bloggutdrag

...det finns de som tycker att jag är elak mot mina läsare (?!? varför?). Varje sån kommentar är faktiskt riktigt påfrestande. Jag blir jätteledsen. På riktigt. Jag försöker att inte bli det men det går inte. (Jag kan t ex. inte logga in och godkänna kommentarer innan jag går och lägger mig för då kanske jag får en sån där kommentar och då har jag en klump i magen lagom till läggdags. Så jävla störigt! Jag vill inte ta åt mig men jag kan inte låta bli.)
Jag vill ju att alla som läser min blogg ska älska den. Ska tycka att den hjälper dem. Att den tar strid emot hemska ideal ...

Man måste inte vara kär för att ha sex. Man måste inte ha sex för att man är kär.
Men faktum är att ett dåligt sexliv ofta påverkar kärleken negativt. Och ett riktigt bra sexliv gör definitivt att kärleken blir starkare.
Det krävs ett bra sexliv för att vara nöjd med sitt förhållande. Sedan vad man tycker är bra och dåligt är ju upp till var och en!

Att rita har länge varit Alfons högsta nöje och bästa tidsfördriv. Efter jullovet märkte vi att han helt slutade rita hemma. Han ritade fortfarande i skolan, men hemma ville han inte ta i en penna. Jag har undrat och frågat om han inte vill rita, men nej, han har inte haft någon lust. Och han har varit så rastlös och uttråkad och frustrerad som aldrig förr, men jag har inte sett kopplingen. Så idag råkade jag fråga om pennorna eller något, jag tror jag sa: "Har du inte lust att rita, eller behöver du kanske nya pennor?" Då kom det fram att nej, nya pennor behövs inte, men de bra pennorna har blivit ihopblandade med de dåliga pennorna i en påse. Och det känns helt oöverstigligt jobbigt för Alfons att antingen 1. sortera pennorna eller 2. använda pennorna ändå och prova vilka som fungerar efter hand. Så han har inte kunnat rita. På två månader.
Jag erbjöd mig genast att sortera pennorna åt honom och han blev så lättad. Innan jag ens var klar med att sortera bort de dåliga, torra pennorna var han igång med att rita de mest fantastiska teckningar. Vi slängde alla de gamla torra pennorna – ungefär hälften – och han hade ändå jättemånga kvar som fungerade, flera i varje färg. Vilken lycka! Och vilket dåligt samvete jag fick. Ibland är man allt bra trög...