Det heter att killar tvingas att bli pappor mot sin vilja. Somliga hävdar att de faktiskt borde ha vett att skydda sig; andra att det är synd om de killarna. Men alla är inne på att det handlar om att bli PAPPA. Jag har sagt det förut, i ett helt annat sammanhang: ”Pappa” är en titel man måste förtjäna. Det är alltså en titel man väljer att ta på allvar, man väljer att delta i barnets liv. Men vad händer om man vänder på det? Säg att en kille och en tjej har sex, och det resulterar i en oplanerad graviditet. Spelar det någon roll vilka preventivmedel de eventuellt använde? Spelar det någon roll om tjejen sagt att hon åt p-piller fast hon inte gjorde det? Spelar det någon roll om killen utgår ifrån att tjejen äter p-piller om hon inte säger något annat? Spelar det någon roll om killen tar för givet att han får spruta inne i fittan om hon inte säger nej? Eller – spelar det någon roll vems liv det är som påverkas mest?
Jag vet alltför många barn som inte har tillgång till båda sina biologiska föräldrar. Barnperspektivet är en sak men också många olika varianter på faderskap.
Om modern har preventivmedel och han klart och dydligt sagt att han inte vill ha egna barn. Om hon då trots preventivmedel blir gravid, vems "fel" är det då? Och hur mycket är fadern "skyldig" då hon väljer att behålla barnet trots hans ovilja? Och sedan tror hon att barnet bara är hennes eftersom han inte ville ha barn... Och när han gör anspråk på barnet börjar hon "bråka". Det beslutas att han har rätt till umgänge. Men barnet trivs inte hos pappa och pappan känner sig osäker i sin fadersroll och vill bara ha sonen om han har hjälp till hands. Det kan gå månader mellan tillfällena. Modern blir nu arg för att fadern inte hämtar sonen enligt överenskommelsen men det är bara en rättighet och inte en skyldighet med umgänge...
Fadern lyssnar inte på information om matkänslighet osv och när barnet kommer tillmodern mår han inte bra. Om och om igen. Men vems fel är det att barnet i huvudtaget finns?
Ett annat exempel är en tjej som blir gravid efter ett mer eller mindre o-n-s. Fadern vill inte veta av barnet. Men i perioder har han ändå haft kontakt med barnet efter tjat och kommunikation med modern som försöker få fadern att förstå att barnet saknar sin far. Men fadern har skaffat sig ny familj med fru och barn och vill inte veta av sin "oäkting". Modern kämpar för att barnet ska ändå ha en trevlig uppväxt med fritidsintressen och trevliga semestrar.
Vad är en god förälder? När rätten ska besluta vem ett barn ska bo hos kanske det inte alltid så lätt. Hur ska man väga god ekonomi mot knaper ekonomi? Hur ska man väga alkoholvanor? Hur ska man väga in föräldrars engagemang i både hushåll och samhället? Hur bedöms föräldrarnas psykiska status? Jag undrar hur ofta det bedöms "fel"...
Jag tycker att det är själklart att barnen ska ha rätt till båda sina föräldrar MEN om fadern inte VILL vara pappa då? Om barnet tex blev till av att han ville hjälpa ett lespiskt par att få barn tex? Eller om tjejen LJUGER om att hon har skydd?
Det enda och säkraste sättet att inte bli förälder är att inte ha sex!
Men jag tänker på de kvinnor som blir våldtagna... Och flera är faktiskt emot abort, inte bara av religösa skäl. Hur kan mödrar frånsäga sitt föräldraskap så som fäder kan? Jag tror att samhället ser ner på mödrar som gör så mycket mer än män även om de varit med om "akten" då barnet blivit till!
Jag har TVÅ barn, med två olika pappor med olika situationer. Min minsta son har jag 100% sedan många år tillbaka men försöker se till att sonen träffar sin pappa minst en gång om året. Någon gång om året KANSKE pappan besöker sin son. Det var rätten (Tingsrätten) som beslöt att sonen skulle bo hos mig. Som det ser ut hos fadern nu kan han inte ha någon som bor där. Egentligen tycker jag nog inte att hans lägenhet är bebolig i huvudtaget. "Rent hus" är småpotatis jämfört med hans lägenhet. Vi pratas vid ibland och kan prata ganska länge i telefon och när vi ses. Med min stora sons pappa har det varit många besvikelser. Det kändes som vi var på väg isär då jag fick reda på att jag var gravid så jag omvärderade mitt val och tyckte att vi kunde iaf försöka. Det var för 17 år sedan och jag var omogen och inte alls redo att vara förälder. Jag var visserligen van vid att ta ansvar och ta konsekvenserna som tex varit ansvarig över hästarna/stallet med tex foderstatsuträkningar osv sedan jag var 14 år. Men eftersom jag ändå inte ville göra abort så fanns det ju bara ett val. JAg ångrar det inte men jag tycker att kommunikationen kunde vara bättre. Det känns somd et bara är jag som skickar vidare information allt från föräldramötetn till vad som händer sonen tex att han slutar med träningen. Men själv får jag inget tillbaka. Om jag inte tigger och ber och tjatar. Ja det lilla jag får reda på får jag väl i så fall från hans farmor som är en engagerad själ!!! Men vad har jag för rätt till min son när jag både av honom och hans pappas fru får höra att jag inte kan bestämma över honom. Jag ser det inte som att jag någon gång KRÄVT något. Och med tanke på att jag är hans målsman så undrar jag vad de menar... Har jag inte rätt att få reda på vad som händer?????????
Barn måste inte alltid ha en mamma och en pappa. Många fäder finns bara på papperet, och har ingen delaktighet i sina barns liv. Att vara pappa är mer än att vara spermadonator. Ett barn har rätt att ha föräldrar – men vem säger att det måste vara ens biologiska?
Jag tycker det viktigaste är att barnen har en trygghet i sin omgivning. Oavsett om det är mamma, pappa, fosterföräldrar eller att de bor med far- eller morföräldrar. Det viktigaste är trygghet. Om de lever osunt hos sin biologiska mamma eller pappa så tror jag faktiskt att de har det bäst UTAN sina föräldrar, bara de har någon annan trygghet i tillvaror som en far- eller morförälder kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar