LCHF har bland annat drabbat mig på följande sätt:
* Har helt sluta fisa. Nu kan jag aldrig skojja till det med en lite fjärt.
* Har tappat bort 12 kg fett som jag hade under huden. Hur mycket fett jag än äter så får jag inte tillbaka det.
* Har ökat löpträningen till mer än det dubbla, jag får helt enkelt börja jobba halvtid.
* Efter att ha sprungit i fyra timmar ökade jag farten och sprang i två timmar till. Sprang bort hela kvällen. [6-timmars]
* Orkar bara hålla mig i rörelse i 24 timmar och hann bara 12.8 mil. [GAX 100]
* Kan bara springa i fem timmar utan att äta. [Kurirleden]
* Piggheten gör att jag inte sover lika mycket som innan, å det är ju så skönt att sova.
* Återhämtning efter långa löppass går snabbare så kan i bästa fall bara få en vilodag innan jag måste springa igen.
* Jag får äta sånt jag gillar mest - bacon, köttfärs, ägg, grädde, smör, stek, you name it - får ångest av att välja bland godsakerna.
* Känner inte igen mig själv - vad var det för slimmad och muskulös man i spegeln på gymmet?
Professor Jim Mann från Nya Zealand är en av världens mest inflytelserika diabetesforskare. Han är med överallt när det gäller att ta fram vetenskapliga riktlinjer för vad överviktiga och diabtespatienter ska äta. Vilka eventuella bindningar till industriintressen har denne professor? Det ska vi nu försöka reda ut.
Jim Mann har genomfört studier som sägs vara hörnstenar för utvecklingen av evidensbaserade riktlinjer för behandling av diabetes, hjärt-kärlsjukdom osv. Han har suttit med som redaktionsmedlem i flera vetenskapliga tidskrifter, samt varit vetenskaplig rådgivare eller ordförande i internationella organ som WHO och FAO.
Mann uppger inga jäv- eller industribindningar
I sin forskning har Mann kommit fram till att diabetiker ska äta mat med lite fett och mycket kolhydrater. Han har även skrivit en del om att socker i rimliga kvantiteter inte är så mycket att vara oroad för.
Ett normalt förfarande när en forskare publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter är att man talar om vilka eventuella bindningar och jäv man har. Jim Mann brukar inte ange några sådana bidningar vad jag känner till. Han framstår utåt som helt "ren".
New Zealand Suger Company och SRAS
New Zealand Sugar Company finansierar en organisation som heter Sugar Research Advisory Service (SRAS). Denna "service" vill ge intryck av att informera om socker på ett vetenskapligt korrekt sätt. Jag har varit inne på SRASs hemsida och kan konstatera att denna organisation uppvisar alla tecken på att vara en illa dold marknadsförare av socker. Det finns ett antal intressanta och dubiösa "faktablad" om socker att hämta hem från sidan.
Intressant i sammanhanget är att en viss Jim Mann sitter i SRASs advisory board. Jim Mann är alltså betald av sockerindustrin för att ge vetenskaplig legitimitet åt en hemsida om socker som finansieras av samma industri. Lite besynnerligt att denne man, liksom vår egen Bengt Vessby, är parhästar när det gäller att utforma riktlinjer för diabeteskost. Utan att de själva redovisar sina potentiella jävsintressen för socker- respektive margarinindustrin.
Hälsovårdande myndigheter har rekommenderat en förändring av kosten till att bli mer fettsnål och kolhydratrik för både allmänheten och de med diabetes.
För några år sedan slutade jag själv att följa dessa råd och övergick till en fetare kost med lägre kolhydratinnehåll, och märkte då hur min bukfetma snabbt minskade och mitt tidigare höga blodtryck normaliserades.
Kolhydratsrestriktion har emellertid va-rit hörnstenen i diabetesbehandling i mer än ett århundrade och ett flertal studier visar en sådan kost är bättre för diabetiker än en kost rik på kolhydrater. Ett antal studier [15–24] inkluderande referenserna
127 och 128 i Mann et al. [15,16] visar faktiskt att lågkolhydratdieter är associerade med en förbättring av insulinkänslighet, glykemisk kontroll, kroppsvikt och blodfetter i motsats till författarnas vilseledande påståenden ovan.
Nyligen publicerade studier om dieter med mycket lågt kolhydratinnehåll stöder också detta [25–40] och de välgörande effekterna vad gäller viktnedgång och glykemisk kontroll är så imponerande i dessa, att de därför inte kan avfärdas med det enkla argumentet att studiedurationen varit kort.
