Gör något då!!!

Jag är så glad för de vänner jag har som hjälper mig när det är svårt att få till tiden. Många klagar på att tiden inte räcker till, att de inte hinner med ditt och datt. Men om de inte har barn, vad är det då som tar sån tid? Då "slipper" de hämta på dagis/fritid, vissa lagar inte ens hemmagjord middag. De har knappt någon mat hemma så handla kan de inte lägga så mycket energi åt heller. Och de som är två i föräldraskapet kan ju dela på ansvaret... Ändå hinner de inte. Denna veckan får jag hjälp med en handling (akut) och en dag läxläsning. Det är jag väldigt glad för men mina egna läxor hamnar på efterkälke... Jag hade ett dåligt "nyårslöfte" känner jag nu. Jag skulle nog tagit tvärt om. Satsa på att ha mer IG än VG för att ha tid med familjen.

Man ska hinna vara en god förälder och både läsa läxorna med barnen och ha högläsning. De ska kunna följa alla krav i samhället även med Pokemon, Ben10, Bakugan, Batman den tappre och modige osv. Samtidigt så ska man träna och hålla barnen friska och sunda både fysiskt och psykiskt. Men om man ser på läxorna så ska de inte bara göras utan man ska också diskutera dem. Om barnen får en uppgift att skriva en tidningsartikel (åk 3) så är det föräldrarnas uppgift att gå igenom med barnen hur man skriver en sån. Om man då kommer hem strax efter 17 och ska laga en god och näringsriktig middag samt äta den så räknar jag med en timme för det. Klockan är då 18.00. Under tiden jag lagade mat har min son fått läsa högläsningläxan men jag måste erkänna att jag inte lyssnat. Hur ska jag då kunna diskutera innehållet? Jag vet inte vad min sons lärare gör för middag men hon säger att hon måste inte passa maten hela tiden. Men även om hon lyssnar var 10e minut så vad hjälper det? Ändå var detta det förslag hon hade för att få tiden mer effektiv. Barnen gör läxa medan mamma lagar middagen. Sedan är det eventuell träning som "samhälelt kräver". Men det tycker inte fröken att man ska prioritera men ändå ska barnen kunna ditten och datten om sport osv. Skolan tar för givet att eleverna kan det! Men det är inte skolan som lär dem det... Jag har frågat om det är möjligt att barnen får göra läxa på fritids (13:30-17) men nä det ska de inte göra där! Det är ju itne "skola"! Och inte heller på fritids lär de sig sånna saker som skolan kräver att de ska kunna. Ändå kräver samhället att man ska förvärvsarbeta... Jag får inte till det... Jag tycker att samhällets krav borde spegla deras resurser. Hur kan samhället kräva att man ska kunna arbeta när som helst på dygnet när inte det finns barnomsorg 18-06:15? Eller är det BARA barnlösa och personer med vuxna barn som ska arbeta inom omsorg, skift osv? Eller är världen anpassad efter att alla arbetar 7:30-16:30? Eller möjligen 7-17 om man inte har så lång resväg till jobbet...

Ibland funderar jag på om det verkligen är lönsamt att arbeta när man är ensamstående förälder. Ju mer lön man får ju mindre bostadsbidrag får man. Ju mer man tjänar ju mer i barnomsorgstaxa får man betala. Är det verkligen lönsamt att arbeta? Är det lönsamt att plugga? Den lönehöjning man får efter att man är färdig äts väl upp av skatt och högre avgifter? Är det då lönt att skuldsätta sig? Varför arbetar man?

Själv så tycker jag om att arbeta. Men det spelar egentligen inte så stor roll om det är ideellt eller inte för så mycket tjänar jag inte så jag kan se det som "lönsamt". MEN jag tycker inte att det ska straffas på sjuka som det gör nu. Jag TROR att de flesta vill jobba, att de flesta vill känna att de gör nytta, att de har kollegor och att det är någon "mening" med det... Att utbilda sig är kanske inte bara för att få högre lön utan också för att få insikt... Att lära sig nya saker, träffa nya intressanta personer? PERSONLIG UTVECKLING alltså...

Vissa går till samma jobb i 40 år. Utvecklas de eller stannar de i utveckling? De umgås med samma personer som de gjort i 20 år och funderar inte på att bryta slentrianen. Sedan finns det "rastlösa" som har haft tusen olika jobb... Som byter partner från natt till natt och som inte vill känna "förtroende" för någon utan fri... fri... fri... Jag vill inte känna min "bunden" men jag vill ändå känna förtroende för dem jag umgås med. När jag inte känner att jag har något utbyte av relationen så funderar jag på varför... Hur mycket "negativt" kan man stå ut med för att njuta av lite positivt? Mitt längsta förhållande är på 5,5 år. Eller förhållandet tog väl slut tidigare men fick ju ingen lägenhet förrän efter 1,5år. Egentligen var det inget "stort fel" utan tusen små... Eller visserligen när jag berättar om "alla felen" så är det nog inte så litet. Inte när det handlar om att utnyttja minderåriga osv iaf. Jag undrar hur det gick med den polisanmälningen... Helt sjukt vad folk kan bete sig och åndå försvara sina handlingar... Hur mycket ska man stå ut med för att hålla ihop ett förhållande? Hur mycket kan man skylla på den andra för att förhållandet inte fungerar och hur mycket ska man rannsaka sig själv?

Ibland när jag har pratat med folk som råkat illa ut (både män och kvinnor) så känns det ibland som att de inte gör något för att skaen ska bli bättre. Om det är en "neråtspiral" så smittar det av sig men det enda som hjälper är ju att bryta den och försöka kämpa uppåt igen. Och då räcker det inte med att ena försöker! Precis som med kommunikation. Även om man kommunicerar så lägger man av och tröttnar om man inte får något gensvar. Om man kan tecken som stöd men inte omgivningen så hjälper det inte att man tecknar när ingen förstår. Då får man leta efter andra sätt att förmedla sig. Det kan bli med "våld". Det kan vara en frustrerad handling som visar sig vara mest effektiv. Det kanske inte är förrän man skadar sig själv eller andra som man får någon uppmärksamhet.