Ska man känna skuld om man gör varandra tjänster och gentjänster?
För mig så känns det som att jag ibland inte vill. Men att jag ställer upp just för att det är en person som ställer upp för mig. Frågan är om jag får tack eller otack efteråt...
Om jag blir förfrågad om att ta ett uppdrag som jag egentligen inte vill, men gör det ändå. Är det snällt eller inte? Jag tror visserligen att när jag väl är uppe i det så är jag engagerad. Men om jag känner att jag inte vill lämna barn och är hellre hemma, är det en tjänst eller otjänst som jag gör? Ibland känner jag det som att jag har inte tid att bara vara hemma... Det är träningar, jobba, läkarbesök, synundersökningar, blodgivning, uppdrag osv. För att inte tala om läxor! Samtidigt så ska man leva sunt och laga husmanskost till middag när man är hemma vid 17:30! Innan man åker till träningen 18:00-20:00... Samtidgt ska man vara en god förälder och vara engagerad och ge enskild till till alla sina barn. Man ska göra utflykter för det tar "samhället" för givet att man gör. Barnen ska ju utvecklas och vara med om olika händelser i livet.
Ska man utsätta ett barn för något som man tror blir en besvikelse? Ska man utsätta barnet för press? Var går gränsen då man ska låta bli en aktivitet för att det inte blir bra? Eller ska man chansa och hålla båda sina tummar för att aktiviteten faktiskt KAAAAANSKE blir bra? Är det någon skillnad om det är ett barn utan funktionsnedsättning eller inte? Spelar det roll VILKEN funktionsnedsättning det handlar om? Hur mycket ska man skydda? Var går gränsen då det är utvecklande respektive hämmar?
Jag "tvingar" min son att göra vissa saker som jag vet att han brukar vara mindre glad efter. Är det rätt eller fel? Om jag inte "tvingar" honom så kommer han troligen inte utvecklas. Samtidigt så kan han vara nedstämd en dag för att han har fått göra något som han inte trivs med. Det värsta är nog när han gråter och jag inte kan göra något åt det... Ibland har han växtvärk i benen och det kan jag ju alltid göra något åt, men när någon har sårat honom (och det inte är jag), hur ska jag göra då?
Ibland förstår jag personer som inte konfronterar folk. Vissa är "besserwissrar" och vad man än säger så vet DE bäst, även om samhället ser annorlunda ut och jag kanske är mer insatt i hur insatser fungerar. Dessutom kan ju förhållningsätt och hantering vara från person till person. Men är det någon idé att konfrontera en besserwisser? Jag har gjort det några gånger men antingen så suger det ur all min energi eller så ruskar jag på huvudet och lägger ner det. När det inte fungera att slå en lagbok i huvudet eller en uppslagsbok och besserwissern säger att det står fel där i så vad kan man göra? Jag hoppas ändå att jag "sått ett frö"...
Vad är egentligen viktigast? Är det att följa samhället eller att själv må bra? ALLA ställer medvetet eller omedvetet krav på sin omgivning. Det är som ett julbord. Om alla bara krävde liiiiiiite så hade det inte varit ett problem, men man vill smaka på alla rätterna men då kan man ju inte ta en full portion av allt! Barn, anhöringa, jobb, egen skola, barnen skola, uppdrag, hälsa och samhället. Jag tror alla prioriterar olika...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar