Död, misär och skilsmässa är några av de törnar livet gett filmaren Nahid Sarvestani. Ångest och sorg har plågat henne. Men det var då. Nu känner hon livsglädje. Allmänt kan hon tycka att det är för mycket klagande i Sverige. Då säger hon: Gör något i stället. Själv lyckades hon förändra sin situation och nå framgång.
– De motgångar jag har haft har lärt mig att inte göra vardagsproblem så stora, när jag vet vad riktiga problem är. Det handlar om att kämpa och inte acceptera sin dåliga situation eller att tycka synd om sig själv. Visst kan man tycka synd om sig själv, men hur länge? Hur länge ska man skylla på andra människor, även om man vet att ens misslyckande kan bero på dem, men så länge man är frisk kan man förändra sitt liv. Min attityd är att det är deras problem. Jag kan inte förändra andra människors beteenden. Jag måste gå vidare med mitt.
När amerikanska forskare i en stor undersökning studerade hur nöjda amerikaner är med livet fick de ett förbryllande resultat: Människor som sluppit allvarligare motgångar mådde i genomsnitt sämre än dem som hade upplevt åtminstone några prövningar.
Studien pågick under flera år och mätte antalet allvarliga motgångar, exempelvis svåra sjukdomar, dödsfall i familjen, arbetslöshet, skilsmässa och naturkatastrofer.
De som rapporterade inga svåra prövningar alls var mer missbelåtna, liksom de som fått många törnar i livet.
Forskarnas slutsats är att en viss dos negativa erfarenheter ger en mental motståndskraft. Den som haft motgångar förstår bättre att uppskatta det goda i livet och kan i större utsträckning bortse från förtretligheter.
– Den mest sannolika förklaringen är trots allt att folk som sluppit svåra motgångar inte har utvecklat förmågan att hantera dem, säger Mark Seery. Mark Seery talar här om så kallade coping skills, metoder att bearbeta svåra upplevelser. Han tror att den här förmågan också märks i mer vardagliga sammanhang. Personer som varit med om en del svårigheter och som lärt sig hantera dem, exempelvis genom att hämta stöd och tröst i sitt sociala nätverk, är mer motståndskraftiga mot vardagliga missräkningar.
Ibland kommer svår sjukdom tidigt i livet. Cecilia Edgren var på fest hemma hos en kamrat i sydvästra Göteborg när hon drabbades av sin första hjärnblödning, 15 år gammal.
– Jag har levt ett fantastiskt liv och vill inte byta ut en enda dag, säger hon. Jag har blivit en godare och bättre människa. Jag vet vad som är viktigt för mig. Jag ser vad som har varit bra i mitt liv, bland annat min fantastiska familj och kompisar som alltid ställt upp för mig. Man kan aldrig förbereda sig på nånting ändå. Hellre leva i nuet och glädjas åt det som är bra.
I många familjer vill man inte tala så mycket om sjukdomar och sorger, utan håller det lite hemligt. I min familj bestämde vi redan från början att vi skulle prata öppet om min sjukdom. Folk kan fråga mig om det är jobbigt att tala om den. Inte det minsta, jag vill prata om den eftersom den har varit en så stor del av mitt liv. Öppenheten, och en genuint positiv syn på livet, har hela tiden varit en viktig del i bearbetningsprocessen och har gett mig styrka. Den attityden, och det som drabbat mig, har format mig till den person jag är idag.
Lena var fyra år när hon förstod att hon måste ta ansvar för sin mamma, istället för tvärtom. Pappan var mest intresserad av sin nya familj. Som vuxen har Lena känt sig olycklig och knäckt. Men sonens cancer gav livet nya perspektiv. Mamman hade pendlande depressioner samt anorexi och bulimi. Minnena från barndomen handlar om mamman som ligger på soffan och gråter och klagar över att hon är så ensam. I tonåren flyttade Lena hemifrån, utbildade sig och skapade ett eget liv och en egen familj. Hon bryr sig mindre om små förtretligheter i livet. Uppväxten och sonens sjukdom är de två stora sakerna som överskuggar det mesta.
Är det då bra att utsättas för svåra erfarenheter?
– Absolut! Det är som man brukar säga: Hur ska man se att solen skiner om den är uppe jämt?
Han förlorade sin pappa genom självmord, sin mamma i en trafikolycka och sin älskade hustru, Malin, i cancer. Ändå påstår Ari Riabacke att han är en bättre och lyckligare människa i dag. Jag var arg på mycket, allt och alla. Det tog förfärligt lång tid för mig att förlika mig med mitt öde. Vi har ofta en tendens att betrakta sorg som något dåligt, något som vi ska försöka undvika. Jag försöker bejaka livet som en helhet och där är sorgen och ledsenheten en viktig del. Jag lärde mig ingenting av de första förlusterna i mitt liv. Det gjorde jag först när den största stenen föll i huvudet på mig, när Malin dog. Och det tog några år.
Folk kan fråga mig hur jag kan vara glad, fast jag mist min fru. Men jag har ju en underbar familj nu. Jag har accepterat livets villkor.
– Jag är tacksam för att jag har fem friska barn och en underbar ny fru som jag älskar oerhört mycket. Jag är tacksam att jag har ett jobb där jag ibland kan göra en liten skillnad i mina bästa stunder. När Malin dog tänkte jag att det var så synd om mig som stod där ensam med två små barn. Men det var ju inte mig det var synd om, utan Malin. Hon dog ifrån sina barn. Det kan ju inte finnas något hemskare. Det är perspektiv.
Överlever vi inte svårigheterna är det en del av livet det också. Och sen är det ju så att nio av tio farhågor ändå aldrig besannas. ingen kommer att överleva. Men det spelar väldigt stor roll för vår livskvalitet hur vi förhåller oss till det. Om vi betraktar döden som en naturlig del av livet förmår vi oftast att förvalta dagen mycket bättre.
Att öva sin acceptans är en annan viktig hjälp för att komma till ro i verkligheten. Om detta handlar Anna Kåvers lilla gröna bok. Hon förklarar: ”Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar