* Är det okej att arbetskollegorna blandar in privatlivet i arbetet?
* Är det okej att "snacka skit" om en arbetskollega som inte har det så bra i privatlivet?
* Har verkligen arbetsplatsen något med att göra hur man har det privat så länge man sköter sig?
* Har arbetsplatsen något med att göra hur man lever OM man inte sköter sig?
* Spelar det roll om man har barn eller inte, om man är singel eller inte, om man festar varannanhelg eller nykterist, om man är pedant eller slarvig, bor när eller långt ifrån arbetsplatsen osv så länge det INTE går ut över arbetsplatsen?
Jag har det stökigt hemma. Det erkänner jag. Men jag hoppas verkligen inte att det märks på jobbet. Jag går ofta och stänger skåp, sätter pennor i pennfacket osv som de andra inte gör. Visserligen så har sociala varit hos mig (utan att klaga och i annat ärende) så om de nu tyckte att det inte var ett bra sätt att lev apå så kunde jag väl förväntat mig en anmälan (eller?)... Var går gränsen? Jo jag vet fflera som har det SMUTSIGARE än vad jag har. Jag vill gärna torka golven då och då och när ajg är hemma så vill jag dammsuga 1-2 gånger i veckan, men det blir ju glesare om man inte är hemma... :-S
Men det är annat som jag inte gör som jag ofta missar tex läser på anslagstavlorna. Jag tycker att det som är viktigt skrivs i boken och om det står där att man ska kolla på anslagstavlan så gör jag det. Visserligen tittade jag på anslagstavlan i måndags och reagerade på en sak som stod där och som ingen visste varför det stod där... SKUMT...
Jag vill inte ta på mig mer än vad jag klarar av. Jag tycker inte om personer som lovar fixa saker och sen blir det aldrig gjort. Visst jag kan missa det men men inte ALLTID. Men den som nog är hårdast mot mig är nog jag själv...
När jag jobbade i hemtjänsten fick jag oftast beröm av vårdtagarna för min städning eftersom jag anpassade mig och städade på det sätt DE ville att jag skulle göra. Även tex bäddning mm. Ibland får jag höra även på min nuvarande arbetsplats och det är faktiskt alltid kul att höra "åh vad fint det blivit" efter att man städat.
Om man INTE är en bra arbetare, hur får man reda på det? Är det via skitsnack? Vem är då sämst, den som INTE utför sina sysslor till största belåtenhet eller den som snackar skit? Det blir ju knappast bättre att alla på arbetsplatsen vet hur "dålig" arbetskollegan är som person och privat...? eller? Vem är tillräckligt rak för att ta upp det med personen direkt?
Om någon har klagomål på mig så vill jag att DEN personen säger det till mig. Hur ska jag annars kunna bättra mig? Om flera upptäcker samma brister, ska då chefen ta ett snack eller var och en eller i grupp? Själv tycker jag att i grupp är sämsta alternativet. Sen det där med att man kanske tror att man det är bara man själv som upptäkt det så märker man sen att flera också tycker samma sak. Vad gör man då?
Vad är rätt och fel när det handlar om kommunikation, skitsnack och klagomål? På ett tidigare arbetsplats så var principen "ge beröm i grupp och kritik enskilt" och det tycker jag är bra.
Det var förresten en arbetsplats som GILLADE ensamstående mammor ;-) (appropå förra inlägget) För de ansåg att de om några var måna till att jobba för att få ekonomin att gå ihop. Vi behövde jobba helt enkelt. De som jobbade bara för att fylla ut kassan var kanske inte lika noga med att gå till jobbet trots at tman hade feber eller jaga barnvakt när barnet var sjuk om man har sambo som tjänar mer och man själv kunde vara hemma osv.
