Livet är en komedi för dem som tänker och en tragedi för dem som känner.
HORACE WALPOLE
Ja att vara tänkare är inte samma sak som kännare. Jag är en tänkare, men jag är nog inte lika mycket kännare. Jag tänker, tänker, tänker, tänker dagarna i ända. Jag känner men samtidigt så har nog min uppväxt gjort mig mindre som kännare.
Visst har jag blivit otroligt frustrerad och ledsen när jag mister något kärt. Men jag förbereder mig på det värsta. Jag har visserligen nära till gråt, jag blir lätt tårögd när jag tänker på dem jag har förlorat. Men jag tycker ändå att jag hanterar känslor på ett relativt bra sätt. Jag kan sköta mina barn, djur och jobb även om jag har ett helvete.
Men jag gråter nog mer av frustration! När jag känner hjälplöshet... Vad jag än gör så kan jag inte göra något åt det... Det var som när lillpojken "försvann" 2001. Jag kunde inget göra. DÅ gick jag till psykolog för att prata men det han gång på gång upprepade var att det var inte psykolog jag behövde utan advokat. Jo med facit i hand så hade han nog rätt. Det var inget mentalt fel på mig... Frustrationen var helt normal i min situation. Eller då jag blev terroriserad dygnet runt. Varannat sms var positivt och förklarade kärleken till mig och varannat var hatiskt som förklarade hur dålig jag var som person. Nu skrattar jag mest åt det. Men inte DÅ. Särkilt inte när det drabbade ANDRA än mig så som mina barn, väninna, kusin, arbetsplats osv. Sjuka djävel!!! Det är tack vare honom som jag har hemligt nummer! Sjuka djävel! Hur kunde jag falla för en sån idiot!? Jag undrar om han inte var mytoman också... Den sjuka djäveln... Ja både min arbetsplats, mina barn, min kusin och min bästa väninna kan intyga det.... Den sjuka djäveln. Men han var en konstnär på att uppvakta! En konstnär på att få känslorna att åka berg och dalbana... Den sjuka djäveln!
Kanske uppfattas jag som känslokall just för att jag gråter i min ensamhet. Kanske uppfattas jag som känslokall för att jag inte gapar och skriker och kastar husgeråd och möbler när jag blir arg. Kanske uppfattas jag som känslokall för att jag kan hantera mina hänslor. Jag är glad för att jag inte behöver psykiatrivård. Jag kan hantera mina känslor ändå. Men jag vill inte att min frustration ska gå ut över andra än vad det handlar om... Jag kan vara så kramig, pussig, social, pratsam. Men jag vill också ha min tid för mig själv... Att ligga i badet någon timme eller två är helig tid för mig. Eller att vistas i skogen får mina tankar att klarna. Utan detta skulle jag inte vara jag... Lilla My... Kanske ses jag som bitsk men jag vill egentligen inget annat än gott. Jag ser vänskap som villkorslös. Om det är med en massa villkor så ser jag det inte som ÄKTA vänskap! Sus & Uffe, Tina, Patrik, Jessica mfl tycker jag är riktiga vänner som ställer upp i vått och torrt (om de kan förståss). Dem vill jag också ge mycket tillbaka till! Jag ställer upp om de bara frågar (och jag kan)! Allt från dammsugare, fyllekörning, djurvakt, postvakt, växtvakt osv men jag vill inte ha krav tillbaka om hur vänskapen ska se ut. Vänskap anser jag är utan villkor!
Jag älskar inte bara EN. Jag har en massa att älska! Henrik, Daniel, Ewa, Maria, Jessica, Adam, Martin, Patrik, Per, Anders, Tina, Hansa, Madde, John-Helge, Putte, Niclas osv. Varför begränsa till bara EN?
