Jag har upptäckt att mycket hur jag upplever saker beror på vad jag haft för förväntningar. Som om jag förväntar mig att det kostar 5000 att laga bilen och det "bara" kostar 3400 kr så blir jag glad! Eller om jag sitter i väntrummet till tandläkarn och kollar i deras prislista och funderar på om jag kommer under tusen spänn och jag får 300kr rabatt så blir jag glad. Om jag är rädd för att komma försent till skolan och missa en intressant förelösning men kommer i tid tack vare att trafiken flöt mm så blir jag glad. Om jag är rädd att få parkeringsböter och inte får det så blir jag glad. Om jag lyckas tanka den enda dagen i månaden då bensinpriset ligger under 12 kr så blir jag glad. Om jag går på julmarknad som en annan sagt är skit så har jag också låga förväntningar och kanske uppskattar det mer än om jag trodde att marknaden var "bra"...
Alla dessa "positiva" tankar har jag haft idag...
Om jag får mer tillbaka än vad jag förväntat mig så blir jag glad.
Om jag går till en butik och tror de har en grej som jag söker och de inte har den så blir jag besviken. Om jag har blivit lovad något och det inte blir av så blir jag besviken. Om jag kör en ny väg och hamnar helt fel så blir jag besviken. Om jag får en sämre respons än vad jag förväntat mig så blir jag besviken. Men all besvikelse kan man ju resa sig upp ifrån om man bara tar tag i saker och ting...
Allt handlar om vad som förväntas... Om samhället ställer krav på personer som inte kan fixa dessa krav så är frågan hur de hanterar nederlaget... Blir de deppiga? Skiter de i saken i sig eller i samhället? Varför är det så många i Sverige som mår mentalt riktigt dåligt när vi lever i ett samhälle med så hög "kvaliet"? Jo för vi är inte nöjda med det vi har, vi vill ha mer och mer och mer och mer... Det är en mental press och stress som pressar individen till att göra något den inte är kompertabel till att klara av.
