Att vara snäll är inte alltid bra... titta bara på Lyxfällan hur snett det kan gå! Och även för min mamma... Att vara snäll kan bränna ut folk. Man måste må bra! Om man inte mår bra själv, hur ska man kunna hjälp andra då?
Jag har själv mått dåligt i perioder. Jag har sovit dåligt, konstant smärta mer eller mindre dygnet runt och inga värktabletter var bra för mig, sett hallusinationer, mått skit och varit stressad. Kanske inte så många som skulle klara det jag gått igenom utan depression. Jag är stolt över mig själv. Visst har jag levt av andra. ANDRA personer ger mig så mycket glädje och energi! Mina barn, mina kollegor, mina brukare, andras barn, vänner osv. Utan det skulle jag nog inte levt idag efter skilsjmässa, boendetvist, min närmsta persons dödsfall, risk att bli uppsagd, kronofogden som ringt om och om igen (dock inte för mig utan sambo/make), trakasserier, polisanmälningar, blivit överkörd på Familjerätten, blivit motarbetad som förälder osv. Så många gånger har jag känt frustration och avsky när det känts som jag stångats mot en vägg.
Det syns nog väldigt sällan på mig om/när jag har smärta. Jag uthärdar. Jag vill inte missköta mina ansvarsområden men ibland känner jag att det blir så. Då tycker ajg det är fel. Det är fel att misslyckas. Det är fel att inte sköta sina "uppdrag". Då tycker jag det är bättre att dra nerpå uppdragen! Ska jag må skit för att jag tar på mig för mycket? Vem tackar mig den dagen jag går bort pga högt blodtryck (hjärtinfakt, hjärnblödning etc)? Vem ska då ta hand om mina uppdrag? Är det bättre att ha 40 uppdrag och sköta alla halvdant eller är det bättre att ha 20 och sköta dem bra? Jag vet vad jag tycker... Varför ska jag ta på mig mer än vad jag klarar av? Visst tycker jag om att hjälpa folk men om det gör att jag mår SÄMRE så varför ska jag göra det då? Och om jag märker att de i min närhet får det sämre, är det värt det? Ska jag vara ansvarig för 10 hästar men jag egentligen inte hinner med 2 ens en gång? Ska jag aktivera andras barn så jag inte hinner med mina egna? Jag tycker det är FEL!!!!
Jo det är inte bara mental smärta jag haft. Att ha ständig smärta i ca 1,5 år och som återkommer då och då är inte särskilt kul det heller. Men nu vet jag när jag brukar få problemen och kan motverka det men inte alltid. Det syns inte på mig att jag vill sitta på bussen eller spårvagnen för ibland VILL jag stå för att faktiskt "träna". Men oftast får jag ångra mig i efterhand... Jag är envis och kånkar och bär när jag handlar för det är ju ingen annan som gör det för mig. Jag får låta bli det som inte är nödvändigt. Så har det varit några år nu. Det är PISS! Men ibland gör jag saker för jag är så förbannat trött på mig själv så jag ignorerar smärtan. Ibland kan jag tycka att det är värt det. Men fortfarande får jag sällan gjort ALLT jag vill. FAAAAAAAAAAAAAAN! När Försäkringskassan och företagshälsan började blands sig in i min dåvarnade sjukskrivning kom frågan:
- Hur ska vi få dig tillbaka till full tid igen?
Jag kunde inte låta bli att vara lite ironisk. Hur mycket man än anpassade min arbetsplats med kortare dagar, andra uppgifter, inga lyft eller gå och handla osv så var jag ju tvungen att göra det hemma. Mitt svar var att butler hemma skulle sitta fint... ;-) Det var inte det svar de ville ha förståss. Men jag kunde inte komma med något förslag. Arbetsplatsen hade gjort allt som de kunde!!!! Min sjukskrivning var under lång tid en punkt på möterna... Vad jag önskade att jag kunde byta fötter med någon då!!! Det var inte bara smärtan som var jobbig. Biverkningar från tabletter gjorde att jag sov orolig mm. Min egna press på arbetet som jag tyckte att jag misskötte var också tröttande! När jag bara jobbat halv dag så däckade jag när jag kom hem och sov ofta i flera timmar. Hushållet är fortfarande inte vad det borde. Jag känner FORTFARANDE av trötthet i fötterna när jag står och laga mat eller diskar. Att stå på buss eller spårvagn kan också vara en plåga. och bära tungt. Hur lätt är det att INTE stå? Jag kommer inte glömma då jag kröp på alla fyra för att packa upp några lådor efter min flytt. Det är ett bra tag sedan och ändå känner jag att ajg ligger efter, MEN jag prioritera mat på bordet och tvättade kläder! Ett tag åt vi till och med på papperstallrikar för att det inte skulle bli disk. Jag är så trött på allt egentligen men vad har jag för val? Jo själklart har jag flera val men vilket val är rätt? Är det bättre att vara vaken och läsa läxor med sonen eller är det bättre att fixa lägenheten och däcka? Det är frustration jag känner och då och då rinner tårarna för att jag tycker att livet är orättvist... Det är tur att jag har vänner som iaf kan förgylla mina dagar med gulliga sms och kommentarer på facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar