Ibland, när livet känns upp- och ner, så kan ett litet, litet ord göra så mycket. Igårkväll surrade jag med nästan-10-åringens pappa på MSN. Han är iväg och hade lyckats hitta en uppkoppling som han kunde låna. Ytterligare lite senare så ringer han och berättar då att hans gubbar (ja, det handlar om militär och där ska alla tydligen vara gubbar, precis som i spelen) hade rusat fram till datorn när de hade hört honom skriva, sett min visningsbild och sagt:
- Wow, vilken snygg tjej! Vem är det?
- Sonens mamma, svarade han givetvis varpå de utbrast i kör:
- Kan du inte be henne komma hit?
Okej, det hela kan tolkas som att jag kan vara en sån som går laget runt efter ett kösystem (lyllos den som får sista nummerlappen!) men jag valde att bara ta det som en komplimang. En komplimang jag så väl behövde just då.
Ibland är bekräftelse från främlingar inte helt fel, faktiskt. Och den kom verkligen i rätt stund.
