Ser jag lespisk ut?? Nu har jag fått frågor TVÅ gånger av två olika personer i olika sammanhang som jag tolkar som att de tror att jag lever ihop med den jag står bredvid. I båda fallen har det varit OLIKA klasskamrater. Ska jag skratta eller gråta?
Jag har fasat för denna förmiddagen i två veckor. Eller fasat och fasat... Inte så, men ändå tänkt mycket... Det gick över förväntan! Väldigt lite kunde gjort det bättre!! Och bättre beröm kunde vi nog inte få även om jag bra satt och väntade på att den neativa kritiken skulle komma, men den kom aldrig... så gott som bara LOVORD!!
Senare såg jag att någon ringt från min yngasta sons skola. SKIT! Målar upp scenarie om att han är magsjuk och att jag måste hem. Så var inte fallet när jag ringde upp när jag kunde. I över 10 minuter pratade jag med hans fröken. "Det går jättebra!" Jämfört med vaddå, var jag tvungen att fråga, med andra eller med han själv. Ja det var ju jämfört med han själv. Men då är det ju inte SÅÅÅÅ bra. För om man jämför med det värsta så är det mesta bra.
När vi hade prata om det som hon hade sökt mig för så tog jag upp en aktivitet som ska komma längre fram nu under vårterminen. Jag frågade om de hade tänkt anpassa aktiviteten så min son också kunde vara med på en klassutflykt. Denna utflykt har jag diskuterat tidigare med fröken. Jag hade hoppats på att de kommit på en lösning, men nääääääääääää det hade DE inte gjort utan bollade över ansvaret på mig. Men är det inte skolans uppgift att anpassa skolutbildningen så att alla elever kan vara med??? Hennes lösning avar att han fick stanna hemma den dagen. Men då tyckte jag att det var fel eftersom han då missar undervisningen under utflykten!! Och då kan han inte heller vara med i någon eventuell efterdiskussion om utflykten heller.
"Har du ingen som kan hjälpa dig?" fick jag som fråga då. Varför tror hon att min son fått kontaktfamilj? tänkte jag för mig själv. Är det för att jag har ett stort kontaktnät som alltid ställer upp och engagerar sig i min son? I så fall skulle han nog inte fått kontaktfamilj!! HON hade iaf ingen "lösning"... *suck* och det var flera månadersedan som jag tog upp detta... Men hon hade väl inte haft en tanke på det verkar det som...
Denna dagen började redan på ett annat sätt än planerat. Vid midnatt stoppade jag i mig ett gäng hela vitpepparkorn. En stund senare åker pojkvännen hem för att inte använda min skurhink. Min son sov iaf lugnt. Var orolig för "matförgiftning". På morgonen tog jag ytterligare ett gäng med hela vitpepparkorn. Visserligen hade jag sovit gott, men för säkerhetsskull... Och jag ser att det lyser i min sons rum. där sitter han fullt påklädd och bygger med Lego/Bionicle. "Hur mår du?" frågade jag oroligt och tänkte på vitpepparkornen. "Bra." sa min son. "Har du varit uppe länge?" "Nä, jag har precis klätt på mig." Jag började fixa frukosten och han visste att jag skulle gå tidigare så vi planerade hur denna dagen skulle se ut.
Jag hade tänkt ta 7-tåget så skulle jag vara i riktigt god tid till plugget för att skriva ut vårt manus. Jag fick sms från min klasskamrat att de hade bara en bil... Så jag tog bilen istället, hämtade upp henne och var tidigt i skolan eftersom det flöt hyfsat genom tunneln. Det kunde ha tagit en halvtimme mer om det INTE hade flytit bra... Det tar för mig 17 minuter med buss att ta mig genom Kungälv. Och det tar 18 minuter för tåget att ta sig till Göteborg... Det är en viss skillnad... *suck* Dessutom tycker jag att det är fridfullt att åka tåg... Men jag behöver väl använda mitt körkort och min bil) då och då så länge jag har det/den.
I eftermiddag tänkte jag åka via min pojkväns lägenhet och hämta något jag vill ha tills ikväll. Men eftersom jag nu fick tid över åkte jag den vägen reda på morgonen. När jag kom dit såg jag att hans bil stod kvar... SKIT då är han riktigt dålig, tänkte jag. När jag kom in såg jag att det lyste i badrummet. "Hur mår du?" ropade jag. "Bra." hördes det från sovrummet och jag såg att ena täcket rörde sig. "Men vad gör han då i sängen?" tänkte jag eftersom han brukar redan ha åkt för en halvtimmesen vid det laget. Han tittade på klockan och upptäckte att han försovit sig. Han tackade mig för att jag kom och väckte honom (även om det inte var hans mening eftersom jag trodde att antingen var han sjuk eller så var han redan på jobbet). Jag stack iväg igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar