Fettinlagring i levern / fettlever- är det sockrets fel?

Leversteatos (fettlever), d v s ansamling av lipider i hepatocyterna, anses föreligga när minst 5 % av leverns totala vikt utgörs av fett.

Fett inlagrat i olika kroppsorgan, som t.ex. lever och hjärta, drabbar i högre grad överviktiga och det anses farligare än underhudsfettet när det gäller risken för att utveckla hjärt-kärlkomplikationer och andra följdsjukdomar. Framsteg har gjort det möjligt att med magnetresonanskamera (i dagligt tal magnetkamera) bedöma både var fettet sitter och hur stor kvantiteten är. Sedan tidigare finns forskning och klinisk diagnostik som visar att förhöjd fettinlagring i levern kan leda till inflammation och cancer.

Den överviktsrelaterade fettinlagringen beror på en ökad mängd fria fettsyror i blodbanan, som lagras i levern. Med hjälp av biopsi (finnålspunktion) har man utöver enbart förfettning av levern (”Non Alcoholic Fatty Liver Disease”) även identifierat en variant av sjukdomen med inflammatoriska inslag (”Non Alcoholic Steato-Hepatitis”). kombinationen av förfettning och inflammation ökar risken för framtida komplikationer, framför allt en ökad risk för skrumplever (levercirrhos), något som på sikt kan leda till leversvikt och till och med levercancer. Båda fettlevervarianterna påverkas positivt av viktminskning, företrädesvis genom kostomläggning och motion. Det finns idag inga läkemedel som är godkända för behandling av fettlever.
Fetma kan öka risken för levercancer. Kraftigt överviktiga män löper en nästan fördubblad risk att drabbas av denna cancerform. Risken är dessutom ännu större vid samtidigt förhöjt blodtryck. Levercancer förekommer således något oftare hos män än hos kvinnor, och varje år upptäcks omkring 300 fall av primär levercancer i Sverige. Det är dock betydligt vanligare att få levercancer via någon annan cancerform som spridit sig och bildat metastaser (dottersvulster) i levern.

I en ny studie från Akademinska sjukhuset, har man delat upp 67 bukfeta personer i två testgrupper. Den ena gruppen fick äta en kost rik på smör, medan den andra testgruppen fick äta solrosolja. Hos gruppen som åt solrosolja minskade fettinlagringen i levern markant. Eftersom det är bukfetman, och i synnerhet fettet som lägger sig i- och mellan organen som är det farligaste fettet så är detta mycket positivt. Fleromättat fett får du i dig genom att äta avocado, fet fisk, vegetabilisk olja, nötter och frön.

Fruktsockret absorberas i tunntarmen och förs med blodet till levern. Här kan olika saker ske med fruktsockret. Antingen omvandlas det till glukos och frisätts till blodet om vävnaderna behöver energi just då, eller så lagras det i levern som glykogen eller fett. Sammantaget bidrar detta till ett lägre GI, eftersom det blir en fördröjning innan glukos cirkulerar i blodet.
Det fruktsocker som inte förbrukas i levern direkt omvandlas till fett. Det är betydligt enklare och energimässigt mindre kostsamt att omvandla fruktsocker till fett än glukos till fett. För stora fettdepåer i levern är inte bra och överskottet skickas därför ut i blodet och blodfetterna ökar istället. Det finns ytterliggare tre anledningar till varför man har orsak att tro att fruktsocker skulle kunna vara det mer fettbildande sockret. Det handlar om tre hormoner som alla har med energiomsättningen att göra.
Det första hormonet är insulin. Insulin frisätts från bukspottkörteln för att skjutsa in socker (glukos) i cellerna när vårt blodsocker stigit efter en måltid. Det är dessutom delaktigt i signaleringen till hungercentrat i hjärnan där matintag och energiomsättning regleras. När man ätit fruktsocker sker ingen frisättning av insulin och signaleringen till hungercentrat uteblir. Insulin reglerar i sin tur ett annat hormon, leptin. Leptin talar om för hjärnan när vi har fått i oss tillräckligt med mat och har tillräckligt med reserver på kroppen. Det ska få oss att minska på ätandet. Ju mer insulin, desto mer leptin cirkulerar i blodbanorna. Det betyder alltså att när vi får i oss stora mängder av enbart fruktsocker kommer frisättning av leptin inte att stimuleras, som det skulle ha gjort i vanliga fall, om vi fått i oss vanligt socker. Hjärnan meddelas inte om det ökade energiintaget, och ställer därför inte in kroppen på att äta mindre och öka energiförbrukningen, som den egentligen borde ha gjort.
Det tredje hormonet som ligger bakom en eventuell viktökning är ghrelin. Det är ett hormon som utsöndras i speciella celler i magsäcken, bland annat när vi får i oss fruktsocker. Man känner i dagsläget inte till allt om detta hormon, men man vet att det får oss att dels vilja äta mer, dels minska ämnesomsättningen samt öka upplagringen av fett.
fruktsocker är fettbildande om man konsumerar stora mängder, det vill säga om man exempelvis dricker sötade drycker flera gånger varje dag. Orsaken kan delvis vara att hjärnan får felaktiga signaler och därmed luras att tro att kroppen fortfarande behöver mat, trots att den just har fått energi i form av fruktsocker. Många experter menar att om man är överviktig, har höga nivåer av blodfetter och är fysiskt inaktiv bör man undvika livsmedel som är rika på fruktsocker (som t ex juicer). Dessa personer skulle annars kunna få ökat problem med sina blodfettsnivåer.

Det farligaste fettet anses ofta vara det viscerala fettet, d v s det fett som är insprängt mellan organ i bukhålan. I en studie där överviktiga och feta män under 10 veckor åt som vanligt men utöver det dagligen fick dricka en dryck bestående av antingen glukos eller fruktos, sågs en tydlig effekt gällande fruktos där fruktosgruppen fick försämrade blodfetter, minskad insulinkänslighet och ökad visceral fettinlagring.
När det viscerala fettet ökar, sker även en mängd hormonella förändringar i kroppen, såsom ökade nivåer av kortisol och manligt könshormon hos kvinnor, samt lägre nivåer av tillväxthormon (GH). Hos män ses t ex lägre testosteronvärden. Dessa förändringar har även effekt på fettmetabolism där t ex kroniskt förhöjda kortisolnivåer och förhöjda insulinnivåer i blodet (insulinresistens) ökar fettinlagringen genom att påverka det ”fettinlagrande” enzymet LPL (lipoprotein lipase). LPL spjälkar upp triglycerider så att t ex fettceller kan ta upp fettsyror från blodet. Testosteron, tillväxthormon och förmodligen även östrogen däremot fungerar annorlunda och stimulerar istället fettförbränning.
Kvinnor innan klimakteriet har en högre omsättning av fett från bukregionen än från låren, men denna skillnad tenderar att minska vid klimakteriet, något som östrogensupplementering normaliserar. En annan studie visar att estradiol (potent kvinnligt könshormon) har en negativ korrelation med bukfett, vilket sammantaget visar att kvinnligt könshormon med all sannolikhet påverkar kvinnlig fettmetabolism positivt.
Det har även gjorts studier på hur överätning påverkar fettinlagring i levern och en studie visar med tydlighet att överätning av kolhydrater (läs enkla sockerarter i den här studien) med över 1000 kcal/dag (över kcal-balans) i tre veckor ökar mängden fett i levern (27%) oändligt mycket mer än kroppsfett (2%). När man överäter enkla sockerarter förefaller alltså DNL bidra till huvudsakligen ökad mängd fett i levern och kan sannolikt bidra till sjukdomen fettlever/NAFLD (nonalcoholic fatty liver disease). Studier visar dock tydligt att fruktos och sukros ökar syntesen av triacylglycerider (DNL) i levern signifikant jämfört med stärkelse (mat; pasta, ris, potatis etc) och glukos och att fibrer förefaller motverka ökningen av triglycerider i blodet.

Idag rekommenderas viktminskare att begränsa intaget av raffinerade kolhydrater som glass, godis, bakverk och läsk. Många av dom innehåller glukosfruktossirap, High fructose corn syrup, eller fruktosglukossirap som verkar hämma viktminskningen. Fruktos, glukos och sackaros, som är en blandning av fruktos och glukos, är olika former av socker. Skillnaden ligger i hur dom tas om hand av kroppen. Alla tre kan omvandlas till triglycerider, en form av kroppsfett, men när du intar fruktos är det svårt att sakta ner fettinlagringen.
Triglycerider bildas huvudsakligen i levern. Levern fungerar som en trafikpolis med uppgift att samordna vårt intag av olika sockerarter. Det är leverns uppgift, när den stöter på glukos, att besluta om kroppen har behov av att lagra glukos som glykogen och senare använda den som energi eller lagra glukosen i triglycerider. Vid överskott av glukos lagras det direkt som triglycerider, kroppsfett.
Fruktos däremot kringgår trafikpolisen och svämmar över i metabolismen. Det är en mindre kontrollerad förflyttning av fruktos via dessa vägar som gör att den kan bidra till ökad fettinlagring. Fruktos är mest känd för sin närvaro i sötningsmedlet high-fructose corn syrup, glukosfruktossirap eller fruktosglukossirap, vilket vanligtvis består av 55 procent fruktos och 45 procent glukos. Det har blivit det vanligaste sötningsmedlet för många livsmedelsproducenter eftersom det i allmänhet är billigare, sötare och lättare att blanda till drycker än socker.
Forskarna fann att lipogenesis, den process som förvandlar socker till kroppsfett, ökade betydligt när så lite som hälften av glukos ersattes med fruktos. Vid intag av fruktos till frukost förändrades också hur kroppen hanterade lunchen. Istället för att använda energin så ökade levern sin fettinlagring.

Det är vanligt att ha leverförstoring när man är typ2-diabetiker. Det beror på att man får en fettinlagring i levern. Fettlever anses inte ge några följdsjukdomar. Fettet i levern varierar med kroppsvikten och alkoholintaget. Att hålla vikten nere och alkoholen till helgen är bra och det verkar du redan göra. När man utreder förhöjda leverprover ingår kontroll av hepatit B och C. Även ett par blodprover som heter ferritin och järnmättnad. Förhöjda leverprover kan också bero på att diabetesen inte är helt välkontrollerad, eller på läkemedel.
Leversteatos (fettlever), d v s ansamling av lipider i hepatocyterna, anses föreligga när minst 5 % av leverns totala vikt utgörs av fett. Metoder som kvantifierar fettinnehållet i levern används inte i rutinsjukvården och ur klinisk synvinkel anses leversteatos föreligga när inlagring av fett påvisas vid granskning av leverbiopsi eller då man med avbildande tekniker, vanligtvis ultraljud eller datortomografi, påvisat fynd förenliga med fettinlagring i levern.
Leversteatos har länge förknippats med överförbrukning av alkohol men år 1980 beskrevs inlagring av fett i kombination med förekomst av inflammation i levern hos medelålders patienter som trovärdigt uppgav att de var absolutister. Sjukdomen, som fick namnet nonalcoholic steatohepatitis (NASH), hade dock beskrivits långt tidigare av flera författare, vilka använde varierande benämningar. Den övergripande termen, som används i engelskspråkig litteratur för denna typ av leverförfettning, är nonalcoholic fatty liver disease (NAFLD).
Den enklaste formen av NAFLD är enbart steatos (simple steatosis). När leverfibros, leverinflammation eller hepatocellulär degeneration har tillkommit talar man om NASH, ett tillstånd som har potential att progrediera till levercirros, vilket är slutstadiet av NAFLD.
Prevalensen av NAFLD har samband med dels förekomsten av övervikt/fetma i befolkningen, dels vilken metod som används för att påvisa sjukdomen.
Nonalcoholic fatty liver disease (NAFLD) har ett mycket nära samband med det metabola syndromet och andra sjukdomar som kan relateras till detta. Den gemensamma patofysiologiska nämnaren tycks utgöras av insulinresistens. Vid NAFLD är inflödet av fettsyror till levern markant ökat. Detta kan uppkomma vid ett ökat intag av fett med kosten men den främsta mekanismen är ökad lipolys i fettväven p g a insulinresistens.
Överviktiga personer tenderar att ha en ändrad bakterieflora i tarmen och detta tillsammans med en ökad tarmpermeabilitet skulle kunna medföra att levern exponeras för ökade mängder endotoxiner.
Hepatomegali (förstorad lever) anges förekomma hos cirka 75 % av patienterna men detta kan vara svårt att påvisa i status eftersom förekomsten av bukfetma också är hög. Vid uttalad leverförstoring kan en obehagskänsla i bukens övre högra del uppkomma.

Både testosteron och östrogen leder till en ökad fettförbränning, men östrogen leder samtidigt till kvinnliga former med viss fettinlagring kring säte och lår. Östrogen leder till ökat serotonin i hjärnan - kroppens lyckohormon. Kvinnors östrogen tillsammans med progesteron och testosteron påverkar flera signalsubstanser i hjärnan, främst serotonin och dopamin. Detta innebär att kvinnor under perioder där nivåerna av de kvinnliga könshormoner sjunker eller fluktuerar (graviditet, klimakteriet, menopausen) inte sällan får symtom på sinnesstämningen.

Levern är involverad i många kroppsliga funktioner och påverkas av en rad olika villkor, varav många leder till leverförstoring.
Orsaker till leverförstoring kan vara:
◾Alkohol
◾Hjärtsvikt
◾Glykogenupplagringssjukdom
◾Hemolytiskt uremiskt-syndrom (HUS)
◾Hepatit A
◾Hepatit B
◾Levercellscancer
◾ärftlig fruktosintolerans
◾Infektiös mononukleos
◾Leukemi
◾Neuroblastom
◾Niemann-Picks sjukdom
◾Primär biliär cirros
◾Reyes syndrom
◾Sarkoidos
◾Skleroserande kolangit
◾Leversteatos (fett i levern från metabola problem som diabetes, fetma och höga triglycerider)
◾Tumörmetastaser

En ny studie visar att tillskott med kreation kan minska fettansamling i levern, vid intag av kost som är rik på fett. Resultatet visade att kreatintillskott ökade effektiviteten signifikant vad gäller L-arginin, glycin amidinotransferase och plasma guanidinoacetate. Det förhindrade även minskning av leverns koncentration av fett. Slutsatsen är alltså att kreatin kan förhindra fettlever och minska påverkan vid redan utvecklad fettlever.

Levercancer?
I de nordiska länderna liksom i Nord- och Sydamerika och i Australien är primär levercancer förhållandevis ovanlig. Den drabbar främst äldre människor. I Kina och Sydostasien samt i västra och södra Afrika är däremot sjukdomen en av de vanligaste cancerformerna och drabbar i stor utsträckning människor i medelåldern. De geografiska skillnaderna avspeglar att det finns olika bakgrund till sjukdomen. I västvärlden är orsaken ofta skrumplever på grund av stor alkoholförtäring. I Kina och övriga delar av världen där levercancer är en vanlig cancerform, är orsaken ofta den variant av gulsot som heter hepatit B. Även hepatit C ökar risken för levercancer.
Andra faktorer som ökar risken för levercancer är fetma, mögelgifter (aflatoxiner), kemiska lösningsmedel, arsenik, nitrosaminer och anabola steroider. Personer som har gallsten löper ökad risk för cancer i gallblåsan. Trots det är risken för en person som har gallsten att få cancer i gallblåsan liten.

