Vargdotters blogg

Flickan och rosen.

Det var en gång en liten flicka. Hon träffade en fager pojke. Han gav henne ett rosenfrö. Pojken sprang ut ur hennes liv, lämnade det lilla fröet kvar.

Flickan förvarade det lilla fröet djupt inne i sitt hjärta.

Flickan växte upp.

Hon tog fram det lilla fröet då och då. Undrade, saknade, och längtade efter den fagra pojke som hon fortsatt älska genom livet utan någons vetskap. Stoppade tillbaka sitt lilla frö samtidigt som hon hoppades att en dag möta sin kärlek igen.

Flickan satt nu ensam i sitt stora hus. Undran blev starkare och starkare. Som genom ett mirakel hittade flickan och pojken varandra igen.

Det lilla fröet i flickans hjärta började växa. Det blev till en vacker rosenknopp. Flickan var rädd och tvekade. Plötsligt en dag en nyckel av pojken hon fick. Han lovade och sa – detta när nyckeln till din framtid. Flickan tvekade en smula men tog till slut emot nyckeln.

Pojken och flickan började skapa ett liv tillsammans. Flickan kunde knappt tro det var sant. Hon var i armarna på den pojke hon drömt om i hela sitt liv. De var tillsammans igen efter 32 långa år.

Rosen växte sig stor och röd. Det var den vackraste av rosor flickan sett. Hon vattnade den, skyddade den mot blåsten. Hon älskade rosen av hela sitt hjärta, mer än livet självt.

En dag stack sig flickan på en rosentagg. Förblindad av sin kärlek hade hon inte sett eller märkt de vassa taggar som växt ut på hennes fagra ros. Det sved i hennes hjärta, en tår föll på hennes kind. Hon visste, inget skulle bli sig likt igen.

Aldrig mer skulle hon kunna se den vackra rosen. Hon skulle bara känna smärtan av den tagg som nu i hennes hjärta satt.

Pojken lovade och bedyrade, aldrig mer. Han skulle skydda henne mot taggarna. Han skulle inte låta henne komma till skada igen. Flickan ville ej rosen längre ha. Hon var redo att lämna rosen åt sitt öde. Drömmen var borta, undran stillad, smärtan var kvar.

Pojken lovade. Flickan vacklade. Hon valde att hos pojken stanna kvar. Rosen miste sin glans, bladen falnade. Flickan ville inte längre skydda sin ros. För varje dag som gick, rosen växte sig vild på sin oskyddade plats.

Flickan orkar inte mer. Hennes hjärta längtar ut. Drömmen som hon jagade finns inte mer. Kvar i kvinnans hjärta finns endast taggen kvar.


TÅRAR

Tårar kan trilla av många olika anledningar.

Tårar kan komma av ilska. De tårarna gillar jag inte. Dom bränner mot huden nästan så de lämnar märken efter sig. De ställer till med uppror i kroppen. Hjärtat rusar, adrenalinet rusar och man håller nästan på att spricka.

Tårar kan komma av frustration. De bränns också, ibland nästan mer än de av ilska. Frustration skapar låsningar som ibland känns övermäktiga och det kan driva fram ilskans tårar.

Tårar kan komma av ledsamhet. De som bara trillar, utan att man egentligen vet varför. De tårarna är på något sätt sköna för de behöver inte ha en djup mening. De kan få trilla nästan lite hur de vill. Efteråt kan det kännas som en befrielse, som att man har öppnat en ventil som fått pysa en stund.

Tårar av sorg är de värsta. De kommer djupt inne ifrån de djupaste av det djupa. Sorgens gråt bor i magen. Den sprider sig från magen ut i hela kroppen. Varje fiber i kroppen gråter till slut. Det gör ont, riktigt ont. Smärtan blir outhärdlig i längden och till slut faller man ihop som en trasdocka. Man känner sig tom…….

De bästa har jag sparat till sist. Tårar av glädje är de bästa av tårar. Tårarna trillar av ren och skär lycka. De bränner inte, de nästan kittlar lite. Att se in i någons ögon och fyllas med kärlek så tårarna rinner är ett bra exempel på lyckans tårar. Att med kärlek studera sitt barn kan också frambringa lyckotårar.

Men man får akta sig. Ibland kan glädjens tårar övergå till rädslans tårar. De som kommer när man älskar någon som mest och det plötsligt slår en att man inte kan ta något för givet, att ett ögonblicks verk kan förändra allt. Då blir glädjens tårar rädslans tårar……


LIVET!¨

Vi föds till ett liv vare sig vi vill eller ej. Livet är vårt, eller borde åtminstone vara vårt och ingen annans.

Jag väljer att tala om oss som har fått och får chansen att forma våra egna liv. Runt om i världen finns det massor av människor som aldrig får den chansen. Där livet redan är någon annans. Men de talar jag om en annan gång.

Vårt liv formas efter de erfarenheter vi gör. De beröm vi får. Den kunskap vi får. Misstagen vi gör osv. Detta ger oss den drivkraft vi behöver för att kunna skapa oss ett liv.

Men om vi aldrig fick någon drivkraft. Om vi aldrig fick beröm. Om vi aldrig fick bra erfarenheter. Om allt vi gjorde sades vara misstag. Vad blir vi då?? Ett misstag??

Jag har alltid sett mig själv som ett stort misstag. Det var det jag ansågs vara. Ett misstag som aldrig skulle bli någonting. Någon som var ful och värdelös.

Det har tagit mig många år att börja tro att de som talade om för mig att jag var ett misstag hade fel. Jag är inget misstag. Jag kanske är annorlunda men inget misstag.

Jag har äntligen börjat fatta att det inte handlar om hur andra ser mig. Det handlar om hur jag ser mig. Hur jag tar hand om mig själv? Hur mina erfarenheter, misstag ser ut och hur jag hanterar dem. Hur jag berömmer mig själv när jag gjort något som jag tycker är bra.

När ingen annan gjorde det får jag väl göra det själv. Trots allt är jag den viktigaste personen i hela mitt liv. Det är aldrig för sent att börja om, hoppas jag…..

Nu kan jag göra det med de erfarenheter jag själv har skaffat, de misstag jag själv gjort.