För vissa duger man aldrig, för vissa duger man alltid

En mycket intressant semestervecka har passerat. En vecka med mycket glädje och trevligt sällskap! Det är så roligt att hålla kontakten med mina fd kollegor! Mina fd kollegor verkar sakna mig även om det börjar närma sig ett år sen som jag lämnade dem. Jag tar det verkligen som en komplimang att de fortfarande bjuder in mig till deras afterwork och att jag kan hitta på aktiviteter med dem. Ja om det inte var så långt att pendla och så oregelbundna arbetstider så skulle jag gärna arbeta kvar. Men oj vilken träningsvärk jag fick efter två timmars ridtur! Fyra dagar senare är jag fortfarande lite stel men jag försöker hålla mig rörlig och stretchar och rör på mig för att bli rörligare.

Och hämtat min efterlängtade avläggare med Buckfast har jag också gjort. Jag är flera gånger i veckan och fyller på sockerlösning för att inte riskera att de drar ur larver utan att samhället växer så mycket som möjligt. Jag var också hemma hos en kurskamrat och tjötade för att hämta ett varroagaller som jag la på botten i kupan i söndags.

Att inte duga och räcka till för vissa känns aldrig bra och jag vet inte om de vet om hur mycket det sårar. Jag tycker att alla är värda att älskas! Alla behöver kärlek och omtanke men på olika sätt. Det går inte alltid att ge kärlek på samma sätt till en person med Asperger som till en med Down syndrom exempelvis. Men det viktigaste tycker jag är att anpassa sig till situationen! Men är alla redo att ändra sig själv och att anpassa sig till någon annan för att få kärlek? Hur lätt är det att passa in i den fyrkantiga lådan med förväntningar? Och är alla förväntningar så viktiga att gå efter? Hur viktigt är det för dig att personer runt omkring följer mallen? Går det att älska någon som sticker ut? Vad är det värsta som kan hända? Utan att satsa vinner man sällan. Utan att försöka kommer man ingen vart. Hur jobbigt är det att vara ihop med någon som inte följer mallen? Att inte vilja vara social men andra, att inte vilja träna eller tänka på att undvika socker? Och hur viktigt är det att ha någon att "visa upp" för vänner och släkt? Och skäms du för din partner om denna gör bort sig eller får hen stå för det själv?

Själv så känner jag inte att jag får ta ansvar över någon annans beteende, jo möjligen mina barns i så fall, men en vuxen människa får stå för sina egna handlingar. Visst önskar jag att jag gjorde mer sociala saker med mina pojkvän. Jag fick mer eller mindre hota honom för att få med honom på min väninnas bröllop (som han faktiskt också "kände"). En gång om året är han med på mina släktträffar, när min yngsta son har sitt kalas, men han följer aldrig med till pappa eller mina bröder vilket jag saknar. Inte ens vid julen är vi som en familj. Men samtidigt så är vi ju inte en sambofamilj utan "bara" särbo. När vi ska på semesterresa ligger det nästan alltid på mig att planera, kolla upp, ordna och boka. Ja han delar kostnaderna men tar sällan något ansvar. Hans exekutiva funktioner är helt enkelt inte det bästa. Men han är snäll, lugn, tolerant och accepterande. Men osocial.

Denna sommaren är annorlunda. Min yngsta sons båda farföräldrar är båda borta. Vår egna bilsemester har utgått ifrån att hälsa på farmor och göra något ihop med henne och sen även hälsa på vänner på vägen. Det är bra träning för min son att se hur det är i andra familjer. Behöver jag säga att min särbo ALDRIG varit med på dessa resor? ;-) Men kan jag kräva det av honom? Är jag inte då lika elak som de som kräver att någon ska vara någon annan än vad han är? Samtidigt så tycker jag att personlig utveckling handlar om att utsätta sig för det som man känner sig ovan vid. Man blir sällan bättre på det som man aldrig tränar på!

Ibland känner jag att jag inte duger... Jo kanske duger men inte räcker till och har de egenskaper som andra förväntar sig av mig.
Ibland känner jag att jag inte får chansen att visa heller för den delen. Det gäller både yrkeslivet och privatlivet. Ska jag ta mer plats? Samtidigt så vill jag att alla ska få ta sin egna plats och jag vill inte alltid vara den i centrum. Jag har inget emot att stå inför folk och prata, har aldrig haft rädsla för detta. Mina barn verkar inte heller ha svårt för detta vilket jag tycker är toppen!

Men i den gångna veckan har jag fått förfrågan om jag vill återuppta ett uppdrag som jag haft tidigare. Just för att jag är bättre än den som nu har uppdraget! Ja jag utför uppdraget bättre till och med nu när jag inte har det än den som har uppdraget. Det är smickrande att få erbjudandet samtidigt som jag är irriterad på personen som inte sköter sitt uppdrag! Hur man med att ta emot betalning för ett uppdrag som man inte sköter? Det var just därför jag avsa mig uppdraget - jag ansåg mig att inte kunna sköta uppdraget på den nivå som överenskommelsen säger. Nu har jag mer tid för uppdraget och att få FÖRFRÅGAN ser jag just som att jag alltid duger. Ja... Det brukar vara så att jag är just den som de vill ha. Det är jag som har bakgrundsinformationen och kunskap. Det är jag som har den personlighet som behövs. Ja, helt enkelt just dem som alltid duger för uppdraget!

I fredags var det marknad i Kungälv, den så kallade Vikingamarknaden (som inte alls har något med vikingar att göra)... Att bara gå runt och strosa och titta på folk tycker jag är underbart även om det blir en del tjöt också. Det var främst tre säljare som jag tjötade extra mycket med. Den första resulterade i att jag förhoppningsvis sänkt min månadskostnad för telefon ca 150 kr per månad. Jag fick två Samsung Galaxy ACE och en Samsung GT-S5610. GT:n och ena galaxyn kommer jag försöka sälja. Vet du någon som vill ha?

Den andra säljaren var en kille som sålde kläder. Han sa att han trodde jag var 25 år... Ja ja... smicker kommer man långt med... Men inte så långt som han ville med mig - han drömde om 10 barn och tyvärr var jag tvungen att göra honom besviken - jag vill inte skaffa fler barn och inte var jag ledig heller. Jag tycker att jag gjort mitt på den fronten. Det krävs nog någon otrolig charmknutte för att få mig att skaffa fler barn! Det var inte så längesen som jag nästan hamnade i den situationen, anledningen till att jag har hemligt nummer. De som känner mig väl vet vad som hände.

Tredje säljaren var en man som sålde bakverk. Vi började prata om bin så det var ju lite kul. Det är alltid kul att träffa någon som visar intresse för samtalsämnen. Jag vet på ett tidigare jobb som jag jobbat på som vikarie, det var hemskt! Det spelare mer roll om VEM som sa något än VAD som sades. Det var innegäng och de andra hälsade man knappt på och för att inte tala om hur det snackades skit om de som inte var där. Det kunde vara om någon som inte passade i att sola i bikini, något som inte alls hade med jobbet att göra! Sånt gör mig bara förbannad! Den personen som jag tyckte var mest intressant var en person som vikarierade intensivt under några månader för att sen cykla flera månader genom Europa! Vilken otroligt fascinerande person! Men följde ju inte ramen och passade inte i innelådan så det blev ju skitsnack bakom ryggen.

Ibland måste man välja bort personer i sitt liv. Ibland blir man bortvald. Det är inte alltid man själv kan styra vem som försvinner. Hur mycket ska man ta åt sig? Hur mycket ska man köra sitt egna race? Jag tror att man både kan lyckas och misslyckas som en social kameleont. Jag tror att det är bra att anpassa sig men utan att mista sin personlighet! Många ser mig som en spelevink men jag bär mycket bitterhet, sorg och frustration inom mig. Jag har inte ens samma samtalsämnen på nuvarande jobbet som förra. Jag är inte den samma när jag är hos min pojkväns föräldrar som när jag är hos min släkt... Jag har olika roller, vilket är självklart. Men få har sett alla mina roller. På vissa platser är jag väldigt allvarlig. En sån plats är i stallet när jag hade hästar. De som sett mig skoja och busa kan nog lätt se skillnad på mig hur "sträng" och hård jag blev när jag var i stallet. Jag var den som styrde och ställde och det var ju jag som ansvarade för att hästarna skulle må bra. Det var mitt ansvar!

Hur hanterar man att bli bortvald? Själv brukar jag fokusera på att inse att jag har det bra, bättre än så många andra. Ibland hjälper det mig att träffa någon som har det sämre än vad jag har för att vara nöjd med det jag har. Ibland är jag så glad att så många tycker om mig. Ibland önskar jag att ALLA älskar mig och då tar jag mig vatten över huvudet. Det har hänt flera gånger att jag blivit jämförd med andra, tex fd flickvänner eller helt enkelt någon annan som de gillar, beundrar eller attraheras av. Men jag är inte samma person! Och hur mycket jag än förändrar mig så kan jag inte älskas av alla, det är bara att inse. Vissa drömmer om mig, vissa inte. Vissa trivs i mitt sällskap men attraheras inte av mig. Vissa attraheras av mig men trivs inte med att vara social med mig. Ibland kan det vara lönsamt att anpassa sig, ibland är det ingen idé för du duger inte ändå.

Sen finns kategorin som TROR att de vill ha dig men som bara är så desperat. Tjatar, smickrar, hotar, uppvaktar, tigger och ber för att få dig för att senare jämföra dig med andra för att det egentligen inte var dig han ville ha utan NÅGON. Jag tror inte det håller i längden om man inte tycker om personligheten hos personen man är ihop med. Visst kan det hålla några år. Att få något man saknar för stunden. Men om man inte trivs med att göra saker ihop så tror jag inte det blir ett förhållande som håller i längden. Så det är nog viktigt att lära sig att uppskatta varandra även om man inte gillar varandras alla egenheter. Bara acceptera, tolerera och träna på tålamodet.