Äntligen har jag fått en förklaring. Jag kan inte annat än att hålla med, även om jag tyckte att beslutet för 4,5 år sen var fel. Kunde jag gjort på något annat sätt? Jag som trodde att DÅ skulle mitt liv bli bättre. Att slippa jaga barnvakt, att slippa jaga pengar för att få ihop pengar till hyra och mat osv.
Jag har fått till mig så många gånger att ekonomin inte spelar roll men nu har jag ändå fått vatten på min kvarn... Semester!? Vaddå semester? Öh... Vad är semester? Det är svårt att åka på semester ihop om man inte åker på semester just för att man inte har råd...
Men jag kan inte heller släppa tanken på att OM jag hade haft så mycket mer pengar så kunde jag gjort roligare resor, mer fritidsnöjen osv. Men när man inte ens har pengar till alla räkningar är det svårt. Men om då livet ändrar sig och det börjar bli bättre ekonomi, mindre jakt, borde inte livet då bli bättre? Mina förväntningar var iaf åt det hållet... eget rum, ny säng, slippa ansvar osv.
Jag ville reda ut det innan jag dör. Så dåligt jag har mått under 4,5 år för att jag inte fått någon förklaring. Jag fick samma mening uppslängd i ansiktet flera gånger. Jag kände att jag bara blev förvirrad. För mig var det ett visst datum. Många bäckar små... Men jag tycker det är fel att dra alla över en kam...
Jag håller med, men tänker ändå att artighetsvisiter är ett nödvändigt ont. Oavsett om jag tycker det är trevligt eller inte. Måste erkänna att jag hellre umgås med vissa än med andra men ändå vill jag helst inte säga upp bekantskapen med någon, särskilt inte med släkt.
Hur starka är blodsbanden? Ja i mitt fall är de inte mycket värda egentligen. Jo MAMMA var den som jag tyckte mest om och också hade mest och närmast kontakt med. Hon var min bästa vän. Hon var mitt allt. Mina andra släktingar har inte direkt ställt upp och sällan bett mig om hjälp heller visserligen. Kanske duger jag inte för dem.
Jag kan hålla med att det är inte aktuellt med att åka på semester med varken någon av mina bröder eller min pappa. Helt enkelt för att jag inte känner att jag har så mycket gemensamt med dem, vi har inte den nära kontakten. Det handlar om artighetsvisiter. Vet inte om jag någonsin fått frågan om hur jag mår...
Tanken slog mig också på varför man umgås med vissa personer, eller vem man väljer att bo med. Varför ville "snickaren" ha mig i sitt liv???? Ja helt klart tände han inte på mig... Jag borde varit 20 år yngre... Han charmade mig och min släkt. Han var ju hantverkare... Men hans föräldrar var inget vidare att umgås med. Hans bror och hans familj träffade jag knappt. Lite synd för jag tror de var trevliga.
Måste man umgås med släkt även om man inte trivs i deras sällskap?
Nu har jag en särbo som har uuuunderbar släkt som är härlig att umgås med. Varför???? Jag kan inte sätta fingret på det men det känns inte så mycket prestige. Ingen tävling om finaste bostaden, finaste bilen eller högsta lönen. Inte snack om husrenovering eller uppvärmning. Barn och vuxna umgås utöver generationerna (fyra generationer exempelvis vid midsommar). Att min pojkvän är osocial, inte tycker om varken kommunikation eller utvecklas, ja det känns mindre viktigt när han har en så underbar släkt.
Sorgen finns där fortfarande trots att jag fått förklaringen... Ja kanske bara en av de många bäckarna... Men ändå. Jag tycker som sagt att beslutet var fel. Ska jag göra det samma? Ska jag inte ställa upp för de som suger energi? Jag har det på jobbet redan. Vissa dagar ger de så otroligt mycket glädje men många gånger så är jag helt slut. När jag inte får vara mig själv så sugs min energi ur mig.
Visst skulle jag vilja att alla älskade mig men det uppdraget ligger inte bara på mig. Jag kan inte tvinga någon att älska mig. Men det är ett omöjligt uppdrag... Kan jag jobba med mig själv så jag älskar all runt om mig? Njae det är nog visserligen lättare. Men också det är nog ett omöjligt uppdrag. Tankarna skenar iväg...
Hur ska jag nu förhålla mig till detta? Ska jag vara lika egoistisk och strunta i de som suger energi? Ja då blir nog min bekantskapskrets mindre... Men jag skulle sakna dem även om de suger energi... Varför ställer man upp för vissa även om de är energitjuvar och man är helt slut efteråt? Är det värt för att uppehålla en "god" relation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar