Har det hänt någon gång att du känt dig sviken av en vän som inte vill ställa upp på dig? Kanske någon som du gjort mycket för? Känner du så ibland i dina närmaste relationer? I så fall befinner du dig på nivå 1 eller 2 på relationsstegen.
Nivå 1 är när du frustrerad, arg och besviken när du inte få det på ditt sätt. Det är en självisk form av relation.
Nivå 2 är lite som ett affärsavtal: du gör något för din partner och din partner gör något för dig. Det kan handla om sex eller vardagssysslor.
Nivå 3 handlar om osjälvisk kärlek. Det många kallar äkta kärlek: du ger till din partner för att du vill ge, du lever dig in i hur din partner har det utan att döma.
Hur skulle du reagera om din partner kom hem en dag och sa: "Jag älskar dig väldigt mycket. Och jag behöver åka till Indien i 6 månader, meditera och hitta mig själv. Jag behöver åka själv". En reaktion när du befinner dig på nivå 3 är förmodligen sorg, men fattning. Du freakar inte ut och försöker hålla kvar din partner. Du ljuger inte heller för dig själv och börjar resonera som att: "men han/hon borde kunna hitta sig själv här i Sverige"..
Ni som nu inte befinner er på nivå 3 - och du.. var ärlig mot dig själv.. många rationaliserar och tror dom är på nivå 3 - om du reagerat som jag beskriver ovan är du förmodligen inte där.. Bli inte förolämpad, skyll inte på annat, intala dig inte att det är omöjligt att vara i stadiet med osjälvisk kärlek. Det går (inte för att jag är där än, men kanske snart.. måste bara hitta någon först och träna på :) ). Och det är värt att sträva efter.
Bygg inte din relationer på attraktion eller förälskelse enbart. Det är en form av kicksökande. En långvarig relation bygger främst på gemensamma värderingar, mål och att man har saker gemensamt.
Du kan få och ge osjälvisk kärlek. Vi kan arbeta med oss själva så vi kommer dit. Och når en balans och frid i våra relationer.
Jag och Martin är nog i alla TRE nivåerna! Fast nog minst 1an. Visst kan det kännas lite som tjänster och gentjänster men också acceptans. Vi accepterar att vi träffar andra utan att den andra är med, även om jag kanske är lite nyfiken just på hans kompis Daniel för att han är så "hemlighetsfull" med honom. Vi har åkt förbi hans hus bra många gånger och jag säger att vi kan bara hoppa in och säga hej men det vill inte Martin... För bra många veckors sedan skyllde han på att det var för att han inte ville att någon av hans kompisar skulle ta mig ifrån honom, men jag vet inte om jag ska tro på det...
Vi påverkar varandra på olika sätt... delvis så vill jag ju äta mer grönsaker än vad Martin normalt gör och han har varit en riktig gottegris och det har väl smittat av sig på mig. Idag skojade jag om att när jag är 50 så kommer jag väl väga 150 kg om han fortsätter att göda mig så här :-P Samtidigt är jag stolt över att han faktiskt har grönsaker hemma (innan hade han bara glass, kakor, godis, negerbollar, Coke osv hemma)... Så visst vill jag "bestämma" lite själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar