Mannen brukar hävda att den som inte har så högt ställda förväntningar sällan behöver bli besviken. Jag är besviken nästan jämt!
”Förvänta dig inte så mycket av allt och alla”, säger han då. Men det gör jag. Jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan att ha vissa förväntningar ställda på jobb, familj, släkt och vänner. Inga orimliga förhoppningar på något sätt men dock en bild av hur jag vill eller tror att utfallet av ett viss handlande ska bli. Tex, har man bestämt att man ska gå och ta en fika är det förknippat med en viss förväntan att den man bestämt med ska dyka upp. Eller skickar man ett mail så hoppas, nästan förväntar, man sig så klart på svar. Eller lägger man ner tid och energi på att fixa ett evenemang på jobbet så är det ju med viss förhoppning om att de inbjudna ska uppskatta tillställningen. Eller har jag fel?
Fredrik verkar dock klara att gå igenom livet utan nästan några förväntningar alls. Han ser lika förvånad ut när något (förväntat) slår in som motsatsen. Jag borde lära mig av honom. Just nu känner jag mig skitsur och besviken, orsaken må vara oväsentlig, men det handlar om brustna förväntingar.
Visst håller jag med... Men just nu känner jag så mycket press på mig så jag orkar inte med allt... Det finns så mycket jag vill göra men jag har inte kontroll över allt. Besvikelse efter besvikelse kommer. Och det märker jag även med min son. När han blir besviken så smittar det ju av sig på mig med... Det var verkligen längesen som jag kände så här. Jag tycker att mitt liv varit riktigt skönt ett tag, men så kan jag ju inte ha det alltid utan det kommer bakslag då och då.
Men pressen är ju jag själv som byggt upp!!! Jag får skylla mig själv! Men jag erkänner att mitt "nyårslöfte" var nog det sämsta jag valt... Jag som inte ens brukar avlägga nyårslöfte... Men det är surt om jag redan i januari lägger ner mina planer bara för att det är den största motgången...
Jag skrev igår att jag hade ett intressant samtal. Det är en äldigt intressant och "klok" människa med många åsikter. Självklart tycker hon att hennes tankesätt är det enda rätta. Det är väl det jobbigaste med henne... Att hon är en "besserwisser". Men hon är otroligt engagerad och delar med sig av sina och andras erfarenheter, men tror att det är det som är det rätta. Samhället ändras hela tiden. Bara en sån sak som varför man ska få kontaktfamilj till ett barn. Det har verkligen ändrats på mindre än 10 år.
I torsdagskväll fick jag trösta min son som inte kunde somna för att han var så besviken. Trots att han haft en "rolig" dag med en massa aktiviteter så blev han besviken då han blev lovad en sak som inte hölls. Han hade varit sur stor del av dagen just för att hans förväntan vändes till besvikelse. Därför tycker jag det är viktigt att INTE lova saker som man inte kan hålla! Detta är otroligt viktigt när man är med personer som har autism. En liten sak som att gå ut genom fel dörr eller att göra saker i fel ordning kan förstöra en hel dag om man inte förklarar varför det blir en förändring. Däremot som man vet vilka premisser som gäller så är det inte lika svårt att vara nöjd efter en "halvbra" dag...
Det är så viktigt att tänka positivt. Jag pratade med min son om att det hade inte kunnat bli en dag med bio och mat om hans önskan hade blivit uppfylld. Och det var just bio och mat som var överenskommet innan. Sedan om någon säger något annat som min son gillar jättemycket så är det ju inte konstigt att han blir besviken när det blir inställt och inte får någon vettig förklaring på "hans nivå".
Det är inte lätt att kunna säga och handla rätt om man inte vet vem det är som är "mottagare" och man vet hur man ska förhålla sig. Jag har också gjort misstag. En gång glömmer jag nog aldrig. Vi hade pratat om lördagsgodis. Personen jag pratade med skulle handla på lördag, det visste jag, så jag sa att han kunde köpa lördagsgodis på lördag... När vi sågs på lördagen hade han varit och handlat, men inte godis! Han ville ju köpa det med MIG eftersom det var JAG som hade pratat om det. Hm... Det blev en långpromenad för att köpa godis... Av detta lärde jag mig att inte lova eller prata om något jag inte själv kan stå för!
Om jag är ock handlar med min son kan jag säga att han kan få något för en viss mängd pengar. Om han hittar något som kostar mer så går det ju inte. Han blir inte besviken eftersom han vet om "reglerna". Antingen väljer han att inte köpa något eller leta efter något billigare. Jag är tydlig och han är nöjd. Däremot om jag säger att vi ska åka och köpa en grej och sedan tycker jag det är för dyrt i affären så blir det en besvikelse. Han har ju förväntat att vi skulle köpa det...
Jag känner igen det från utställningar... Om jag ställer ut en häst som jag förväntar mig få 32-33p och får 34p så blir jag glad eftersom det var bättre än väntat även om det bara är "brons". Men om jag visar en häst som tidigare fått 40-42p och jag bara får 39p så blir det en besvikelse eftersom en "guldhäst" bara fått silver! ÄVen om 39 är MYCKET bättre än 34 så är jag mer "stolt" över 34p än 39poängaren... sjukt eller hur!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar