Jonas

”Hej då, vi ses om en vecka!”
Jag stänger ytterdörren och tänker: Jaha, vad gör jag nu då? Vad gör man när man är gräsänkling en vecka för att frun lever ut sin passion på skidor nerför backarna i franska alperna? Ja, förutom att förbanna mig själv både en och två gånger över att inte kunna följa med på grund av min dumma kropp, är allt mycket självklart. Jag går och köper nya spel till vårt nyinköpta Playstation!

Vi köpte vår dyra vuxenleksak några veckor tidigare i mellandagsrean. Det är en ytterst farlig tid. Det är då man köper de mest onödiga prylarna med motiveringen – det var ju så billigt. Men säg, när blev 4800 kr billigt?

Men jag måste medge – det var ruggigt kul att spela. Nyhetens behag är översvämmande. Man engagerar sig såsom det gällde liv och död. ”Nej inte den bilen… man kan ju inte svänga med den i leran… åh nu är allt förstört…”

I köpet ingick även Singstar. Karaokespelet var väldigt kul men också väldigt svårt. Versen på Michael Jacksons Billie Jean gav begreppet tondöv en ny dimension. På nätterna hördes falska låter långväga från vår lägenhet. I början knäcktes jag lite av att det hela tiden kom upp rutor på skärmen där det stod USELT… USELT… USELT… Jag tänkte: Walk a mile in my shoes! Det är ett under att jag ens kan hålla i en mick:) Sen kom faktiskt något SNYGGT… i rutan också. Elvis intog min kropp.

***

Gräsänklingsveckan rullar på. Jag är fullt upptagen med bilspelet pacific raft och en stor påse chips. Jag får regelbundna sms från Hanna som säger att hon har det underbart i de himmelsvita pisterna. Jag skriver tillbaka att jag också har det gott i soffan med mina nya playstationspel. Samtidigt frågar jag henne (självklart på ett snyggt sätt) om jag får köpa ytterligare ett spel. Det får jag. Jippi. Tiger Woods 09 – here I come.

Men efter några dagar blir allt tråkigt. Ensamheten tar över njutningen. Bilspelet tappar sin glans. Golfspelet likaså. Maten blir sämre och sämre. Sängen ödsligt tom. Jag tänker: Hur kan Hanna klara av att jag är borta cirka 100 dagar om året, när jag inte ens klarar ynka 7 dagar. Tragiskt. Det som försvårar läget är också att det föreföll sig så att just den här veckan har jag inga föreläsningsuppdrag så även om jag träffar en del kompisar på kvällarna är dagarna i lägenheten oändligt långa. Jag och en kompis har ett utryck för det där och säger: ”tala med väggen”. Tydligen kan jag göra det som något slags substitut till mänsklig kontakt. Så pratsjuk är jag ibland.

När jag har varit gräsänkling i fem dagar händer det, kanske lite oväntad men långt ifrån överraskande – jag blir ett stycke knäpp! Jag behöver antagligen min fru för att fungera klart i huvudet.