att bry sig?

Ibland bryr sig folk utan att visa det.

Hade som sagt känslofullt möte i onsdags.
Min son berättade att han saknar sin pappa.
Men det är inget som han säger till mig eller i skolan.
MEN han säger att han saknar Rasmus, fd vår hund.
De sa att hans pappa saknar honom med.
Var det bullshit eller gör han verkligen det?
Jo självklart saknar han sin son,
Men varför gör han inget åt det?
Ja till och med när jag skickat kort på hans son
till honom så har han klagat på kvalitet på bilderna.
Ja då är det inte kul att skicka några... :-(
Min sons farmor blir jätteglad när hon får bilder, brev och teckningar.
Inte konstigt att jag har bättre kontakt med henne
än en som inte visar tacksamhet utan bara klagar.
Kanske är jag likadan(?)

Jag har en väninna som en DÖD far till sina barn. JA då är det ju "lättare"...
Men när det FINNS en pappa att längta till, en pappa att sakna,
en pappa som man vill åka till osv, DÅ ser jag det nog svårare iaf för barnet!!!
Att ses någon eller några gånger om året är jättekul
för då gör man ju allt det roliga med pappa, men inte "vardagen".
Självklart är det svårt att konkurrera ut "det roliga" som görs med pappa
när man ses. Det är ju inte pappa som lagar äcklig mat,
det är ju inte pappa som kräver att sonen ska göra läxor,
det är inte pappa som säger åt honom att städa på sitt rum innan kolla på tv,
det är inte pappa som säger åt honom att ha rena kläder på sig,
det är inte pappa som säger att honom inte ska gå in med skorna på,
det är inte pappa som säger att han ska lägga kläderna i tvätten,
det är inte pappa som köper mat och kläder, det är inte pappa som ...... osv.
Att inte ha en pappa att åka till innebär också att semestern är "bokad".
Samma "semester" varje år för att sonen ska i huvudtaget träffa pappa.
Att titta på kontot och tänka "i år har vi inte råd att åka till pappa" är tufft.
Som tur är har jag snälla ex-föräldrar som ställde upp i år.
Men resan blev begränsad.
Även jag är begränsad, men det är jag van vid. Har haft djur alla år
och är inte "resemänniska".
Men det är lite synd om min stora pojk som sällan vill åka med.
Det blir inte så mycket "semester" med oss då.
Men han reser ju desto mer med pappas sida, så han får sin del ändå men inte av mig.

Min lilla sons pappa är den roliga som man åker go-cart med,
den som drar trampebilen, den som bjuder på pizza,
som har så stökigt så man inte ska ta av sig skorna, som gör utflykter osv...
Jag önskade att pappa var PAPPA och inte en skojig utflyktsperson.
Min son har glömt hur ledsen han var hos pappa.
Det var mer än en gång som pappa varit arg.
Min son kommer inte ihåg att han inte fick lagad mat
utan fick gröt/välling till middag, kanske inte honom emot förståss.
Min son kommer inte ihåg att han INTE ville åka till pappa...........
Det är för många år sedan... Han kommer inte ihåg det...

Att ha gemensam vårdnad med någon som kan ta veckor att få tag på för
att man behöver hans signatur för tex starta bankkonto, ansöka om barnomsorg,
ändra bokföringsadress, ansöka om annat för sonen...
ja ALLT kräver ju båda föräldrarnas underskrifter.
Då är det väl lättare att en pappa som man iaf får tag på,
som man kan skicka med barnen papper och sånt som han ska skriva på.
Om att komma överens om gemensamma regler,
då är väl ett jätteplus om barnen är hos båda, men om man inte kan det?
Ändå TROR jag att jag och min lilla sons pappa skulle ha mer liknade
normer/regler/krav än vad jag och min stora sons pappa...

Alla har vi olika prioriteringar, krav, regler och omständigheter
så som ekonomi, arbetstider, semesterar, familj/släkt.
Det JAG tror är att det är enklare att uppfostra barn då man som föräldrar bor IHOP.
Ja om man kommer överens alltså... Det är ALDRIG bra med föräldrar som grälar...
oavsett om de bor ihop eller inte. Så OM man inte kommer överens
så kanske man åtminstone kommer överens om att inte komma överens.
Så var det med min stora son... Och det gjorde sonen mycket gladare!!!
Eftersom vi båda som föräldrar blev gladare, stabilare och tryggare
med våra egna regler. Kanske är det ett bakslag NU...
Nu som tonåring när det är "tråkigt" hos mamma och roligt på flera sätt hos pappa.
Inte konstigt då det finns nästan 5 vuxna som kan ta hand om honom hemma hos pappa
och här hos mig bara EN... Att pappa har 2-3 företag, ett stort hus, fyrhjuling,
moppe osv hos pappa men inte hos mamma... Kan jag verkligen konkurera med det????

Men jag vet iaf att jag kan konkurra mer jämnt med min lilla sons pappa.
Vi har liknade bostadsföhållanden och ekonomi.
Men det gör ju inte saken bättre när barnen i skolan pratar om vad deras pappor gör.
Det vet jag knappt själv...

Nu ikväll har jag suttit och redigerat bilder.
Mest från min brors bröllop.
Tänker på det där vilka som i huvudtaget pratar med mig...
Min brors gamla dagmamma!!!
Sen tror jag det var en av brudens kusiner...
Min pappa pratade varken med mig eller mina barn.
Jag tycker det är sorgligt att kontakten är så dålig.
Egentligen tycker jag att det är mest normalt att släktingar
ställer upp för varandra och det tycker ju de som var med i onsdags.
Men när det inte är så får man hitta andra lösningar...

Att gråta är bra! Det sa jag till min pappa när jag var liten. Ja men hur länga ska jag sörja min mamma? Har jag inte gråtit färdigt snart? Hon har varit död i snart 7 år!!!!! Jag kommer ALLTID sakna min MAMMA!!! Hon var mitt allt! Kan det bero på att ingen har fyllt upp tomrummet helt efter henne?

På sätt och vis är det tre personer som delvis fyllt upp hålet.
Ewa (ex-svärmor), Jessica (väninna sedan ca 10 år) och Patrik (känt ca 20 år).
Jessica och jag har en speciell relation!
Det är ganska kul för vi tycker olika om ALLT men vi lyssnar,
diskuterar och kommer med åsikter
men acceptera att vi väljer andra sätt att leva på ändå.
Ingen försöker omvända den andra...
Ewa är en väldigt stark person...
ingen som man diskuterar saker med som man vet att hon har annan åsikt om,
för den diskussionen förlorar man!
Men hon ställer upp mycket för vänner
och hon har "hittat" största delen av mitt möblemang här i min lägenhet!
Hon har ställt upp på mer en ett sätt för mig!!!
Patrik är mest en sån jag gråter ut hos...
en famn att bara gråta i...
Ja, även han har ställt upp med annat med som flytthjälp och lån osv...
Ja inte hjälpte min släkt mig att flytta...
Men visserligen bad jag inte om det heller och det har inte de bet mig heller.
De har ju sina egna familjer och sina egna liv...

Jag vänder mig hellre till någon av mina ex-svärmödrar
än till någon släkting... Varför är det så?
Mina släktingar frågar inte hur jag har det eller hur jag mår.
Kanske är det lättare för mig att ty mig till folk
som åtminstone låtsas bry sig eller ställer upp för mig på riktigt.
Jo pappa har faktiskt ställt upp en gång... Det är jag glad för men ändå är jag inte nöjd med resultatet,
men troligen hade det blivit ännu sämre om han INTE varit med. Jag tror att alla mina släktingar vet om att jag jobbar varannan helg ändå erbjuder de sig aldrig att vara barnvakt. De kan fråga om jag behöver barnvakt och när jag säger att det är varannan helg så sedan tas aldrig ämnet upp mer.. Det har till och med hänt att jag frågat och då fått till svar att det beror på vädret!
Hur ska jag kunna förbereda mina barn och jobb om barnvakten beror på vädret!?
"Tyvärr, jag har inte fått tag på barnvakt för det är sånt väder"....
Undrar vad mitt jobb skulle säga då.
Nä då får jag ta ut semesterdagar som nu är slut... *suck*

Ja tillbaka till mötet i onsdags... visserligen höll JAG mig,
men visst blev jag kanske lite tårögd, men inte mer än så...
Men min son grät flera gånger.
Både när vi pratade om hans pappa men också om vår fd hund.
De som var med på mötet tycker att släktingar ska ställa upp.
Men de har ju sina egna liv...
Men visserligen har mina vänner det med,
men de ställer upp med det som de KAN iaf.

Appropå "egna liv" som mina släktingar har...
Sprang på en annan släkting som känns som om den åldrats 30-40 år på bara ETT år!
Från att ha varit den ständiga "tonåringen"
till att helt plötsligt bli allvarlig och "tråkig"...
Att inte prata om allt... Att inte tåla skämt osv.
Kanske sunt men ändå chockartat för mig...

Idag har jag fikat i Kungälv...
Med ett sällskap som flera gånger frågade hur jag hade det...
Det KÄNNS som folk bryr sig när de frågar,
men visst händer det att det är rena artighetsfraser...
Jag vet ju att tex säljare är sånna...
jag brukar säga åt telefonförsäljare att skippa artighetsfraserna
och tala om vad de vill för inte ringer de för att fråga hur jag mår!!!
Ändå känns det liiite roligt för mig än folk som inte säger något...

Tillbaka till mötet i onsdags...
Jag hoppas att de kan lösa ett av mina "problem"...
Och jag hoppas att både jag och min son kommer må bra av det.
Det är huvudsaken!
"Samhället"... det går att säga mycket om det...
Men ibland funderar jag på om politikerna är medvetna om hur det ser ut...
Hur många ensamstående föräldrar finns det?
Hur många av dessa har relativt knaper ekonomi?
Hur många av dessa är lågt utbildade och jobbar obekväma tider?
Hur många jobbar inom vård och omsorg och har oregelbundna tider?
Hur många barn skulle behöva "nattis"?
Hur många kommuner HAR nattis?

Alla ska vi sköta våra EGNA liv. Den som inte klarar det får söka bidrag.
Det är inte släktens uppgift att försörja de som misslyckas.
Istället säger de att de ställer upp för världen
när de skänker 100kr i månaden till välgörande ändåmål...
Ser de inte all hjälp som finns på NÄRMRE håll?
Är det enklare att sätta in pengarna på ett konto
än att ställa upp för sina nära?
Vissa välbetalda kan skänka massor av pengar till välgörande ändamål
men jag tror knappast att de är de som ger en hamburgare till en gatuliggare.
Visst gör de skillnad när STORA belopp behövs tex till U-hjälp.
Jag tror att en del är lite "mediekåta" dvs vill ha "reklam" och publicitet...
jag tror inte samhället kommer bli bra
om det byggs upp på att alla ska leva på bidrag
som visserligen samlas in av de som kan bidra
men om man vill tacka för att någon förgyller mitt liv
så är det knappast för att man har en ekonomi som går runt
utan små saker för förgyller...

Här beundrar jag min mamma. Hon erbjöd en "ensam" att fira jul med oss en gång... En riktig idiot om du frågar mig men det är en annan historia... Jag är blåögd, men mina ögon börjar blekna... eller kanske svartna. Jag tror inte lika gott om folk längre. Men de är goda tills motsatsen visas. Min mamma trodde nog gott om de flesta. Visserligen hade vi en gång en diskussion där vi var oense... Men det är också en annan historia.