tentasmitning

Nu är det tentahelg igen... Förhoppningsvis sista gången på lääääääääääänge... Men jag var tvungen att "smita" ifrån det då min lillgrabb ska på kalas så skulle vi köpa present idag. Det var inte så lätt... Men till slut bestämde vi oss för en sak som vi hoppas att han iaf inte tycker illa om.... Sen gick vi över till butiken vägg i vägg... min favoritbutik! Jag hittade fortfarande inte det som jag EGENTLIGEN vill ha och söker efter till en billig peng.

Vi delade upp oss och efter ett tag ser jag min pojkvän stå och skina vid en av hyllkanterna och tittar menande åt sidan och när jag vrider på huvudet så ser jag hans "drömtjej"... Hon som är ljusare än mig, som är sportigare än vad jag är, som har snyggare rumpa och som har mindre spikrakt hår än jag har. Och dessutom 10 år yngre än mig och enligt min pojkvän busigare än vad jag är... hur man nu kan vara det...(?) Åh vad han skiner upp när han ser henne! Hon hade också smitit ifrån tentaskrivning. Men visst kan även jag få underbara blickar... som vid nyförälskelse... :-) Och jag vet ju att han tycker om mig och att han även tycker väldigt mycket om henne med. Det visste jag till och med innan vi blev ihop.

Hur enkelt är det att bli "plastförälder"? Jag tror (och hoppas) att mina barn inte tyckt ILLA om någon av de män jag haft relation med. Jag tror inte heller att min lillpojk hade några problem när hans pappa hade en relation. Och det har väl gått i vågor med vad min stora son tyckt om sin "plastmamma" som i de flesta föräldra- och barnroller. Men hur gör man om barnen bara vill att deras föäldrar ska bli ihop igen och alla som motarbetar det är onda monster som de ska bara vara elaka och oaccepterande emot? Kan det bero på vilken roll man tar? Eller hur mycket man "tar tid" av relationen mellan barn och förälder? Eller handlar allt om barnens tro och vilja att få ihop sina föräldrar igen? Kanske har inte föräldrarna varit tydliga nog med att det verkligen är slut. Det kanske inte bara är i orden de säger utan vad de signalera omedvetet. Sånt som nu senaste kursen i plugget handlat om och som boken lag låtat av min chef handlar delvis om. Vad signaleras med ögon, ögonbryn, blick, hur man vänder kroppen, hur muskulaturen runt munnen används osv. Min pojkvän frågade i bilen på väg från affären om han skulle se "så här ut" och drog ner mungiporna så mycket han kunde och plutade med läpparna. "Nä" svarade jag. "Du ler ju med ÖGONEN."
Att dra upp mungiporna som ett leende men med ond blick blir ett hånleende vilket inte är positivt.

Min pojkvän tar ingen plats som förälder, oavsett om jag vill eller inte. Men ibland (särskilt på senaste tiden) har jag blivit positivt överraskad. han försöker inte heller ta någon plats i min släkt. Det är väl både positivt och negativt för mig. På sätt och vis är det skönt för då slipper de bilda sig en uppfattning av honom. Men samtidigt har jag fått en roll i HANS släkt. Jag firar jul, nyår och midsommar med dem, bakar tunnbröd och är hundvakt. Jag har aldrig varit hundvakt åt mina släktingars hundar men arbetskollegor och vänners djur (hundar, katter och hästar). Jag ser min pojkvän som den eviga "ungkarlen" som spelar datorspel, äter pizza och som helst inte dammsuger mer än en gång i kvartalet. Bekvämlighet står högt på prioriteringslistan när det gäller både mat, hushåll, möbler och kläder. Att vattna växter, att ha belysning och/eller få in ljus i lägenheten är inte hans grej...

Jag kan inte låta bli att tänka på torsdagens kvällsträff med hälften av klasskamraterna i detta sammanhang. Tänk vad mycket det pratades om de som INTE var närvarande. Jag bara undrar vad som sägs om mig när JAG inte är där om det finns så mycket synpunkter och åsikter om alla andra. Och hur empatiska är de som snackar om andra som inte är närvarande och inte kan förklara eller försvara sig? Och vad har egentligen betydelse? Är struktur och att ha strikta "regler" och åsikter så fel? Vem äger "problemet" om någon inte har BH? Är det ett problem i samarbetet i skolan? Är personen utan BH mindre värd än en med? Jag kunde inte låta bli att fråga vad de tänke om mig. OJ... det var de nog inte beredda på. Att jag har en ex-svärmor som gör tårtor???? Handlar det verkligen om MIG som person? Eller är det så illa att de inte ens kan säga det direkt till mig? Eller har de verkligen inga åsikter om mig? Jo jag blev kallad för "hundmänniska" också... De kunde väl åtminstone kallat mig för pratkvarn eller nåt mer PERSONLIGT när jag tigger om det... Är jag så svår att bedöma och kategorisera. Jag är glad för att jag kommit ur kategorin "hästtjej" iaf.

Hur viktigt är det egentligen vad andra tycker om en? Jag tycker konstruktiv kritik är otroligt mycket värt iaf om det har med saken att göra. Att det har men personligheten i arbetsgruppen eller hur man är som kollega.