Någon kommer till mig och öppnar sig och berättar om sina problem. Är det en person jag knappast pratat med innan så blir jag ju kanske aningen fundersam och gör kanske inte så mycket åt saken. Men är det en nära vän, partner eller ett barn så lyssnar jag och stöttar och finns där så mycket jag kan. Återigen, i en relation är detta en ren självklarhet, man finns för varandra helt enkelt. Hur tänker du själv?
Jag håller med SteffMan att många frågar "Hur mår du?" eller "Hur e läget?" Men förväntar att man svarar bra. Det är sällan jag svarar just "bra" på grund av detta. Om det är bra kan jag svara utmärkt, toppen eller härligt. Om det är så där så säger jag det eller hyfsat.
Men om någon annan öpppnar sig för mig så lyssnar jag. Oavsett om jag känner dem eller inte. MEN då har jag ju inte helhetssynen så om det till exempel gäller en vårdnadstvist så frågar jag vad grunden är till anmälningar osv och om det går att se på saken med andra ögon. Kan man se i den andra parterns synsätt eller i barnens perspektiv. Vilken lösning är bäst? Visst kan det handla om att välja mellan pest och kolera och det kanske inte går att hitta en lösning som är bra för alla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar