Bjästa

Den 15-åriga pojke som flickan anmälde för våldtäkt dömdes för brottet. Men skolan valde ändå att förhålla sig neutral till händelsen, berättar SVT:s Uppdrag Granskning.
Trots att pojken dömdes för våldtäkten och fick besöksförbud gentemot Linnéa, bjöd prästen i den kyrka där skolavslutningen skulle hållas, in honom för att delta.
I SVT:s Uppdrag Granskning uttrycker prästen också att det var starkt att se den "demonstration" som pojken sedan gör genom att dela ut blommor till sina klasskamrater och lärare.
Flickan valde att inte delta under skolavslutningen.
På nätet och i det lilla samhället smutskastas Linnéa samtidigt som den våldtäktsdömde hyllas, enligt SVT:s Uppdrag Granskning. Linnéa väljer att flytta till en annan ort.
Senare under skolavslutningskvällen våldtar samma person ytterligare en till flicka. Också för den våldtäkten döms han, men ännu en gång är det offret som smutskastas och killen som får stödet.

En 14-årig flicka i Bjästa blev våldtagen av en 15-åring och senare hotad och trakasserad via nätet. Senare våldtogs även en 17-årig flicka av samma pojke, och liknande trakasserier uppstod. I onsdags tog SVT:s Uppdrag granskning upp fallet och därefter har reaktionerna varit mycket starka, inte minst via sociala medier.
På Facebook har en grupp med namnet "Hon våldtogs på skolan – pojken hyllades" samlat nästan 100 000 medlemmar på ett drygt dygn. Även på Twitter finns hundratals kommentarer kring händelsen i Bjästa, ibland med länkar till sidor med mer hotfulla inslag.
Den blogg, ett upprop och en Facebook-grupp som alla stödde förövaren har tagits bort men jakten på de anhöriga till den 15-åriga pojken pågår samtidigt för fullt. Länkar till klipp och sidor där namn och kontaktuppgifter finns dyker upp – och tas bort. "Hoppas nån av er träffar rätt person ute nån dag eller kväll......", skriver någon hotfullt till 15-åringens familjemedlemmar.
Mamman säger att hon fortfarande tror att hennes son är oskyldig. Familjen har fått ta emot tusentals hot via mejl och telefon sedan programmet sändes.
– Vi kommer göra en polisanmälan och flytta på grund av hoten, säger mamman till Expressen.
Även samhället Bjästa kommenteras flitigt med påståenden som att hela byn borde utplånas eller att alla där är våldtäktsmän. Även rektorn, skolchefen och prästen är måltavlor för hot.

I onsdags kväll sände Uppdrag Gransknings sitt reportage om skandalen i Bjästa – där två flickor våldtogs och sedan utsattes för hatkommentarer och mobbning på nätet, samtidigt som gärningsmannen hyllades.
I dag och i går har reaktionerna strömmat in till Örnsköldsviks Allehanda. Flera av skribenterna är kritiska till varför ÖA inte skrivit om händelserna i Bjästa (förutom vid rättegångarna och när dom fallit).
I en krönika i går förklarade chefredaktören Jimmie Näslund att tidningen rapporterat mycket knapphändigt (utan detaljer om ålder, ort och skola) med hänsyn till brottsoffren.
Uppdrag Gransknings program handlar framför allt om efterspelet till våldtäkterna. Bland annat att flickan, som i programmet kallas Linnea, vid skolstarten i höstas tvingades lämna Bjästa och flytta 50 mil därifrån, medan gärningsmannen fortfarande bor kvar.
– Det är uppgifter vi inte kände till. Hade vi haft en mer samlad bild hade vi givetvis skrivit om det, säger Jimmie Näslund.
I onsdags timmarna innan programmet sändes, blev han för första gången kontaktad av Linneas mamma som undrade varför ÖA inte skrivit mer om händelserna i Bjästa. Hon sa också att hon tidigare hade mejlat ett tips till redaktionen. Jimmie Näslund har frågat flera av sina medarbetare, men ingen har sett något mejl från Linneas mamma.

Efter traumat på toaletten börjar nästa mardröm då Linnea blir utfryst och anklagad för att ljuga. Inte bara av skolan utan av hela samhället Bjästa. Hela hennes skyddsnät vänder henne ryggen och väljer att tro på pojkens ord. Man startar manifestationer för att stötta honom och då han sedan döms för våldtäkten väljer man att fortsätta tro på hans version. Hela samhället fluorerar av rykten om flickans trovärdighet. Vuxna människor kallar henne lösaktig. Inskränkta gamla tanter som borde gå en kurs i feministiskt initiativ. På bloggar och Facebook önskar man henne döden. Slutligen tvingas också fjortonåriga Linnea flytta därifrån eftersom hon känner sig hotad. På avslutningen bjuder (man låter honom närvara) kyrkan och skolan in den dömde våldtäktsmannen som hyllas med applåder. Senare på kvällen begår han ännu ett sexuellt övergrepp som han också döms för.
Jag kan inte tro att det här händer idag. I Sverige och på en plats som ska värna om värdegrunden mest av alla nämligen i skolan. Jag ska bli lärare mot gymnasiet och skäms innerligt för lärarkåren där uppe i Bjästa. Det både vi alla lärarstudenter och verksamma lärare också göra. Skämmas för den rektorn som säger sig att “de måste ha en neutral inställning till det som hänt”. “Vi kan inte välja sida” och valde därmed att våldtäkter är okej. Våldtäkt på barn är okej. Det är inte en sådan lärarkår jag vill tillhöra. Som passivt står och iakttar. Att inte säga något alls är lika illa som att säga ja. Skolan anser sig för övrigt ha gjort allt de kunde.

En del pratar om en svensk hederskultur. Det var precis det jag sa till Minou i telefon igår: Om det hade funnits minsta antydan till att Oskar inte var såkallad helsvensk så hade debatten helt klart kommit att handla om ”invandrarkillars kvinnosyn”. Å andra sidan hade det nog inte blivit så mycket till reportage alls, eftersom anledningen till att Oskar fick ett så massivt stöd var att han var en sån kille som ingen ville tro kunde göra något sånt. Snygg, snäll, svensk.
På Uppdrag Gransknings hemsida står det att de började rota i fallet efter att ha fått ett tips om en ”oskyldigt dömd” våldtäktsman. Med andra ord var det hatdrevet mot tjejerna som föll på eget grepp. Nu går drevet istället åt andra hållet, och de som var med i Facebookgrupper för att fria Oskar och liknande har istället fått ta emot hot. Det är inte acceptabelt det heller, och det var därför Minou och jag startade Hat hindrar inga sexbrott. Vi är båda överlevare som har fått nog av människors hämndtänkande där det viktigaste verkar vara att kräkas ur sig sitt hat mot förövare utan att tänka på att det är att sänka sig till mobbens nivå. Diskussioner om våldtäkt som urartar i en tävlan om att kräkas över våldtäktsmän brukar ha den nackdelen att de aldrig leder fram till det som kanske behöver diskuteras allra mest: Hur man förebygger våldtäkter, och hur man stöttar personer som blivit utsatta.
I gårdagens debatt var det någon som sa att man måste lära ungdomarna källkritik. Jag skrattade rakt ut, ofrivilligt. Vem ska lära ungdomarna i Bjästa källkritik? Rektorn? Prästen? Fritidsledaren? Alla de föräldrar och andra vuxna som ryckts med i drevet mot Linnea och Jennifer? Av reportaget att döma var den enda som visade någon förmåga att tänka självständigt en femtonåring. Amanda Ögren var den som ställde sig på Linneas sida, och blev vän med henne. Nu hyllas Amanda som hjälte, med all rätt. Kanske kunde hon hålla kurser i källkritik och självständigt tänkande för de såkallade vuxna i Bjästa, för de verkar inte vara förmögna att lära sig något själva.
Det som skrämmer mig mest är ändå den naiva inställningen att Bjästa är unikt, att det är något extremt ovanligt. Människorna i Bjästa är inga grottmänniskor, inga manipulerade sektmedlemmar eller inavlade monster. Det går inte att bortförklara deras handlingar med att de är invandrare, och det skrämmer antagligen en del personer som älskar att skylla allt på ”invandringen”. Folk letar orsaker i att Bjästa är ett litet samhälle i Norrland, som om det vore ett norrländskt problem. Det är det inte.

Oj så intressant med dessa rykten, inte sällan om fysiologiska omöjligheter eller med uppgifter om bisarra detaljer, som ska beslå kvinnan med att vara en lögnare, en "hora". - Hon hade visst spruckit (kräks man inte av den alldagliga självklarhet med vilken denna totalt galna term används!). Då sätter man sig inte på en hästrygg dagen efter. - Hon hade tajta jeans bara dagar efteråt. Då kan man inte ha så ont... Så likt de anklagelser som föregår hedersrelaterat våld och mord. Dessa rykten. Lever sitt eget liv, renons på förnuft, fångade i ömsom kroppslighet oömsom idévärldar, och över allt, denna "hora" svävande. Som vill ha pengar, vill ha män, vill ha bekräftelse. Programmet dröp av berättelser om detta. Kuristan har väl aldrig kännts närmare.
Det jag också hade velat höra ett samtal om i studion var den fruktansvärt offensiva kraft som "horan" tillskrivs. Den tjej som skrivit groteska saker på nätet om brottsoffret - att "köra upp en påle i hennes fitta" och liknande utfästelser - talade själv om att "jag har lämnat det där bakom mig". - Jag brukade säga fitta till henne varje gång vi möttes men jag försökte ignorera henne.

Efter dokumentären har det, på bland annat Facebook, startats en hel del aktionsgrupper till förmån för de våldtagna flickorna. Efter att ha tittat genom några av grupperna känner jag mig oerhört störd av hur en del människor förfasas över det råa språkbruk som använts i "fria våldtäksmannen"-grupperna, men nu när opinionen vänt så riktas hoten om våldtäkt, våldssex och mord mot våldtäktsmannen, hans mamma, bror, prästen, skolledningen och våldtäktsmannens kompisar.
Det är samma typ av flockbeteende som det som riktades mot de våldtagna flickorna. Upprörda människor verkar inte ha de minsta problem med att använda sig av hotet om våldtäkt, det yttersta uttrycket för sexuell makt, får att vinna poänger i en debatt som redan urartat.
Hade Facbook-gruppmänniskorna, som nu hotar med våldtäkt men ändå säger värna om de våldtagna tjejerna, brytt sig om att sätta sig in i psykologin bakom våldtäkter hade de insett att hotet om våldtäkt är ett av de starkaste maktmedlen som finns för att sätta människor på plats och utöva patriarkal dominans.

Tyvärr är händelsen inte på något sätt unik. Möjligtvis i den bemärkelsen att gärningsmannen faktiskt blivit åtalad och dömd i bägge fallen.
Som alltid när nånting obehagligt uppdagas, har vi en förmåga att peka finger och skjuta problemet så långt som möjligt ifrån oss. Obehaget som väcks projiceras på de inblandades ”annorlundaskap”. Ofta hör man uttalanden som att det är ”de andra” som behandlar ”sina” kvinnor på det här sättet. Invandrarna, muslimerna, talibanerna… Och den här gången – Bjästaborna.
Men djävulen bor inte i Bjästa. Det grundläggande problemet, bortom en vuxenvärld som löpt amok och drivit på en hatkampanj mot offren, är de föreställningar om mäns och kvinnors sexualitet som från början gjorde det möjligt för denne kille att föreställa sig att han äger rätt att utöva sexuella handlingar mot en tjej utan hennes samtycke.
I reportaget hör vi röster som anser att hon borde kunna ”bita ifrån” om hon blir tvingad att suga av honom – att det är hennes ansvar att försvara sin (och familjens?) heder mot en killes sexualdrift.
Amanda Ögren – en av de få som tog den utsatta tjejen i försvar, förklarar att det känns som att ”tjejer är mindre värda än killar” och sätter därmed fokus på den grundläggande maktstruktur som tydligen fortfarande har stora delar av vårt samhälle i sitt grepp.

Populära pojkar hålls om ryggen, man ser mellan fingrarna på övergreppsbeteende, flickor däremot kan gärna stämplas som lögnare och horor. Det räcker bara att se på attityden hos de flesta ungdomar i våra skolor: En pojke som har gjort många "sexuella erövringar" ser man gärna upp till, en player, någon som är lyckad, medan en flicka som haft många sexuella kontakter gärna stämplas som lösaktig eller hora.
Min förhoppning är att detta angelägna och viktiga reportage från Bjästa kan leda till nyttiga reflektioner för oss alla, men framförallt att det får vara vändpunkten för de destruktiva processerna i samhället Bjästa så att en läkningsprocess kan börja.

Fallet visar hur samhällets signaler bidrar skam- och skuldbelägga de kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, vilket vi måste börja ifrågasätta - liksom det faktum att så få kvinnor faktiskt anmäler.
Mäns våld mot kvinnor omfattar alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det förekommer i alla världsdelar, i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Det är inte några särskilda kvinnor som drabbas och det går inte att i förväg se vilka män som är förövare. Våldet kan utövas av en eller flera närstående till kvinnan men också av bekanta eller av helt okända män. Enligt FN:s definition är våld mot kvinnor: "Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller i det privata livet".
Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och av kvinnors grundläggande friheter och rättigheter. Det är också, enligt svensk lag, en brottslig handling. Därför finns det anledning att ställa frågor kring det faktum att få anmäler brottet och att samhällets signaler, både från rättsväsendet och omgivningen, bidrar till att skam- och skuldbelägga de kvinnor som blivit utsatta. Bilden av våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp i media är ofta att den sker i en mörk park och att våldtäktsmannen är en främling. Men de flesta våldtäkter sker inomhus, av en person som kvinnan känner. När mediebilden inte stämmer med verkligheten kan det vara svårt att definiera vad det är som man varit med om. Våldtäkt är en dold form av våld i nära relationer och det bidrar till att det är svårt att tala om.
Många kvinnor känner skuld och skam och letar efter förklaringar i det egna beteendet. "Jag skulle inte ha gjort si eller så, inte haft på mig den där korta kjolen, inte sagt de där provocerande orden, inte druckit de där sista glasen" och så vidare. Kvinnor vet som regel hur det genuskontrakterade könsrollerna ska spelas och vet också att det i grunden fortfarande finns en föreställning om mäns sexualitet som okontrollerbar och alltså något som hon måste ta ansvar för, genom att inte uppträda provocerande eller "fel" (mot normen) på något sätt.
Har en kvinna inte klarat av att hålla undan för mannens drift till sexuell utlevelse är det hennes eget fel. Det är vad som signaleras genom de stereotypa könsrollsmönster som fortfarande präglar vårt samhälle och det är också det som ofta signaleras i våra rättssalar. Kvinnor frågas ut om sexdebuten, om antalet partner, om klädsel och andra vanor, på ett sätt som tydligt markerar att det egentligen var hon själv som iscensatte själva händelsen.
Sex ska vara ömsesidigt och frivilligt. Ett nej är inte förhandlingsbart. Det är inte okej med hot eller tvång eller att utnyttja någon som sover eller är berusad. Domstolarna ska inte kunna resonera som om män inte begriper vad ordet Nej betyder. Utgångspunkten ska vara att alla människor, både kvinnor och män, både kan och ska ta ansvar för sina egna sexuella handlingar. Det ska vara möjligt för åklagare och advokater att i rättssalen ställa frågan : "När och hur fick du samtycke till sex?"
Det rimliga är att lagen ändras så att brist på samtycke blir grunden för definitionen av våldtäkt. Det betyder att den som har sex med någon som inte visat samtycke har gjort sig skyldig till våldtäkt. En lagändring kan inte ensamt förändra synen på kvinnor som mindre värda, med en outtalad plikt att både vara sexuellt tillgängliga och samtidigt bära ansvaret för mäns sexuella handlingar, men det vore ett viktigt steg på vägen.