För mycket järn?
Levern blir inflammerad, man får fettinlagring i levern, och om sjukdomen inte behandlas, får man småningom levercirrhos. Ifall sjukdomen lämnas obehandlad (därför att den inte upptäckts! - annars behandlas den nog) har patienten en ökad risk att få levercancer på äldre dagar. •Ifall man inte behandlar sjukdomen, är risken för levercancer ungefär 200 gånger större än för normalbefolkningen, och var fjärde med obehandlad hemokromatos drabbas av levercancer.
Pancreas (bukspottskörteln) tar skada av järninlagringen, insulinproduktionen går ner, och som en följd av detta får över hälften av patienterna obehandlade en diabetes mellitus, dvs. diabetes typ II.
Hjärtat tar skada av järninlagringen. Obehandlad kan sjukdomen leda till hjärtsvikt och rytmstörningar av olika slag. Vid en oklar hjärtsjukdom hos en medelålders människa bör man nog utesluta hemokromatos som orsak.

I normala fall innehåller vår kropp omkring 5 gram järn. Fyra gram finns i blodet, speciellt då i hemoglobinet i de röda blodkropparna, och omkring 1 gram (något mindre hos kvinnor) finns upplagrat i bland annat levern. Då förråden är fyllda, vägrar tarmen att suga upp järn från födan. Vid primär hemokromatos saknar tarmen denna förmåga att inte absorbera järn, en hemokromatospatient tar tillvara allt det järn som finns i födan, oberoende av om det behövs eller inte. Kroppen har inte någon möjlighet att utsöndra överlopps järn, och vid hemokromatos får man därför småningom en järninlagring i nästan alla organ i kroppen, med funktionsrubbningar som följd. Det tar lång tid, innan järnmängden blir sådan, att den direkt skadar kroppen. Trots att detta är en medfödd sjukdom, där störningen i järnabsorptionen funnits ända sedan födseln, uppstår symtomen ofta först i högre ålder. En patient med en symtomgivande hemokromatos kan ha upp till 50 gram järn lagrat i kroppen, främst levern och bukspottskörteln (pancreas).
Kvinnor får symtom av denna sjukdom i medeltal i något högre ålder än män. Orsaken är uppenbar, kvinnor förlorar en del järn varje månad i samband med menstruationsblödning. Som en följd av detta är sjukdomen mera sällsynt hos kvinnor, och debuterar i genomsnitt i högre ålder. En människa, som bär på anlag för hemokromatos, men som är en ivrig blodgivare, och ger blod 4 gånger per år, kommer sannolikt aldrig att få veta av sin sjukdom, och kommer inte att få några symtom. Den regelbundna blodgivningen kommer att fungera som "förebyggande behandling" av denna sjukdom.
Redan på 70-talet misstänkte man en förändring i en gen, hemokromatosgenen. Två svenska forskare, båda med namnet Beckman, har visat, att 7.5 % av befolkningen i norra Sverige har denna gen. För att sjukdomen skall bryta ut måste man dock ha fått genen både från pappans och mammans sida, och 0.5% av befolkningen kan uppskattas vara så kallade homozygoter, dvs de har två uppsättningar av den förändrade genen, och ingen frisk gen. På basen av den genetiska förekomsten är hemokromatos alltså en vanlig ärftlig sjukdom. År 1996 klarlades hemokromatosgenen i Kalifornien. Det finns tre förändringar - mutationer - i genen, som kan orsaka sjukdomen, och de två vanligaste mutationerna är C282Y och H63D. Den första av dessa två svarar för ungefär 80 % av alla sjukdomsfall.
Levern blir inflammerad, man får fettinlagring i levern, och om sjukdomen inte behandlas, får man småningom levercirrhos. Ifall sjukdomen lämnas obehandlad (därför att den inte upptäckts! - annars behandlas den nog) har patienten en ökad risk att få levercancer på äldre dagar.