kamomill

Torkade kamomillblommor ger ett omtyckt örtte med lugnande effekt. Även stjälk och blad kan används till te, men inte i för stora mängder. Kamomillte sägs också vara bra för en rad åkommor, däribland förkylning samt mag- och tarmbesvär. Kamomillblommor kan även användas till väldoftande badvatten och som antibakteriellt gurgelmedel. Kamomillblommor kan skördas när som, men doften är som starkast när de är helt utslagna, just efter att några bär mognat.
Kamomill kan eventuellt förväxlas med prästkrage, men denna har breda blad medan kamomillen blad är småflikiga. Kamomill påminner ännu mer om baldersbrå , som förvisso inte är giftig men som saknar kamomillens egenskaper.

De torkade eller färska blommorna används till te (1 tsk torkad ört till en stor kopp te) eller så gör man ett kraftigare avkok på dem för utvärtes användning.
Teet är bra vid irritation i mage och tarm och magkatarr samt vid koliksmärtor. Vid mensvärk kan man också dricka ett par koppar te för att lindra krampen.
Vid ögoninflammation kan du badda ögonen med kamomillte. Har du svårt att slappna av på kvällen kan du dricka kamomillte. Den kan också lindra vid spänningshuvudvärk och lindrig migrän. Kamomillte kan drickas vid förkylning och verkar kunna både förebygga och lindra förkylningssymtom. Man kan även andas in (något avsvalnad) ånga från ett starkare kamomillte i en kastrull. Detta kan lindra vid hosta och bihåleproblem. Täck huvudet med en handduk och luta dig över kastrullen. Den eteriska oljan av kamomill kan användas i aromalampa för att slappna av och lättare kunna somna. Vid hudproblem kan man göra en salva där den eteriska oljan ingår.
Kamomill minskar kapha- och pittaöverskott. Vatapersoner kan också använda den då den har en lugnande och kramplösande effekt vilket är bra för vata, men vid överdrivet intag kan kamomill öka vata.
Utvärtes är kamomill bra vid eksem, hudirritationer och sår. Är man allergisk mot korgblommiga växter ska man inte använda kamomill.

Kamomillkulla (Anthemis cotula), även kallad Surkulla för sin fräna doft.
Namnet surkulla har använts för såväl den egentliga baldersbrån som för kamomillkulla, skiljs emellertid ganska lätt från baldersbrå genom att baldersbråns diskblommor bildar en tillnärmelsevis platt skiva, bladen är mycket flikiga i tunna trådar (ser ut ungefär som dill), medan kamomillens diskblommor är en utpräglat toppig samling som dessutom är ihålig, vilket baldersbråns inte är som kan förväxlas med kamomill.
kamomill har dock en sötaktig doft och toppigt blomfäste som är ihåligt inuti, frukterna är också mindre, omkring en millimeter, och ellipsoida, lite böjda och har tunna ribbor.

Kamomillen härstammar från Eurasien. Den användes tidigare till medicinframställning. Fastän arterna numera hör till skilda släkten påminner de så mycket om varandra att Linné, växtsytematikens fader, misstog sig och ansåg dem vara en och samma art.