Nedanför mitt köksfönster bodde ett par A-lagare på och under en parkbänk. Regniga nätter bodde en av dom i en av de där blåa lådorna gatukontoret förvarar sand i. De hälsade glatt varje morgon när jag lagade frukost i mitt kök. Det är klart att miljön var socialt och standardmässigt sett mer nedgången än det fina Östermalm jag lämnat. Vid tiden gick alla bussar mot Södertörn från Skanstull och det gick sällan mer än ett par tre dagar eller en vecka mellan knivskärningarna vid bussstationen. Trots allt detta var jag för första gången i mitt liv riktigt lycklig då, lättnaden att slippa all fasad, slippa alla människor utan innehåll – var stor. Den friheten, och friheten av att bo själv var stor. Men störst av allt var lättnaden att slippa det samhälle, den i praktiken slutna värld, som Östermalm utgjorde.
Minnena från skolåren i de fina skolorna på Östermalm, i bland annat privatskola, är många. Vissa ljusa, andra mer aparta och mörka. Några sådana minnen är skoluniformen, där man åkte på stryk om man helt plötsligt befann sig i fel kvarter iklädd denna. De organiserade gängslagsmålen mellan de ”fina” skolorna och de som var allmänna var många och beryktade. Ett minne jag inte vill få någon att uppleva igen är de starka inslag av kristendom som fanns i skolan vid den tiden. Vi tvingades att sjunga psalmer tre gånger i veckan vid morgonbönen och jag begrep aldrig då varför skolan skulle köra ner sånt dravel i halsen på oss varje måndag, onsdag och fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar