Jag gör det som jag tycker är minst besvärligt många gånger.
Men om jag gör något annat så känns det inte rätt.
Jag vill hellre betala kontant/kontokort än med kredit eller lån, då skjuter man bara på problemet.
Det KÄNNS fel med lån... Jag känner det. Ändå har jag det. Men det var egentligen inte min idé. Kanske det som gör att det känns så fel...(?)
En annan sak är det där med barnvakt. NU för tiden så är det enklare för mig att ta ut semesterdag än att jaga barnvakt.
Det är dessutom en lösning som min son tycker om. Jag har haft så många sparade semesterdagar för inte fick jag semester när jag ville 2008 ändå...
Allt för ofta känns det som han varit uttråkad om han varit iväg någonstanns.
Ja någon gång har han till och med sagt att han inte vill dit.
Jag ser det som att jag inte vill tvinga honom till ett ställe där han inte trivs.
Jo skolan möjligen... Men det är inte såååå illa nu som förut.
Han är nog lite som mig... sällan nöjd. JO nöjd med det lilla och få vara hemma.
Han brukar egentligen inte protestera att åka till barnvakt men att se honom ledsen när jag hämtar honom gör att mitt hjärta brister.
Det är som mitt singelliv.
Jag vill ha det så. Det är enklare så.
För mig är det viktigt med mat och sömn.
Det är bara jobbigt med en man som jag måste väcka (för han inte har vett att kliva upp när väckarklockan tjutit i en halvtimme. Och där hans mor ringer och väcker dagligen för annars kliver han inte upp.
Om jag tagit upp saker från frysen för att ha till middag nästa dag (tex köttbullar/pannbiff/korv) och när jag ska fixa det så är det två kvar!!! *suck*
Eller en man som snarkar så att jag själv inte får någon sömn...
Eller en man som inte kan betala räkningar så att telefonen stängs av och kronofogden knackar på dörren.
Eller en man som inte själv kan köpa kläder. JA inte förstår han heller varför hans kalsonger inte tvättas av sig själva heller utan ligger i tvättkorgen.
Eller en man som ringer och säger "nu åker jag från jobbet" och det tar 2-3 timmar på en sträcka som jag kan köra på en halvtimme...
Eller en man som fortsätter köpa saker trots en stor skuld till kronofogden, en man som bara blundar och som vägrar inse läget och ta tag i det.
En man som vägrar att inse sina begränsningar och be och ta emot hjälp när det behövs.
Nä jag vill inte vara MORSA till en till, varken barn eller vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar