Vad gör man med sin frustration egentligen? Hur hanterar man den? Är det enklare att säga upp bekantskapen med den man inte kommer överens med eller ska man hålla god min? Vad är värst att säga upp bekantskapen med en bekant eller med en släkting? Får släktingar bete sig hur som helst? Är det rätt att "bestraffa" en annan släkting med att säga upp bekantskapen för att den har kontakt med sin "ärkefiende"?
Jag har nog största delen av mitt liv hållt inne känslor. Under uppväxten grät jag. Kunde sitta ute i häst hagen och gråta. Ibland tröstade hästarna mig men ibland inte. Jag har alltid tyckt att gråten har renat. Även om det inte löst problemen så har jag fått ur mig frustrationen så jag kunnat gå vidare och vara positiv och glad.
I alla år har jag alltid viljat ha något att "tänka på"... något att ta ansvar för. Vilket sto som ska betäckas med vilken hingst, vart och hur jag ska rida/köra nästa gång, om fodernivån ligger bra eller om det ska ändras för någon häst, vad fölungarna ska heta osv.
Jag gjorde mig av med hästarna innan jag flyttade hösten 2007. Men visserligen slipper jag inte "hästeriet" ändå även om jag inte behöver tänka på det varje dag. Ett tag funderade jag på om jag skulle sköta hovvården själv på den hästen som jag brukar rida men om jag är i stallet EN GÅNG I VECKAN så vill jag inte stå och fila på hästens hovar utan komma ut då... Men nu har jag börjat fundera på att börja tömköra honom. Han har ju gått på travet så jag vet inte hur "het" han är att tömköra. Jag tror jag har en tömkörningsgjord nere i källarn... Ett annat "projekt" är att jag vill "lära honom" bli riden barbacka... Jag har försökt ett fåtal gånger men han har blivit så "hysterisk" så jag har väntat med det... Funderar på om jag ska testa med putan först men då måste jag nog köpa en låååååång sadelgjord först... Men det är ju ett mellanting... Eller det kanske räcker med en täckesgjord och voljlock. Det är kanske det där med att ha något runt magen... äh jag vet inte... får se...
Sen har jag ett annat "hästprojekt" på gång. Har blivit förfrågad om jag kan rida ett nordissto här i närheten. Det skulle vara kul att rida kallblod igen men tiden känns som om den rinner iväg ibland. Men att lufsa i skogen är något jag faktiskt saknar... Så som jag gjorde med Pojken och Frosty... Frosty kunde man ju bara ÅKA med på. Pojken med visserligen men han var ju lite mer framåt.
Igår fick jag ett samtal... En som undrar om jag ville ID-kontrollera tre hästar. Jag är ju "billig" för jag tycker det är roligt att komma ut på sånt här men samtidgt fick jag lite dålig vibbar... Kan inte sätta fingret på det... Jag har "bara" fyra chip kvar. Om mer än en häst krånglar så skiter det sig. Hästarna visade sig vara tre FÖL dessutom som aldrig varit bundna och verkar knappt vara ledda heller. Jag är liiiite skeptiskt. När vi hade pratat ett tag och jag skulle räkna ut kostanden så kom jag fram till att jag visste vem hon var. Jag har inte träffat henne men sett hennes annonser. Har funderat flera gånger på att jag skulle vilja åka och titta på hennes hästar eftersom flera har min favoritfärg... Men det kändes ändå lite olustigt eftersom hon sa att hon "ringt runt". Varför vill ingen göra ID-kontroller hos henne? Är hon krånglig? Eller hästarna kanske? Jag har blandade känslor för detta... både misstänksam för att inte vilja göra om samma sak som sist och ändå vill åka dit och titta på hennes hästar... Det var andra saker också som jag reagerade på... tex genetik, ena sekunden sa hon att hon var dålig på det och sen när hon kom igång så visste hon ju en hel del även om jag såg att vissa saker var mer som ÅSIKTER än kunskap. Jaja... hon får ringa igen. Jag tror hon hörde att jag var tveksam till chipmärka fölen när de var så ohanterade...
Tillbaka till det där med att gråta eller inte... Jag tror att jag har ändrat mig mycket sedan jag flyttade. Och sen gått igenom en skräckhistoria som jag inte vill att någon ska gå igenom. Men det gjorde jag iaf... Det gjorde mig nog betydligt starkare. Jag gråter VÄLDIGT sällan nu. Det är i så fall till lyckliga filmer... ;-)
Men för att jag är bitsk och har lite "skyll dig själv"-tänkande gör mig väl inte till en sämre människa. Jag har nog blivit mer "moderat" även om jag ALDRIG kommer rösta på dem! De blå alltså...
Såg ett tv-programm på svt1 om vishet... Det var intressant då det sa att vishet är något positivt. Det är inte BARA att vara smart utan också att känna sig själv och sina begränsningar. De sa just att ilska är aldrig något vist, men de smarta kan vara elaka men aldrig VISA. En vis person har erfarenheter som gör att den kan hantera olika situationer osv.
För mig är vishet delvis att vara logisk men också lite faktabaserad. Men en vis person behöver inte kunna allt men kunna erkänna det. Det känns så ibland när min son frågar mig hur något fungerar. Det är inte alltid jag vet, men då kanske vi kan ta reda på det...! Nyfikenhet och vilja att uvecklas gör att man kan bli vis. Rädsla för att lära sig mer är största hotet mot att bli vis.
Jag prövar gärna på nya saker. Inte förrän jag testat kan jag säga att jag inte tyckte om det. Det kan vara allt från maträttet, aktiviteter i sänghalmen eller produkter som vissa påstår är humbug... Att häva ur sig att en sak inte fungerar kan man inte säga förrän man själv har prövat tycker jag. Det är inte särskilt "vist"... Att sedan en del saker fungerar för vissa och för vissa inte är vist att förstå men att bara säga att ALLT är humbug är inte vist. Ett öppet sinne för intryck är viktigt för att bli vis. Att bli påhoppad för sina åsikter och kunskap då är bara att skaka av sig. Då tycker jag bara synd om de som inte är öppna nog att testa och vara öppna för att ta in nya intryck...
Jag vill alltid ha något att tänka på... Nu är det nog mina stundande studier som jag tänker på mest, även om jag funderar på att ta en ny kull kampfiskar, men det slår jag ur tanken fort igen eftersom jag fortfarande har kvar flera. Jo en annan sak som jag tänker på nu är min ommöblering, men det känns som det går trögt eftersom jag inte är lika mycket hemma som tidigare.
Jag vill ALLTID ha något att tänka på... Att fundera på vad jag ska blogga om är också något... Flera gånger om dagen kommer jag på "det vill jag blogga om" men sen går det i vågor hur mycket jag bloggar. Att skriva ett visst antal inlägg varje dag tycker jag inte alls är givande utan jag vill skriva när jag har något att fundera på... En dag kanske det kan bli tio inlägg eller ett jättelång och sen kanske det går två veckor utan att jag skriver något alls... Jag tror att alla bloggare kan känna så ibland. Däremot bloggar jag INTE för läsarnas skull utan för min egna skull. Jag räknar inte besökare osv... Jag blir lika förvånad varje gång när någon som jag inte visste läste min blogg kommentera den... Jag KRÄVER inte att någon ska läsa min blogg och jag kräver inte heller att någon INTE ska läsa eller kommentera den heller. Allas åsikter är mycket värda även om vissa kanske ser allt egocentriskt.
Många gånger citerar jag personer. Det kan vara tänkvärda saker som uttrycker en känsla eller upplevelse. Ibland kanske jag också har känt den känslan. Ibland har jag kanske känt MOTSATSEN eller så kanske jag inte ens tänkt på det tidigare. Jag vill inte säga att någon har rätt eller fel, för det tycker jag inte är klokt men jag kan ha olika åsikter. Andra får ha andra åsikter med, men jag tycker synd om de har den inställningen "det går inte" innan de ens har provat och det spelar ingen roll om det handlar om djur, jobbet, barn, hemmet, ekonomin osv. Man kan ju iaf FÖRSÖKA!
En person som hackar och idiotförklarar personer för att de beter sig så som personen själv gör, är det inte att idiotförklara sig själv? Jag kan bara ge mina egna åsikter, kunskap och erfarenheter. Jag kan inte mer. Sedan kan folk få kalla mig självgod blåögd idiot om de nu vill det. Men jag fortsätter gärna att pröva mig fram. Igår gjorde jag en sak som jag aldrig gjort tidigare. Blev frågad om jag ville, och jag sa att det testar jag gärna även om jag aldrig har gjort det. Det blev jättelyckat och jag är glad för det. Sedan kan jag göra saker som jag misslyckas med också. Men jag brukar inte ge upp med det samma utan det KAN ju vara ett "nybörjarfel" också... Varje sak kan väl få chansen att prövas om... Jag ser detta ofta i mitt jobb. Mycket fungerar inte första gången man gör det men om man låter det blir en rutin runt det och gör om och om och om igen så kan det till och med bli något riktigt lyckat. Utvärdera gärna! "Hur gjorde jag detta? Hur kan jag göra istället? Finns det andra sätta att se på saken?"
Jag tror inte på att alla som kritiserar mår dåligt. Att bli påhoppad och få det uppslängt i nyllet "Du har fel!" är aldrig roligt när det har stämmt för mig och särskilt när man vet att personen som säger det är inte alls insatt i ämnet. Hur ska man hantera det? Vissa är svåra att ge FAKTA till. Man kan slå upp en uppslagsbok och personen säger att det är tryckfel. Man går till annan uppslagsbok och det är visst "tryckfel" i den med... *suck* Den personen ser jag INTE som vis.
Hoppla nu handlade det visst mer om vishet än att hantera känslor. Igår tror jag det var som jag hörde ett program på P4 som pratade om att gräla. För mig är gräla att gapa, skrika och slå i dörrar. Något som jag ser som ovist. Att samtala och diskutera och lyssna på varandras ståndpunkter tycker jag är betydligt visare. Debattprogram där allas åsikter är lika mycket värda är väl roligare att titta på och blir mer saklig än att någon säger "Du har fel för du är dum!".
Jag vill inte vara lojal bara för sakens skull. Jag är hellre NEUTRAL och tar in olika åsikter för att sedan kunna skapa en egen. Oavsett om det handlar om mat, barnuppfostran, djurskötsel osv men jag brukar inte döma de som gör på ett annat sätt utan låter dem göra som DE vill. Vem kan säga att någon gör/har fel om de inte ser resultatet?
Vilka gör "rätt" av de som håller på med tävlingshästar och har på dem tre olika täcken och ger dem kilovis med kraftfoder vissa tider på dygnet eller den som tävlar distans med sin häst som går ute dygnet runt året om utan täcke och har fri tillgång på hö? Vilken katt mår bäst av den som alltid bor ute i ett kallt stall eller den katt som är instängd i en lägenhet? Vilken hund har det bäst av den lilla golvmoppen som alltid har sällskap av en tant med rullator som får några korta promenader varje dag eller den hund som är ensam största delen av dagen men som får stimulans och motion när familjen är hemma?
Är det rätt eller fel att gräla? Vilket är bäst att gapa och skrika eller att gå undan och gråta för sig själv? Är det någon idé att försöka dementera eller faktabasera för en person som inte är mottaglig för fakta?
Jag tror inte någon kan säga vad som är rätt och fel. Tänk bara ett steg länge för att se vad följden blir. Ta ansvar för dina handlingar. Hur ska samhället kunna bli öppet och accepterande om inte alla åsikter accepteras så länge RESULTATET blir det samma? Det finns ensamstående föräldrar, gifta, singlar, homosexuella, bisexuella, hetrosexuella, polyamorösa, blonda, mörka, korta, långa, handikappade, gamla, unga, dyslektiker, sporttokar, sånna som inte gillar sport, de som vill bo mitt i stan, de som vill bo i skogen, de som tycker om att pyssla hemma, de som gillar krogliv osv. Det som jag tycker är mest skrämmande är rädslan för det annorlunda.
Jag är annorlunda. Jag tycker många gånger annorlunda än andra.
Jag har ALDRIG varit road av kroglivet.
Jag är måttligt intresserad av el, VVS och liknade i ett hus.
Jag är inte intresserad av megabite eller internminne och proccessor osv.
Jag tycker det är roligare att arbeta med djur och människor.
Jag leker hellre med barn än går på gym.
Jag cyklar hellre en tur och sätter mig på ett berg och tittar på utsikten än springer runt en konstgjord motionsslinga.
Jag letar hellre efter en platsburk med vänner vid en gammal ruin än sitter och fikar i stan.
Jag dricker hellre vatten än öl.
Jag tar hellre ett varmt bad hemma än ligger på stranden och pressar.
Jag har hellre vattenkrig än går och shoppar kläder.
Jag pratar hellre om samhället än smink och hudkrämer.
Jag pratar hellre barnpedagogik än om deras leksaker och kläder.
Jag besöker hellre vänner på min semester än reser bort och dricker mig full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar