Att sakna "någon"?

"I perioder kan det var skönt att leva själv"

Jag har knappt levt själv. Men vissa saker är betydligt bättre då. Men visst saknar man att ha barnvakt, någon att kramas med i tv-soffan osv. Men att ha en sambo som snarkar så man kan inte ha samma sovrum, eller en som aldrig håller vad han lovar, en som helatiden kör med vita lögner mot ALLA dvs sina anhöriga, arbetskollegor, familj osv, en som är för stolt för att ta emot hjälp och stöd för att få ordning i sitt liv osv. Då lever jag hellre ensam!

"Behöver vi inte alla närhet, omtanke, bekräftelse. Jag tror det, jag behöver det ialla fall. För min del handlar det om att hitta någon balans, vill inte träffa någon där jag inte får eget utrymme, men jag behöver allt det andra."

Jag får sällskap och närhet av familjen (barn och djur) och vänner och kollegor. Sex kan jag ha med vem JAG vill och har alltid mer som singel än som sambo. Är det så konstigt då att jag känner mig mer harmonisk som singel? Det ENDA jag saknar är barnvakt... Men även som sambo så har jag inte alltid kunnat lita på att sambon gav barnen mat, hämtade i tid osv. Hur mycket är drömmen om drömprinsen värd? Ska jag ta någon av de män som står i kö för att få mig för att jag ska få sämre sexliv, sämre sömn bara för att få en barnvakt?