Modigt?

Ibland är det bra med påminnelser. Som att minnas det där med mod.
Att det är inte det man är bra på, även om det är klättra i berg, eller kasta sig utför branter.
Att våga sig på det man inte kan. Det är något annat.

Jag har många gånger fått höra att jag är modig, för att jag valt annat, än vad det kunnat bli. Jag har haft svårt att liera mig med begreppet. Modig. Framför allt de gånger jag inte haft något val, då är det snarare överlevnad och säg, är det mod?

Det är modigt att göra en middag för 13 personer, när man aldrig lagat mat förut.
Det är modigt att våga säga upp sig från det där trygga jobbet, med fem år kvar till pensionen för man vill något annat i livet.
Det är modigt att be om hjälp, när man aldrig gjort det förut.
Det är modigt att för första gången skriva ner, orden som beskriver känslan av en bortgången pappa.
Det är modigt att försöka igen, på ett annat sätt, även om det gick åt pipan sist.
Det är modigt att trots att man så gärna vill flytta ihop, avstår, för det är viktigt att barnen också ska få hänga med.
Det är modigt att när jag frågar, hur är det? Svara, med eftertanke, om jag undrar av artighet eller om det är av intresse, när jag svarar intresse, berätta det där om livet, som var så svårt att berätta om.
Det är modigt att säga tack men nej tack. Att avstå.