normal eller onormal?

Jag får ofta en känsla av att såkallade osynliga funktionshinder är de som egentligen är minst osynliggjorda – åtminstone en del av dem. Det är “psykstörda” mördare och våldsverkare hit och dit. I synnerhet för några år sedan var diagnossjukan standard i kvällstidningar och tv-program, men efter massiv kritik och antagligen en del självrannsakan blev det mindre och mindre “psykstörda” rubriker, även om de neuropsykiatriska diagnoserna lever kvar mediaspråket: Filmer med högt tempo och splittrat fokus har ADHD, kändisar som gör bort sig har Tourettes och ambitiösa, nästan överdrivna, undersökningar är autistiskt gjorda.

Men det som det verkar vara mest av nu är de personliga berättelserna: ofta om personer som varit väldigt sjuka, och nu är på väg att må bättre. Ibland om personer som verkligen kämpar, fortfarande. Och någon gång ibland om människor som lyckats utnyttja sina styrkor och övervinner alla hinder.

Självklart finns det ett behov av såna berättelser. Jag blir påmind om det varje gång jag läser en blogg där någon orolig mamma (för det är sällan pappor) undrar om deras barn någonsin kommer att kunna hitta vänner och kärlek och ha en meningsfull sysselsättning – eftersom barnet kanske har Aspergers syndrom. Det behövs fortfarande goda exempel som lär människor att det inte är hopplöst för att man får en diagnos.

Såna berättelser är viktiga både för personer som famlar efter att förstå sig själv och lära sig förhålla sig till sin diagnos, och för omgivningen, och även för de som lever i en till synes “normal” värld – men ändå letar jag efter något annat. Något mer än så, som går ett steg längre. Länken mellan beskrivningarna av Personer Som Är Handikappade och Personer Som Är Som Alla Andra Men Har Vissa Svårigheter. För att kvalificera i den senare kategorin måste man nämligen vara exceptionell på något sätt, som ett resultat av lagen om missfoster: Ett geni, en extremt begåvad konstnär eller något liknande. För att räknas som normal måste man vara onormal.

Det finns ett tomrum däremellan; ett vacuum jag längtar efter att få fylla med något. Frågan är bara: Med vad?"