Det är särbon som får dra det största lasset, men jag det tygsta

I över ett år har jag nu jobbat inom boendestöd. Det innebär för mig att gå hem till personer inom personkategorierna inom LSS (finns även inom psykiatri). Det kan handla om någon som råkat ut för en förvärvad hjärnskada (av exempelvis stroke) eller en medfödd funktionsnedsättning så som utvecklingsstörning eller inom autismspektrum.

När jag hade läst färdigt min utbildning till Aktiveringspedagog gick jag först tillbaka till arbetsplatsen som jag varit tjänstledig. Men jag kände inte att jag fick använda mina utbildning så mycket som jag hoppats på. Jag blev erbjuden en annan arbetsplats och jag var inte långsam med att tacka ja. Jag hade en bild av att det var mer eller mindre kontorstid men det hade jag verkligen fel i. Det är visserligen få helgen jämfört med min förra arbetsplats och det är aldrig natt. Det är skönt att sova i min egna säng. Och mina släktingar och bekanta behöver inte fråga mig om jag jobbar eller inte när det är kalas på helgen för det är bara var 8e helg och dessutom slutar vid 16-tiden. Då kan jag ändå hinna till kalas på eftermiddagen/kvällen.

Just nu är jag jätteglad för att jag kunnat dra ner på mina tidiga mornar (då jag går hemifrån ca 05:30) från 37,5% till 25% av mina arbetsdagar måndag-fredag. Men timmarna får självklart sättas någon annanstans... Och då blir det ju på eftermiddagarna. Bara 25% av mina arbetsdagar måndag-fredag slutar jag innan 17:00. Det innebär att 75% av mina arbetsdagar måndag-fredag får min särbo fixa middag. Samtidigt är jag faktiskt ledig flera måndag-fredag. Om jag plussar ihop mina lediga måndag-fredag med mina tidiga dagar (slutar innan 16:00) så är det ändå 40% av alla måndag-fredag som jag är hemma till middag. Men det är alltså ändå att "gubben" får dra det största lasset.

När min särbo ska fixa middag brukar jag förbereda något dagen innan exempelvis ta upp från frysen. 62,5% av mina arbetsdagar slutar jag någon gång 18-20:30. Då blir det för sent för mig med middag när jag kommer hem så då blir det antingen middag på jobbet eller på vägen hem. Oftast står disken och väntar på mig. Jag är iaf väldigt förtjust i min nya tvättmaskin som jag kan programmera när den ska sätta igång att tvätta så att den kan bli färdig lagom till jag kommer hem! :-)

Men det tyngsta lasset får jag dra med att gå på möten på sonens skola, skriva handlingsplaner, nästa dagligen ha kontakt med skolan osv. Den första veckan gick nästan "smärtfritt" i skolan när nu min son började högstadiet. Ja lite småsaker var det väl men det verkade ändå min son klarade av. Men så i förra veckan ringde ena klassföreståndaren. Min son satt och grät och svarade inte på frågor. När jag fick höra vad läraren hade gjort förstod jag varför min son grät. Jag hade hoppats att bemötandetips mm följde med skolgången mellan mellanstadiet till högstadiet men det hade det inte gjort. Nu har jag skrivit en handlingsplan till klassföreståndaren och bett honom sprida det vidare till alla lärare som min son har.

Det hugger i mitt bröst när min son är ledsen och jag kände mig hjälplös när jag var så långt ifrån och inte bara kunde åka dit och reda ut allt... Men det gick ändå, med bemötandetips från mig kunde läraren få fram vad orsaken var till att mina son satt och grät. Jag hoppas att han nu kan bemöta min son bättre om det händer igen och att han verkligen sprider det till andra lärare! Jag tror inte en enda förälder vill höra att ens barn sitter och gråter.

Men jag trivs otroligt bra med mitt nuvarande arbete; intressant arbete med mycket utmaningar och kollegor att skratta och diskutera med. Tänk att i största delen av mitt arbetsliv har jag inte haft lunchrast! Att jobba som personlig assistent kan vara väldigt intressant och en utmaning men samtidigt så har man inte kollegor att reflektera med. Ja kanske nåt möte någon gång i månaden om jag haft tur. Tiden med kollegor kan handla om en 5-15 minuter per arbetsdag, ibland har jag inte ens mött kollegor. Men ändå är det en av de bästa jobb man kan ha. Samtidigt det sämsta, helt beroende på vem man jobbar med. Ett av mina bästa jobb jag haft har varit just som personlig assistent. Men det svåraste har också varit som personlig assistent. Om jag visste vad jag tog mig an när jag sökte mitt allra första personligassistentjobb så kanske jag inte skulle vandrat samma väg som jag gjort... Då skulle jag kanske inte blivit personlig assistent alls utan fortsatt leta kontorsjobb...