Ord tolkas så olika... Vad innebär ordet lojalitet för dig? Rättvisa? Ärlighet? Hjälpsam? I olika familjer och grupper betyder lojalitet olika. Det skrivs ibland i nyheterna om poliser som håller varandra om ryggen och poliser som anmäls men sedan läggs det ned. Får poliserna bryta mot vissa brott för att kunna uppklara andra eller för att sätta fast någon? Inom familjen kan lojalitet innebära att man stöttar och hjälper utan att ifrågasätta om det är riktigt eller inte. Familjen har alltid rätt, även när den har fel. Jag är uppvuxen med "den som är med på leken får leken tåla" och fått höra "vad gjorde du då?" när jag var ledsen och gick till mamma och grät. Det är sällan ENS fel att två träter och om jag bråkat med mina syskon så är det inte ju inte bara deras fel. Jag kanske bråkade tillbaka eller kanske till och med startade det.
Är det rätt eller fel att bara trösta utan att ifrågasätta och ta reda på vad som hänt och tala om vad som är "rätt och fel"? När min (nu) tonårsson gick på dagis så var det mycket "hysteri" runt "pedofilen i Karlstad". Personalen vågade knappt ta i barnen eller säga till dem för att de hade rädla att bli anmälda. Men det barn som bråkade mest fick mest tid då det fick bli egna aktiviteter med det barnet. Vad lär sig då detta barnet (och alla de andra som ser det)? Att ju mer du gapar och bråkar ju mer uppmärksamhet får du men om du sköter dig får du mindre uppmärksamhet. Om man gjorde likadant med ett djur så som en hund, katt eller häst skulle man ha ett lynnigt djur. De lärs sig mycket av hur de belönas.
Ärlighet då? Vem har inte varit med om en situation där en person sagt "är jag fin i denna?" när den har provat kläder inför en fest eller funderar på att köpa något nytt plagg i en affär. Lindar du in ditt svar om du inte tycker det var så fint? Säger du rakt ut vad du tycker utan att tänka på om du sårar eller inte? Tycker du att det är värre att personen ser "ful ut" än att du sårar personen? Eller är det bättre att personen får se ful ut om den trivs i klädesplagget? Vad är ett korrekt och gott uppförande? Rövslickeri för att komma långt i karriären? Vad är mest utvecklande för en rörelse att få konstruktiv kritik eller medhåll? Min favoritkanal på tv är tv3. Jag tycker om tex Lyxfällan där folk får självreflektera över sitt beteende. Ibland kan det låta rått men vissa har svårare att förstå och behöver få det "uppkastat" i ansiktet för att förstå vad som är rätt och fel.
Vilket är bäst av att hjälpa/själpa och låta personen gör själv och lära sig? Om du har kuskap/erfarenhet i ett visst ämne och förstår att något kommer gå åt pipsvängen, säger du det då? Är du en paragrafryttare som känner till alla regler och följder eller tycker att man kan bryta mot regler lite då och då? Det har varit en del skriverier om kollektivtrafiken när de låtit eller inte låtit personer få åka med. Vem gör egentligen fel? De som låter personen få åka med utan giltligt färdbevis eller den som inte tillåter det? När personen då blir nekad för 15 gången så blir det en STOR besvikelse, trots att personen som nekar egentligen inte gör något fel utan bara följer reglementet. Vem hjälper någon genom att stjälpa? Jag tror tanken är god att vara slapphänt med reglerna men hjälper det för den som vill göra rätt? Själv uppskattar jag "paragrafryttare" som vet vad de prata om och man får saklig information enligt regelboken. Jag tycker inte om veliga personer som vänder kappan efter vinden. Hur motiverar man att ena personen får åka gratis med inte den andra? Vem tar ansvar för det vid en biljettkontroll? Detta handlar inte bara om kollektivtrafiken utan även i bemötande. En person med kognitiv funktionsnedsättnig brukar kunna göra NÅGOT iaf. Jag tror att en del blir passiviserade om de inte gör de aktiviteter som de KAN göra. Vad är det för liv egentligen att ha en "butler" som gör allt för en? Du behöver aldrig anstränga dig, du behöver aldrig röra dig, du behöver aldrig utvecklas. Låter det inte som ett tråkigt liv?
Som proffesionell försöker man få personer att utvecklas, att klara av att göra saker själv men ibland bara hålla vissa egenskaper i liv (habilitering). Att anpassa samhället är en del. Det finns mycket som inte "förstörs" genom att anpassa! Det är användbart för de flesta med lättlästa instruktioner exempelvis hos Försäkringskassan. Men också att använda sig av ramper och breda dörrar med dörröppnare, inte bara för personer som sitter i rullstol utan även för personer som går med rullator, käpp eller alla med vagn så som barnvagn eller dramaten. För att inte tala om alla som ska leverera varor med en pallyftare! Vem gillar egentligen trappor mer än designers? Men att anpassa för alla funktionshinder är inte lätt. Jag har själv varit med på utvärderingar av den fysiska miljön och olika intressen krockar. En person som har exempelvis tinnitus vill ha en dämpande miljö. för att anpassa till detta kan man hänga upp väggtyger mm. Men för en som är allergisk kan tyger, tavlor osv samla en massa damm och kvalster som är ett problem för den allergiska. En blind person kan vilja ha ljud för att veta var den är så som tex olika ljud vid olika ingångar vid ett köpcentra, men det vill inte personen med tinnitus ha. En person med nedsatt syn kan vilja ha stora kontraster i färger för att se vad som är golv och vägg, vägg eller dörr osv medan andra vill ha så "lugn" miljö med så lite olika färger som möjligt osv. Det är alltså inte alltid så lätt att anpassa så det passar alla och att det dessutom blir estetiskt snyggt.
"Att bemöta alla på samma sätt" låter väl fint? Nä, det tycker inte jag!!! Jag tycker faktiskt att alla ska bemötas efter förmåga! Jag bemöter inte en 5-årig flicka på samma sätt som en 78-årig man. Jag bemöter inte heller mina bästa vänner på samma sätt som en helt främmande person. När jag läste hur en person hade uttrycks sig i en tidskrift så blev jag lite förvånad. Det var en person som uttalade sig om att en person med funktionsnedsättning skulle bemötas på samma sätt som en utan funktionshinder. Jag tycker INTE det. Exempelvis så fick jag reda på att det normalt är 4 års väntetid i lägenhetskön när jag efter ett år började ringa och undra när lägenhetsförslagen skulle börja komma. En person med funktionsnedsättning, särskilt kognitiv, tycker jag borde få möjlihet att få en bostad snabbare. Färdtjänst är ett annat kapitel. De blir visserligen hämtade och lämnade dörr till dörr (oftast) men avgiften tycker jag ska vara jämförbar med att åka med kollektivtrafiken. Varken mer eller mindre. Bemötandet av en färdtjänskund tycker jag inte heller ska vara samma som en "vanlig taxikund". Jag har varit med om färdtjänstkunder som blivit avsläppta på fel ställe för att föraren inte har släppt av på rätt adress.Vem tar då ansvar för en person med kognitiv funktionsnedssättning och som inte hittar hem utan irrar runt eller kommer bort och i värsta fall råkar ut för brott, men föraren hävdar att han släppt av kunden där kunden ville bli avsläppt. Vem är anvarig då för konsekvenserna?
Jag tycker att alla, oavsett begåvningsnivå, ska ha möjlighet att påverka sin situation. Att kunna förmedla sig, ta egna initiativ och att säga vad man tycker om och inte borde vara en rättighet för alla. Här kommer LSS-lagen in. Personer som behöver stöd ska få det. Det kan vara att göra sig förstådd eller att blibemött på ett speciellt sätt. Om en 40-åring ligger på en begåvningsnivå som en ettåring så kan man bete sig vuxet men ändå måste förenkla bemötandet och kommunikationen så det blir förståeligt. Ska DE anpassa sig tills amhället eller samhället anpassas efter dem? Med stöd av kompetent personal kan hindrena bli mindre och färre. Ska anhöriga ta hand om alla som behöver omsorg (äldre, sjuka, barn, personer med funktionsnedsättningar osv) eller samhället? Jag har blandade känslor för detta. Jag tycker att de anhöriga ska få vara just anhöriga och vänner. Jag har varit med om en situation där jag var assistent och där brukaren skulle förklara varför en anhörig inte skulle ta hela biten omsorg. Ett exempel som jag kanske hade tagit var att även när man har en funktionsnedsättning så vill man kunna överraska sin käresta, släkting eller vän. Hur kul är det då att ha med personen som man vill köpa en tex födelsedagspresent till? Då blir det ju ingen överraskning på kalaset! Men brukaren som jag var med tog ett ännu värre exempel: "Om jag vill vara otrogen mot min partner så vill jag ju inte ha med partnern!" LSS-lagen säger att man ska få ha ett liv som alla andra... Det är faktiskt inte olagligt i Sverige att vara otrogen sin partner men att KÖPA sex är olagligt. Jag tyckte hela situationen var pinsam! Delvis exemplet men också att en person måste förklara sig varför man inte villha anhöriga med överallt. Vem vill ha mamma eller pappa med när man är ute och dricker alkohol? Vem vill ha med ett syskon för att hjälpa en tills ängen för att ha sex med någon?
Vem bestämmer vad som är intressant eller ointressant? Det känns som att jag många gånger tycker saker är intressant som andra tycker är ointressant. Men jag drivs att lyssna på en eldsjäl som ivrigt och med entusiasm berättar om sitt intresse. För mig spelar inte intresset i sig så stor roll om bara glöden är stor. Jag kommer ihåg på en tidigare arbetsplats där det var en person som på sin semester cyklade genom Europa. Jag tyckte det var väldigt fascinerande att höra på men vissa andra sa bara elaka/negativa ord om detta. VARFÖR? En person som BARA kan prata om EN sak och samma ord om och om igen kan vara tröttsamt, och det kan jag möta i mitt arbete men samtidigt så är det deras intresse och sätt att söka kontakt och kommunikation. Om man då skojar till det så kan samma historia få olika innebörd istället för att man suckar och låter bli att svara på kommunikationen. Jag tycker att det borde ligga i både sändarens och mottagaren intresse att lära känna varandra för att utveckla relationen. Visst spelar de första 10 minutrarna stor roll, men synen på en människa måste kunna ändras, särskilt när människan själv ändrar sig. Hur "dömer" du personer efter deras intressen? En proffesionell person som dessutom har utbildning, kunskap och erfarenhet om att inte bara bemöta och läsa av personen med funktionsnedsättningen utan också kunna förmedla till andra vad personen vill, tycker om osv. Men allt handlar om att TOLKA i varje situation! Sedan är vi alla olika individer. Lika så personal. Det man tycker om att göra med en person är kanske mindre roligt med en annan. Ett exempel är att titta på fotboll. Visst är det roligare att göra det med andra som tycker om att titta på det? Eller att promenera. Visst är det roligare med någon som själv tycker det är trevligt!? Därför kan en och samma person tolkas som att tycka om eller inte tycka om samma sak för att man helt enkelt tycker om att göra vissa saker med vissa personer!
Jag kan få konstiga blickar både när jag nämner geocaching, Spårvägssällskapet Ringlinien och andra "udda" intressen. Igår blev jag bemött med nyfikenhet och det känns verkligen uppskattande! Hur mycket är vi egentligen intresserade av VARANDRA? Hur väl känner vi varandras egenheter? När jag gick i grundskolan hade jag bara en sak i huvudet: hästar. Jag kunde hålla föredrag hur länge som helst om hästar oavsett om någon var intresserad eller inte. Nu tycker jag det är svårt att prata om något om jag blir bemött av ointresse. Tänk då hur det känns när du själv vill kommunicera men blir bemött med någons om suckar för att det är tionde gången som du säger det på en timme. Kanske "naturligt" men samtidigt ett rop på att vilja kommunicera. Men med begränsade samtalsämnen så blir det lätt enkelspårigt, men att ändå bemötas av intresse är viktigt för att inte sluta kommunicera. Jag har lärt mig att om ingen är intresserad så är det mindre mening att kommunicera och det kan även barn och personer på en lägre begåvningsnivå lära sig. Då slutar man kommunicera. Vems "fel" är det? Vem utvecklas mest - den som får allt severat på silverfat eller den som får göra det själv? "Learning by doing"...
Vad är egentligen att lyckas i livet och komma långt? För mig låter det så mycket om matriella ting, hög inkomst, senaste årsmodellen på bilen, gott ställt (ekonomiskt) men jag förknippar det inte med personlig utvecklig, lycka eller att vara harmonisk.
Oavsett om man är pirat eller antipirat så tycker jag att artister ska få betalt för det arbete de gör/gjort. Men jag förstår inte piraternas logik... Men angående Spotify så kanske jag kan hålla med piraterna att artisterna får för dåligt betalt, men jag har ingen aning om hur detta system fungerar.
Nu för tiden får man höra att Spotify är en “fildelningsdödare”. Men kom igen, liksom, Lady Gaga spelades miljontals gånger och fick… knappt över tusenlappen?! Hur är det okej? Är det helt plötsligt jättebra att artister inte får vettigt pröjs för sitt arbete? Människor runt om luras att tro att de gör artisten en god gärning som inte laddar ner och det är faktiskt riktigt fult.
Och som avslutning... "en riktig man":
- Slår aldrig sin tjej eller kvinna.
- Skyddar sin tjej mot hot och trakasserier.
- Lyfter fram henne i ljuset bland 1000-tals andra tjejer.
- Lyssnar gärna på henne.
- Stöttar henne i hennes sorg och ledsamhet.
- Hjälper henne att utvecklas på hennes vilkor.
- Kallar henne aldrig fitta eller hora.
- Får henne på gott humör och låter henne skratta ofta och mycket.
- Säger de 3 bevingade orden "Jag älskar dej".
- Respekterar henne för den hon är.
- Försöker aldrig förändra henne (det gör hon så bra själv).
- Tillvaratar hennes integritet och värnar om hennes självbild.
- Höjer aldrig rösten till henne, mer än om det blåser ute.
- Låter henne krypa in i famnen när hon är rädd och saknar trygghet.
- Låter sin tjej komma i första rummet.
- Tänker och resonerar med sitt stora huvud. ;-)
PUSS OCH KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar