mammaroll

Jag har funderat på det där med mammaroll och inte bara det utan även "barnslighet". Jag är barnslig. Jag bjuder på mig själv. Jag är spontan och pratsam. Jag behöver inte alkohol för att ha kul. Men jag är också ansvarsfull. Jag har respekt för vissa saker. Jag tar konsekvenserna av mitt handlande. Jag skyller inte ifrån mig. Jag ljuger inte.

Jag har redan i ung ålder fått ta ansvar. När jag var 11 år så fick jag min första egna ponny. De tre första åren stod hon på ridskola men sen tog vi hem henne till vår egna gård. Då fick jag själv räkna ut foderstater, hålla koll på hovar, avmaskning mm. Jag fick till största delen sköta hästarna själv både morgon, middag och kväll även om mamma gav hästarna mat på morgonen på helgerna då hästarna stod inne.

Det är ett levnadssätt som gör att jag fick prioritera bort många andra nöjen som jag ändå inte ville göra. På fredagskvällarna var jag på Kyrkans Ungdom. Tidigare var jag även med i en Billdalskören men när jag blev förflyttat till vuxenkören så var det så sent så jag var så trött då.

Min mamma var inte bara mamma utan min bästa vän. Hon var vän till väldigt många. Hon lyssnade på oss barn, våra vänner, arbetskollegor och grannar som hade det jobbigt eller bara ville prata av sig. Mamma fanns alltid där... Tills en dag i slutet på januari 2002.

Men hur är jag som mamma? Jag är pysslig, busig och sprallig. Men jag tror jag ändrade mig lite när jag hade FÖR många hästar och sedan när jag gjort mig av med hästarna och hade konstant smärta i över ett år. Men jag tycker inte att jag lyssnar på mina barn TILLRÄCKLIGT. Eller är det bara jag som satt ribban för högt? Ibland känns det som jag lyssnar MER på andras barn än mina egna. Hur kan jag ändra det? KAN jag ändra det?

Jag undrar hur det blir till hösten om jag gör mig av med sardinburken då... Mitt ena jobb kanske jag måste sluta på då pga distansen till närmsta busshållplats... eller kommer uppgifterna bara ändras? Dvs mindre av det ena och mer av det andra? Ja... den uppgift som nu tar mest tid vet jag ju inte hur länge den finns kvar med tanke på diskussionerna i hemmet... Ja egentligen vet jag inte hur min huvudsakliga arbetsplats ser ut vid nyår heller... *suck*

Ja men jag skulle ju inte prata om jobbet utan mig som mamma. Men jag känner att pga mina jobb så blir barnen drabbade. Mitt huvudsakliga jobb har drabbat min stora son mest tidigare men nu mest min lillpojk. Min bisyssla drabbar främst min lillpojk.
Jag tycker det är lite hemskt att skriva att mina arbeten "drabbar" mina barn... Men det är så jag känner... Jag undrar vad min mamma kände...

Hur e jag som mamma? Jag är nog "tuffare" som mamma än som kompis. Jag har vissa förväntningar på barnen... medan vänskap är mer kravlöst. Men en vän som kräver saker är inte länge en vän till mig. Jag tycker att vänskap bygger på tolerans och inte på krav. Men vad bygger mammarollen på? Jag tycker att det är enklare att vara mamma till min son som jag har 100% än den jag har ca 30%. "Oskrivna lagar" är så mycket enklare att följa om man ser följderna. Det gör inte alltid min stora son. Han tänker nog inte på det iaf. Men hur "snäll" ska man vara som mamma egentligen. Jag är ingen mamma som gapar och skriker och slänger glas och porslin i golvet, men visst kan jag bli sur och grinig. Och det blir jag nog mest av att få tjata.

Men hur är mina barn då? Jag ser nog mina båda barn som ansvarsfulla men på OLIKA sätt. Min stora son arbetar. Han får passa sina småsyskon en hel del. Han super sig inte full flera gånger i månaden osv. Men samtidigt så tar han inte kommunikation på allvar. Han tar saker utan att fråga. Han ändrar sig utan att meddela sig. Han tog inte ansvar över egna arbeten i skolan som man BÖR göra osv. Som liten var han väldigt ärlig. När han sa att han gjort något som han visste att han inte fick göra så sa han det ;-) Barn är ju för söööta! Men det där med att göra fel... Hur är egentligen moralen. Eller som han sa till mig så är han uppfostad till att inte ifrågasätta och gå emot vuxna. "Har jag uppfostat dig så?" frågade jag honom men det var ju inte JAG som gett honom DEN uppfostran. Själv är jag ganska analyserande av mig och hoppas att han också kan bli det. Hur kan man annars utvärdera något? Eller kommer han i hela sitt liv bara rycka på axlarna och säga "vet inte"...?

Min lilla son är så duktig för sin ålder så jag blir överraskad varje gång. Han har tidigare varit mycket för att vara tyst och säga "jag vet inte" men han blir mer och mer självständig och komma med egna förslag osv även om jag har "beslutanderätten". Men jag är väldigt stolt för att han utvecklas! Det går åt rätt håll tycker jag.

Sedan finns det en sak som jag på sistone reagerat på när det gäller BÅDA. Det är klädeshygien. För mig tycker jag att det är "naturligt" att påminna en lågstadieelev att byta till rena kläder och borsta tänderna och gå och lägga sig osv, men jag tycker inte det är normalt att behöva tjata på en 16-åring att byta ett par SKITIGA kalsonger, tjata på att äta, tjata på att borsta tänderna och gå och lägga sig. Kan han inte ta ANSVAR för det? Var verkligen min mamma tvungen att tjata på mig i nian att byta underkläder???

Ja, jag sitter mycket vid datorn, men barnen sitter vid TV:n. Jag tittar mindre och mindre på tv känns det som... Lillpojken kan jag sitta och måla och pyssla med men med stora pojken så är det väl kolla på blocket ibland men det känns som vi inte har något gemensamt intresse att prata om nu när jag inte har egna hästar... Det är synd, även om jag inte vill ha hästar så är det ändå på något sett socialt och osocialt på en och samma gång.