besked...
ETT av de besked jag gått och väntat på blev positivt... Nu ska vi gå nästa steg. Planera in dagar för introducering... Nästa samtal ska ske inom två veckor. Min son har hela tiden varit underättad även om han inte själv fått vara med på mer än ett möte.
Nu är det bara ett besked till som jag väntar på och det får jag nog vänta på till strax innan midsommar...
torsdag 21 maj 2009
onsdag 20 maj 2009
Jag kan inte lita på min son :-(
Hur lär man en person att använda almanacka? Mer än att man köper en till honom och tjatar om att använda den? Ligger efter med egna arbeten och håller inte det som lovas... *suck* Känner jag igen det? mmmm.... :-P Samtidgt kan jag FÖRSTÅ honom, men varför boka upp sig på mer än vad han klarar av? 
Vad ska jag göra??? KAN jag göra något? Är det detta som innebär att ha en tonåring? Ska jag göra som med senaste sambon? Köra mitt egna race och låta min son förfalla eftersom han ändå inte lyssnar på tjat? Är jag en misslyckad mamma? 
Jag hoppas att måndagsmötet får de följder som jag hoppas på... Det skulle förenkla mitt liv LITE iaf. Men jag vet vad som egentligen behövs... Dessutom kommer jag väl gå på nålar fram till midsommar... och då menar jag inte hälsporre ;-) Just nu skulle jag behöva många tummar som hålls för min skull... Både långsiktig och ett dygn framåt... *suck*
torsdag 14 maj 2009
normal?
Vad är normalt egentligen?
Själv så behöver jag aldrig försvara mig... De som känner mig väl accepterar det och de blir tvärt om förvånade om jag dricker alkoholhaltigt...
Mycket klokt inlägg tycker jag även om jag INTE håller med i "I dagens samhälle är det fullt accepterat och absolut inget konstigt att vi under en livstid har flera långvariga relationer med olika partners. "Bonusbarn" är ett allmänt vedertaget begrepp som är lika vanligt och acceptabelt företeelse som egna barn. Så, är det då så konstigt att vi byter partners kanske ibland flera gånger under en livtid."...
Mina erfarenheter är att det tittas snett på de som inte lyckas hålla ihop ett förhållande... Men vad gör man om man då har en man som lever vid TV:n, spel vid datorn eller jobbar under min vakna tid... Man bor under samma tak, men mer är det inte... Har sex efter 5 månader för att det inte ska bli ett halvår, har väl visserligen ganska trevliga diskussioner och en del gemensamma intressen... MEN kan det hålla ihop ett förhållande om man inte ses? NEJ säger jag. Jag vill ha iaf LITE samliv med min partner... Är jag kräsen då? Det kanske jag är... Men då får jag stå mitt kast och vara singel. Hellre det än ett dåligt förhållande som suger musten ur mig!
Men accepteras onormalt??? Det är många som inte vill veta av handikappade i samhället, många som tittar snett på de som inte lever ihop med sina barns förälder...
Madelena skriver på sin blogg:
"Varför måste jag alltid försvara mig då jag inte dricker? Lite jobbigt med alla kommentarer som ifrågasätter varför jag är nykter varför jag arbetar mm. Jag kan inte bara vara ledig sådär utan i mina arbetstider ingår natt, helg, storhelg mm. Jag har valt det och jag tycker om det. Jag har inga problem att vara nykter en fest oavsett anledning, men har problem med alla kommentarer om varför. Aldrig att man hör någon ifrågasätta varför någon dricker och egentligen vilket egentligen är mest normalt?????"
Själv så behöver jag aldrig försvara mig... De som känner mig väl accepterar det och de blir tvärt om förvånade om jag dricker alkoholhaltigt...
SteffMans Blogg skiver:
"Varför skulle jag ta den "första bästa" endast för att slippa vara singel? Alla människor har och bör ha krav på en tänkt partner men även på sin partner under tiden man har ett förhållande. Självklart är det så."
"Idag behöver varken mannen eller kvinnan stanna kvar i ett förhållande på grund av ekonomi, samhällssyn eller något annat."
Mycket klokt inlägg tycker jag även om jag INTE håller med i "I dagens samhälle är det fullt accepterat och absolut inget konstigt att vi under en livstid har flera långvariga relationer med olika partners. "Bonusbarn" är ett allmänt vedertaget begrepp som är lika vanligt och acceptabelt företeelse som egna barn. Så, är det då så konstigt att vi byter partners kanske ibland flera gånger under en livtid."...
Mina erfarenheter är att det tittas snett på de som inte lyckas hålla ihop ett förhållande... Men vad gör man om man då har en man som lever vid TV:n, spel vid datorn eller jobbar under min vakna tid... Man bor under samma tak, men mer är det inte... Har sex efter 5 månader för att det inte ska bli ett halvår, har väl visserligen ganska trevliga diskussioner och en del gemensamma intressen... MEN kan det hålla ihop ett förhållande om man inte ses? NEJ säger jag. Jag vill ha iaf LITE samliv med min partner... Är jag kräsen då? Det kanske jag är... Men då får jag stå mitt kast och vara singel. Hellre det än ett dåligt förhållande som suger musten ur mig!
Bloggen Heja Abbe skriver:
"Men så började jag tänka lite på själva ordet normal. Vad betyder det egentligen?
Normal.
Någon som följer normen, majoriteten. Som inte skiljer sig från vad som är vanligt, från vad som rimligen kan begäras, som representerar ett medelvärde, en medelnivå, genomsnittet, någon ordinär och vanlig." "Normalt är inte per automatik bra, och onormalt dåligt. Det som inte är normalt, skiljer sig bara från mängden. Antingen man gillar det eller ej."
Men accepteras onormalt??? Det är många som inte vill veta av handikappade i samhället, många som tittar snett på de som inte lever ihop med sina barns förälder...
tisdag 12 maj 2009
torsdag 7 maj 2009
Att sakna "någon"?
"I perioder kan det var skönt att leva själv"
Jag har knappt levt själv. Men vissa saker är betydligt bättre då. Men visst saknar man att ha barnvakt, någon att kramas med i tv-soffan osv. Men att ha en sambo som snarkar så man kan inte ha samma sovrum, eller en som aldrig håller vad han lovar, en som helatiden kör med vita lögner mot ALLA dvs sina anhöriga, arbetskollegor, familj osv, en som är för stolt för att ta emot hjälp och stöd för att få ordning i sitt liv osv. Då lever jag hellre ensam!
"Behöver vi inte alla närhet, omtanke, bekräftelse. Jag tror det, jag behöver det ialla fall. För min del handlar det om att hitta någon balans, vill inte träffa någon där jag inte får eget utrymme, men jag behöver allt det andra."
Jag får sällskap och närhet av familjen (barn och djur) och vänner och kollegor. Sex kan jag ha med vem JAG vill och har alltid mer som singel än som sambo. Är det så konstigt då att jag känner mig mer harmonisk som singel? Det ENDA jag saknar är barnvakt... Men även som sambo så har jag inte alltid kunnat lita på att sambon gav barnen mat, hämtade i tid osv. Hur mycket är drömmen om drömprinsen värd? Ska jag ta någon av de män som står i kö för att få mig för att jag ska få sämre sexliv, sämre sömn bara för att få en barnvakt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)