Jag vet inte om jag håller med eller inte i påståendet, men jag tror att många ser trygghet på olika sätt.
Jag tycker att jag hade en trygg och stabil uppväxt. Jag känner att jag nu har en stark personlighet och står hellre på egna ben än någon annans. Jag står för vad jag gör, tycker och säger även om det kan misstolkas, fast vem kan inte bli missuppfattad eller misstolkad?
Vem mår egentligen bäst, den som får klara ta sig ur sina problem genom att faktiskt må dåligt ett tag för att sen resa sig upp och stå själv, ELLER en som söker proffisionell hjälp och får mediciner mm?
I vilken miljö skapas de mest harmoniska människorna - de som är uppväxta i en kärnfamilj eller de som inte är det?
Är det omöjligt att en person som är uppväxt bland missbruk och våld blir en bra person som vuxen?
Självklart sätter ens uppväxt sina spår i sin personlighet men samtidigt så kan man till viss del forma sin framtid själv! Och mycket av ens personlighet formas av tonårstiden av vilka man umgås med då och hur...
Men klart att uppväxten formar barnen på ett eller annat sätt. Varje erfarenhet man får spelar ju stor roll vilka värderingar man har senare i livet både på gott eller ont. Maskrosbarn har väl alla hört talas om, barn som klarar sig väldigt bra och blir en stark person mot alla odds. Sen finns det barn som egentligen har en "perfekt" uppväxt men misslyckas ändå. Tror fortfarande på en balans i allt... Föräldrar som mår bra, kan knyta ann till andra, tid för barnen, familjen och sig själv...
SvaraRaderaJa bara för man är uppvuxen i en kärnfamilj säger det ju inte att familjen varit kärleksfull! Och för att man är uppvuxen med en ensamstående förälder så betyder det inte att man inte varit älskad och fått uppmärksamhet... MEN jag har alltid tyckt att om man är två vuxna så kan man dela på ansvaret...
SvaraRadera