"Har alltid trott att jag ska leva själv och i tidigare relationer har jag mått dåligt om han hört av sig för mycket eller viljat träffas för mycket. Nu är det tvärtom. Mår jättedåligt då han åker hem, och jag vet att vi inte kommer träffas på ett par dagar. Jag vill göra allt tillsammans med honom, jag som retat mig på mina vänner som varit på det sättet. Vill till och med bli sambo jag som lovat mig att aldrig bo med någon igen, aldrig bli beroende av en annan människa. Med facit i hand så har jag väl aldrig haft en riktigt relation eftersom jag haft dom åsikterna tidigare."
Visst känner jag igen mig i delar av det även om jag bara med EN känt att han hörde av sig för mycket (på ett dygn ringde han 150 och skickade 50 sms) men inte med någon annan. Jag tycker om uppmärksamheten. Att ses varannan dag är helt okej det med men att BO ihop... det är DÄR jag sätter gränsen! Visst drömmer jag om det perfekta men eftersom jag inte är perfekt så finns (troligen) inte den perfekta för mig... Jag är medveten om mina brister och egenheter och det är få som accepterar dem och varje gång jag förträngt dem så har det gått åt h..e. Just nu drömmer jag om ett hus med syréner... Visst är jag mottaglig men jag tror fortfarande att det är vårkänslorna som gör det... Som sätter griller i huvudet på mig...
Sen kan männen vara som galna i mig men det hjälper inte om de inte accepterar MIG... som JAG är... Det spelar ingen roll om de tycker att jag är helt underbar och har busblå ögon, smittsamt leende, underbara kyssar, pussar och kramar, är glad, sprallig, trevlig, mysig, skön osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar