Smärta - har jag inte haft tillräckligt?

Hur mycket är glädje och ett smärtfritt liv värt? Jag kanske är "feg" som inte vill ha träningsvärk och tycker det är inget positivt med det. Jag tycker jag har haft tillräckligt mycket smärta i mitt liv, inte bara fysisk/biologisk/kroppslig utan även mental/psykisk/känslosam smärta. Jag är kanske konflikträdd mot min egna kropp. Jag tycker kanske att jag redan kämpar tillräckligt, till vardags... VARJE dag.

Hur ska jag hitta mitt perfekta liv? Hur ska jag bli gladare igen? Gör träningarna det bättre eller sämre? Just idag ser jag inget positivt alls med träningen när jag i min ensamhet sitter och gråter. Ensam är inte stark. Jag saknar någon att ha dagliga diskussioner med, någon som kommer med infallsvinklar jag inte tänkt på, någon som sporrar mig och som går med mig i min kamp. Det är tur att jag verkligen trivs med mitt jobb annars hade jag aldrig stått ut med dessa jävla tågskrällen och bussar. Mitt rekord är att ta mig från Ytterby till Mölndal på 26 minuter. Men jag får oftast räkna med 1,5 timme, ibland 2!! PER VÄG! Vissa dagar kan jag alltså lägga 4 timmar på att pendla. Jag ve att vissa har sagt att jag kan ju antingen bosätta mig närmre eller skaffa jobb närmre. "skaffa jobb närmre" skrattar jag mest åt. Det växer ju inte lediga tjänster på träd... Inte sånna som jag vill ha iaf. Nu är det faktiskt en ute. En som jag funderar på att söka men samtidigt så även om jag säker det så har jag kanske 10% att få den. Bosätta mig närmre har jag funderat på men samtidigt så trivs jag så bra i Ytterby.





Jag cyklar redan och springer i trappor. När jag handlar på City Gross bär jag hem det även om det väger 12-17 kg. Vad har jag för val? Jag målar om och tvättar fönster och det brukar också kännas i mina armar. Jag bär jordsäckar själv och jag går/springer till och från bussar, spårvagnar och tåg. Jag smörjer in mina fötter med tigerbalsam om de värker eller om jag ska plåga dem.
Tårarna rinner utmed mina kinder men ingen tröstar mig. "Ensam är stark"- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄE! Jag saknar stöd och stöttning. Jag vill inte vara mamma åt min partner. Det räcker med att jag behöver strukturera på jobbet. Ensam är känslig. Tänk om jag hade någon som jag kunde dela allt med! Just nu känner jag mig svag och känner igen mig i flera av punkterna i detta inlägget... Kanske mest ettan och tolvan...

Förändring VILL ja ha, på flera sätt: bättre kroppslig hälsa, bättre kontakt med min äldsta son, få mer kärlek och uppskattning i livet, vara en bättre mamma, ha närmre jobb, mer sex, mer plats för mina älskade växter, ett rikare socialt liv osv. Hur kommer jag dit? Ja allt kan ju faktiskt inte ens jag styra över... Men jag kan väl säga att när jag lever med två personer som INTE är sociala och trivs med att umgås med en massa folk så har jag ett stort motstånd. Ett motstånd som kanske bara jag känner. Men jag hade hoppats på att få med både särbon och min tonårsson på träningar, men det kommer inte bli lätt och antagligen vill inte någon av dem betala själva så det blir jag som får betala för alla tre om det ska bli något gjort... Ja ungefär som när jag köpt kiropraktorbehandlingar till särbon för att få honom att fatta att han behöver det!! Det känns som om jag alltid går i uppförsbacke så när det blir motstånd så ger jag upp. Jag måste välja mina strider och välja vad jag lägger mitt krut på. Jag måste spara energi till det jag MÅSTE göra. Jag känner mig som en elak mamma när jag slänger ut sonen för att han ska lämna fyrkantiga skärmen. Ja det är lite åt det hållet med särbon med... Allt är en evig daglig kamp!