Tankarna snurrar...

Idag har jag varit på utvecklingssamtal för min yngsta son... Och ett tag tänkte jag att det hade varit sååå skönt om hans pappa var en större del i hans liv - han skulle kunna lära vår son så mycket som han VILL lära sig! Att separera var inte mitt val. Och då och då funderar jag på hur det skulle vara om vi satsade en gång till...

Jag är ganska dålig på att följa bloggar men en som jag tittar in på då och då är en som bor på min uppväxtgata... Och nu såg jag att de hade flyttat ihop igen efter några års separation. (Länkarna är till den bloggen) Det fascinerar mig med personer som separerar och sen flyttar ihop igen!

Jag är så van att vara 100% mamma så när sonen började med aktiviteter så visste jag inte vad jag riktigt skulle hitta på. Oftast tog jag mig ett bad eller gick till biblioteket. Sen blev det var tredje helg. Men bada hela helgen kunde jag knappast göra.... Det var svårt att vara något annat än mamma. Jag känner lite så nu med.. Jag har svårt att göra något av min "egentid"... Det känns öde och tyst att komma hem till ett tomt hem. Men nu är mina barn så stora så de faktiskt klarar sig ganska många timmar själva och behöver ingen barnvakt. Jag kan ändå gå på afterwork och liknade utan att behöva jaga barnvakt.

När jag är ensam längtar efter mina barn och att få vara delaktig . Visst händer det att jag får reda på saker men det är så tråkigt när jag själv inte får vara med att dela alla upplevelser. Jag saknar min äldsta son väldigt mycket. Det är som med min mamma - sorgen försvinner inte även om jag blir bättre och bättre att hantera den.

' Men separationer kan också betyda saknad av andra saker... så som djur... För min del är saknaden enorm efter hunden Rasmus... Sedan vi flyttade hit har han varit här några dagar men fixar det inte särskilt bra då han inte kan öppna dörren och gå ut som han själv vill... Ja och alla dess dofter. Och så många barn som han ville hälsa på men var tvungen att vara kopplad. Ja han fixade inte alla intryck...

Det jag saknar mest är ändå att dela allt ansvar med någon... Uppfostran, socialt umgänge, dela på hushållsuppgifterna, dela med sig av sina kunskaper (mest teknik som jag är novis i) osv. Men samtidigt så vill jag inte ha vem som helst. Det har varit en del prata om min pojkvän på jobbet på sistone... Men jag är så glad för att han "dämpar" mig... Men hur mycket är okej att dämpa något? Och måste det vara en bromskloss som sällan får tummen ur? Och någon som i år ut och år in trivs bäst med att leva på "skräpmat"?

Jag drömmer fortfarande om att bo i hus... Men drömmen är långt borta... Den enda chansen är väl om jag vinner 5 miljoner på Triss eller nåt... Hur skulle mitt liv sett ut om jag var helt ekonomiskt oberoende och kunde göra PRECIS vad jag ville utan ekonomisk begränsning?