LÄSTIPS: kapitel 6 aktuellt (JUNI) i
HÅKAN BRÅKANS TOK-BOK
av
Sören Olsson
Anders Jacobsson
Eva
Igår när jag var lite lagom småsur över alla smygrasistiska grupper på Facebook, så startade jag en egen: Vägra kallas svensk. Jag skrev såhär:
”Egentligen skulle den heta ”Om folks förmåga att genomskåda rasistisk smygpropaganda kränker dig kan jag hjälpa dig att packa”, men det var för långt för Facebook.
Andra alternativa namn:
”Vi som inte tänker fira Sveriges nationaldag”
”Återinför de sekulära skolavslutningarna!*”
”Vi som ser ironin i att vissa nationalister rasar mot ”arabisk musik” på Nationaldagen, samtidigt som andra nationalister gör sitt bästa för att ge sken av att nationalism inte har med rasism eller intolerans att göra”
”Om du inte kan bevisa att dina förfäder var här före 1682 så har jag rätt att deportera dig, för min släkt var här före din”
”Vi som gillar att bo i en bögfeministisk vänsterdiktatur”
Eller, som en förklaring till gruppbilden: ”Varför får man säga svartpeppar när man inte får säga vitlök?”
*) Enligt min mamma var det först på 1960-talet som de började fira skolavslutning i kyrkan i det område där hon växte upp. Själv har jag haft turen att slippa det, då jag växte upp i den islamistiska diktaturen Östersund på 1980- och 90-talet. Visserligen hade jag aldrig sett en person iklädd slöja IRL förrän jag var 15 år, men det måste ju vara så… eller?”
Det är därför jag tycker att Sverigedemokraternas idé om att tvinga skolor att ha avslutning i kyrkan är ett tydligt tecken på att de inte har någon vidare koll på vilka traditioner de säger sig vilja bevara. Skolavslutningar i kyrkan är inte äldre än några decennier.
Jag är glad att aldrig ha blivit påtvingad att hålla skolavslutning i kyrkan; det vore helt orimligt där jag växte upp eftersom kyrkan – Frösö kyrka – låg flera kilometer utanför samhället.
Jag är glad för att jag slapp att bli påtvingad den slentriankristendom som jag har förstått att många andra har upplevt – och för att det gör att jag genoeftersom kyrkan – Frösö kyrka – låg flera kilometer utanför samhället.
Jag är glad för att jag slapp att bli påtvingad den slentriankristendom som jag har förstått att många andra har upplevt – och för att det gör att jag genomskådar den historieförfalskning som såkallade nationalister håller på med.
Jag hoppas att alla som tjatar om hur viktigt det är med en ”helsvensk” nationaldag kämpar för att förbjuda kungafamiljen från att delta i firandet: Drottningen är inte född i Sverige och talar med brytning. Vad gäller kungen, så vet jag att den första Bernadotte kom hit 1810. Det är faktiskt inte så länge sedan alls, inte jämfört med min släkt. Och ändå är det jag som anses vara dåligt integrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar