Det värsta som kan hända är att barnet gör eller råkar ut för något utan att tala om det för sina föräldrar. Tro mig, jag vet!Ibland funderar jag på om man MÅSTE älska alla... Jag har sett så många gånger att folk sagt upp bekantskapen med en nära vän eller släkting. Varför är det så? Besvikelse? Har inte ork att ta emot kritik?
Jag själv har båda mina föräldrar i livet men jag har inte sedan 20 årsålder någon som helst kontakt med min pappa av anledningar jag inte kommer ta upp här. Men jag har väldigt svårt att förstå en vuxen person som förnekar sina egna barn och därmed bryter helt med dom. Föräldrar och dess barn har det närmaste och tydligaste band emellan sig som inte finns till någon annan person i hela världen. Jag vet personer som inte har så bra kontakt med sina föräldrar trots att dom med jämna mellanrum både ses och pratar i telefon. Men det blir då mest bara kallprat som mellan vilka två personer som helst.
Jag vill tro att det finns en lösning till varför en sådan kontakt kan vara frostig och kall men det kräver uppoffringar och vilja från båda sidor. Och kanske någon utomstående som till en början medlar mellan parterna. Att kunna prata om allt är jätteviktigt.
Min mamma är den bästa föräldern man kan ha och jag älskar henne mer än hon nog inser själv. Vi har en bra kontakt och kan prata om allting. Och framför allt vet jag att hon alltid ställer upp för mig. Det kommer en dag då jag kommer få hjälpa henne och det kommer jag göra.
Men jag tror också att relationen mellan barn och föräldrar kan vara lika svår ibland som mellan en kärleks eller vänskaps relation. Man måste kunna prata och kunna öppna sig för varandra. Alla människor kan inte det och då blir det direkt en frostig alldaglig relation. Återigen, man har bara dom föräldrarna man har. Dom går inte att byta ut och även i en frostig relation kan man ibland kanske känna det speciella band man har emellan sig.
I ett partnerskap brukar frostiga och kalla relationer resultera i separationer, men i ett nära släktskap funderar det inte riktigt på det viset, man får helt enkelt göra det bästa av saken. Min pappa tänker jag på ibland även om jag givit upp tanken om att åter förenas med honom. Men han är ändå min pappa i alla fall. Men min mamma kommer jag aldrig ge upp!
Jag vill ALDRIG säga upp bekantskapen med mitt egna kött och blod MEN jag kan inte heller tvinga dem att älska mig eller tycka som jag gör. De kan inte heller tvinga mig att tycka om dem. Måste man tycka om alla? En sak är att kunna hålla kontakt eller stötta varandra vid svårgheter som jag känner att jag gör för vissa vänner och som vissa gör för mig. Det är dock främst INTE släktingar (sedan mamma dog 2002).
Min pappa har alltid varit den han är och det kan vara svårt att lära en gammal hund att sitta och börja kommunisera på ett sätt som han inte ser som naturligt. Jag kommuniserar olika med olika personer. Det ser JAG som fullt normalt. Jag pratar inte likadant med en 89-årig tant som med ett 4-årigt barn. Jag pratar inte likadant med en lärare som med min väninna. Jag pratar inte likadant med en vän jag haft i 20 år som med en som jag aldrig har träffat osv.
Jag kan hålla med Steffman att det känns fel när man inte får reda på vad som händer med sina egna barn. Jag kan känna fruktansvärd frustration och blir ledsen när jag märker att kommunikationen runt barnen inte fungerar. Men frågan är väl hur man kan ändra på det... Särskilt om man inte får reda på att det finns "problem"...
