Vad går vi miste om?

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-års åldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående iväg släpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar. Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.

Man ställer frågor:
"Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

Själv njuter jag av allt vackert i naturen och samhället. jag tar kort på kyrktorn, snö och is, vårtecken, blomsterarrangemang osv. Jag lyssnar på musiken i Brunnsparken med panflöjt osv och i tunneln mellan Nordstan och Centralstationen, men jag passerar ändå. Jag stannar gärna upp och tittar lite på de som målat porträtt, men det som fängslar mig mest är de som "lekter statyer", otroligt fascinerande! Jag kan njuta av fågelkvitter och skratt, av molnens formationer och snöns vita glitter.

Jag tror att de som gått på ovanstående konsert är nog inte de som stressar förbi i stadens stress.