Att inse att du är bi- eller homosexuell kan innebära en livskris. Jag kanske inte duger? Är det något fel på mig? Tveksamheter, tankar och funderingar är naturligt. Men om du stannar i det blir det bara ytterligare ett undvikande.
Vad är det värsta som skulle kunna hända? Kan det finnas andra sätt att se på saken?
– Om dina vänner inte accepterar dina val, vill du då avstå från din kärlek för att ha kvar de vännerna? Det kan ju bli så att du till slut väljer att inte gå ut öppet med dina känslor och istället avsluta relationen med kvinnan. Men hur påverkar det då dig?
– Tänk så här: Jag har ett liv. Hur vill jag leva det?
När du väl gjort dina val är det dags att berätta för din omgivning.
– Var tydlig och säg att det här är mitt val, det här är mitt liv. Det här är viktigt för mig! Kanske någon tar avstånd från dig, men försök att hantera oron som uppstår och stå ut en tid.
På 90-talet gick det en våg då jag kände det som att det var fräckt och tufft att vara bi. Det var nästan töntigt att "bara" vara hetro... Jag vet vad jag är och har inga problem med min sexuella läggning. Men jag är även öppnen att testa saker som jag själv inte tänder på... Mycket handlar också om att vänja sig vid tanken...
Från en hästtokig 17-årig tjej som bara levde för sina hästar till en kvinna som inte vill vara utan sex vid 36-års ålder... Min "tonårstid" kom sent och jag TRODDE att jag skulle känna "hästabstinens" efter ha haft egna hästar (upp till 12 st samtidigt) i 23 år till att inte äga en enda häst... Det är egentligen inte förrän nu som jag känner att jag lever MITT liv... Visserligen drar folk i mig som har hästar, allt från följa med på hästutställningar, chipmärkning och ID-kontroll, dra av skor, avmaska, medicinera osv. Ja även om jag inte äger en enda häst så "slipper" jag inte hästlivet... Men på så mycket lägre nivå. Först nu kan jag leva som den person jag är: en socialkåt ensamvarg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar