Arbetskollegor

Det finns nog bara två av mina arbetskollegor som jag verkligen gillar av de som nu finns kvar... Flera av dem som jag gillat har "försvunnit".... som allt annat som jag tycker om... :-P

Den ena får mig att skratta.
Den andra känner jag mig som en själsfrende... Både levnadssätt och intressen.

Fast visserligen så tycker jag inte ILLA om någon och det är ju bra... Men det har nog bara varit på två ställen som jag tyckt illa om någon arbetskollega.
Första stället var som personlig assistent. En annan av assistenterna körde över brukaren TOTALT! Sånt gör mig förbannad!
Det andra stället var ett distrikt i hemtjänsten. Hela gruppen var hemsk förrutom EN som var äldst bland alla "20-åringar"... Det snackades så mycket skit som inte i huvudtaget hade med jobbet att göra tex vem som var för fet för att sola i bikini osv. Sånt snackades det om BAKOM RYGGEN tills jag blev förbannad! Jag sa att jag tyckte de var dumma som snackade skit om de som inte var där osv. Det blev en himla cirkus men "rövlickarna" vann chefens gunst och jag och den som det snackades mest skit om blev svarta får... Helt sjukt! Dessutom hade de en elak syn mot både vårdtagare och vikarier: vikarierna fick ta de jobbiga och besvärliga vårdtagarna. Varken snällt mot de "besvärliga" eller vikarierna. Men jag hade sällan problem med de som sades vara mest besvärliga... det var bara vårdtagare som visste hur de ville ha det. Om de fick det som de ville var de hur gulliga som helst!!!

Men något jag tycker är roligt är när man träffar någon på et jobb och sedan håller kontakten även efter 10 år, ja även ännu längre... En lite lustig grej är att jag faktiskt har kontakt med en BRUKARE som jag slutade jobba hos 96/97 eller nåt sånt... Han bjöd mig på lunch innan jul tillsammans med hans pappa... åååh vad gott det var ute på Lökeberga!!!