sorgligt men sant...

Läste en del mgamla mail i jakten på att försöka hitta min sons kontonummer. Hittade en massa gamla intressanta mail... som berörde mig.

Det handlade om stora kärlekar och förälskelser... Jag har nog haft många förälskelser. Men hur många stora kärlekar har jag haft? EN? TVÅ? ... och ingen av dem funkade... *Suck* Ingen av dem fungerade "familjemässigt". Jag trivs inte att leva med präktiga pedanter, inte mytomaner heller. Och inte med matrialister. Jag nöjer mig med det lilla... det mysiga... det ordinära, det vanliga.

Alltså faller jag för fel personer... Ja, det är väl verkligen "förälselserna" också tecken på. Jag höll på att gifta mig med en "psykopat"... Det slutade med att han fick hämtas av polis TVÅ gånger. Nä, det var faktiskt inte slut då. Helvetet fortsatte med frenetiskt ringade DYGNET RUNT och sms både till mig och mina närmaste. Det blev polisanmälan. Då slutade HAN men hans MAMMA ringde!!!! Men hon var lite "vettigare" och inte ringde mitt i natten iaf... Men hur sjukt är inte det då? *suck* Jag är glad att det är över.

Varför kan jag inte få "brinnande känslor" för det ordinära och vanliga? Elelr kan inte en ordinär/vanlig kille uppvakta en kvinna? Krävs det en psykopat för det?