nu börjar jag tro...

När min allra käraste släkting säger åt mig att inte ha kontakt med henne så börjar jag tro på den som pratat "skit" om henne och hennes familj.
Jag har nog helt enkelt blivit ilurad en massa lögner. Inte konstigt visserligen av en som brukar ljuga men har jag varit så blind? Ja troligen.

Jag har älskat henne mer än mina egna syskon. Jag har stöttat och pratat med henne som en väninna. Hon har pratat skit om sin syster som flyttat från stan och inte har kontakt med dem längre. Vems fel kan ju diskuteras. De skyller på varandra och den ena säger att att den andra kan höra av sig. Men när jag nu får höra att JAG inte får hålla kontakten med min käraste släkting bara för att jag pratar med deras "ärkefiende" som är en i familjen. Visst tror jag att det ligger en del svartsjuka bakom från båda sidor. Den ena har fått mer uppmärksamhet än den andra och den andra har fått vara mer fri att göra som den vill osv...

Vems fel är det? Jo rent logiskt sätt är det inte syskonens fel utan föräldrarnas som särbehandlat dem. Men vems fel är det att syskonen och kusinerna inte har någon kontakt med varandra? Om det är irritation, svartsjuka och bitterhet inom familjen hur hanteras det. Det "enklaste" sättet är att säga upp bekantskapen och alla de som har kontakt med denna "elaka" person. Men är det verkligen det rätta?