En del får allt serverat på guldsked trots att dom inte ens vårdar det som borde vara det käraste dom har. Jag däremot, innehar en massa kärlek som jag bara får svälja tillbaka för att inte spricka alldeles.
Önskar jag var mer känslokall... Det låter kanske konstigt, men möten där mina känslor släpps ut till ingen nytta tar kål på min tillvaro.
Jag kan förstå SteffMan. Ibland känns det som att man kommer längre i både kärlekslivet och karriären om man INTE tänker med hjärtat... De som lever enligt "skyll dig själv" verkar få vad de vill ha men de som är samhällets hjältar och väldigt engagerade själar får inte ens uppskattning eller kärlek. Varför är det så? Vilka är det som "blir över"? Är det de som VILL vara singlar? Är det de som är så otroligt besvärliga? Är det de som är så fula att de inte kan få någon? Är det de som är socialt oanpassade? Eller är det bara slumpen som avgör?
Om man råkar ut för något rötägg, är det då svårare att hitta en vettig just för att man är rädd för att gå på samma nit? Hittar man ingen ny för att man är rädd för att såras igen? Har de "känslokalla" lättare för att hitta ny kärlek för att de just rycker på axlarna och bara går vidare till nästa?Egentligen tycker jag att det är så enkelt och bekvämt att vara singel. Iaf att BO själv. Jag får MER kärlek som singel. Har mer tid att umgås med vänner och tid för mig själv. Jag bruklar med lite skämt men ändå en gnutta sanning säga at jag är tråkig att leva med. Visst drömmer jag om att bo i hus men det måste inte vara med en karl! Om jag vann en massa pengar så skulle jag likagärna kunna bo själv. Men med öppna dörrar för alla som vill hälsa på precis som hos Sus och Uffe. De är så gästfria och det är så härligt och gemytligt. Så enkelt men ändå så trivsamt och roligt. Så vill jag också ha det men hur jag kommer dit är en gåta. OM jag kommer dit...
När jag läser ditt inlägg önskar jag nästan att jag vore som dig. Att köpa ett hus och bo i ENSAM är inget för mig. Tyvärr har jag fler saker jag skulle vilja göra, men inte ensam. Därför gör jag dom inte!
SvaraRaderaJag inser att vi är väldigt många som befinner sig i samma situation. Den stora frågan är kanske, varför är det så?
Det är väl just för att jag ALDRIG är ensam som jag känner att jag skulle klara det... Jag tycker det är jättemysigt de timmar jag är ensam då sonen är i skolan de vardagar jag är ledig. Det är då jag passar på att ta mit ett riktigt långt bad och/eller lunchar med bekanta.
SvaraRaderaAtt inte ha sambo betyder INTE för mig att jag är utan beundrare, kärlek eller sex, tvärt om. Jag umgås mer med vänner när jag är singel och även om jag inte har sambo så är jag inte ensam då jag har min son.
Jag tycker att kärlek till vänner, släktinger osv är mycket värt så det kan väga tungt mot att ha en sambo. Kärlek är inte bara det man har i hemmet heller. Jag kan känna uppskattning/kärlek på jobben, från barnen, av vänner osv.
Oavsett om jag bodde i hus eller som nu i hyreslägenhet skulle jag inte vilja vara ensam! Jag har mina barn och jag har vänner som hälsar på... Precis som jag kan hälsa på dem. Det spelar inte någon roll om de bor i Mölndal, Västra Frölunda, Kungälv, Linköping, Väderstad, Vingåker, Stockholm eller USA, de är lika välkomna att hälsa på mig!! Om om de vill och kan så får de även gärna sova över.
Kanske är det för att jag kan, nästan när jag vill, umgås med någon vän som jag aldrig känner mig ensam. Tidigare år har jag haft svårt att hantera ensamhet. Tex när jag haft barnen/-et varannna vecka så har det varit tufft den veckan jag varit barnfri. Visst har jag känt min ensam då och jag sökt tröst.
Nu känner jag inget BEHOV av det, ändå har jag blivit kär. Opraktiskt tycker jag ibland men gulligt och mysigt med.