Jag har så blandade känslor...

Jag och särbon har börjat titta på hus. Men det känns som att vi vill olika saker. Och orsaken till att flytta ihop är nog inte riktigt skäl nog för mig att flytta ihop med någon. Visst gillar jag pussar och ett element i sängen. Men är det skäl nog? Min särbo vill vara hemma hos sig. Varför om han vill bo med mig? Han tycker min säng är för liten och jag tycker hans är för bred. Jag vill ligga tätt men det vill inte han. Han vill inte att det ska ta slut för att då har han ingen att pussa på. Om vi gör slut kan han hänga på alla aktiviteter med kompisarna och vara mer i sin egna lägenhet.

Hur blir mitt liv om jag inte har min särbo. Den som förlorar mest är nog min son. Jag skulle få fixa middag till sonen i förväg som han bara kan värma. Troligen mer frustration men mindre irritation över att badrumskåpsdörren inte är stängd eller att det inte är diskat eller spisen avtorkad. Jag skulle få dra fram värmedynan från förrådet att ha i sängen. ;-) Men allra mest skulle jag sakna hans goa släkt. Men om det tog slut tror jag att jag skulle få ett mer socialt liv. Ett ljusare liv där det inte är mörker inomhus. Jag saknar givande diskussioner och ett mer hälsosamt liv. Jag vill känna uppmuntran, motivation och uppskattning. Jag vill att min son ska ha en fadersgestalt som lär honom saker och som får honom att växa upp till att bli en god människa. Jag drömmer om att ha sex oftare än en gång i månaden.

Jag kan inte säga om det är mer plus eller minus att vara ihop eller göra slut. Jag vet inte... Vi är gulliga mot varandra men var finns passionen och viljan att umgås? Då menar jag inte att ena ligger och sover utan givande diskussioner och vara sociala. Att träffa vänner och att göra saker ihop. Att kommunicera och komma fram till saker, att planera och att dela på ansvar. Att bo ihop skulle nog att kännas som att bo ihop med nån som jag inte har så mycket gemensamt med mer än just att bo under samma tak. Vi har varit ihop i över 4 år och jag får inte umgås med hans vänner. Jag tyckte väl i början att det var okej men vet inte om jag tycker det längre. Och han vill inte vara med på mina släktträffar. Han beter sig helt enkelt inte som om han är min levnadspartner...

Jag fortsätter att drömma om det perfekta livet...