mitt tuffa liv - är jag misslyckad?

VARNING FÖR LÅÅÅNGT INLÄGG!!

Har haft en jobbig helg... Jag känner mig svag... Jag känner bara "jag orkar inte mer"... Jag har gråtit så mycket... Delvis pga jobbet men också för att jag känner mig så misslyckad... Jag har fått frågan om jag inte haft någon period i livet som varit lyckad... Jag blickade tillbaka och tänkte att inget har egentligen varit toppen. Och inte hjälper det när man bli ifrågasatt medveten eller omedvetet spelar ingen roll men jag tar åt mig ändå!

Jag är långt ifrån en ängel. Kanske inte jävulen själv men jag har sårat och betett mig som en idiot många gånger. Jag har varit otrogen och kanske inte låtit min kille ta en plats som "plastpappa" som han borde fått... Kanske har jag svårt för att stötta personer till att göra saker som jag inte själv tror på, men vem kan det? Ibland kanske jag har avslutat för lätt, istället för att kämpa. Ibland har jag saknat något så mycket att jag längtat bort... Men det är faktiskt bara EN som lämnat mig (mitt äktenskap) och det är väl tecken på att att jag inte står ut hur mycket som helst... Varför stå ut med något dåligt när man har det bättre själv eller med någon annan? Många gånger har jag gått från förhållande till förhållande... Kanske har jag "utnyttjat" min pojkvän som barnvakt mer än en kärlekspartner... Kanske vet jag inte ens vad ett bra förhållande är... Sen har väl säkert några "utnyttjat" mig som en perosn att bara dela hushållet med också... någon som EGENTLIGEN inte älskade mig utan älskade familjelivet...

Uppväxten var jag mobbad, utstött och ensam. Jag hade bara hästarna som mina vänner. Jag bodde en bit från "samhället" och hade inga vänner. Det skulle i så fall vara min "lilla" kusin... Hon och jag hade kanske lite kul, men det var ändå relativt sent, det var ju under tonåren. Hade bara min häst... Visst hade jag hästskötare som man hade lite kul med med att tälta mm men inte alls som var som en bästis. I årskurs 1 hade jag en klasskamrat som visserligen också red som jag lekte en del med. Men sen bytte hon stall när hon fick egen häst osv så då samåkte vi inte och vi gled isär. Nä jag har inte haft någon riktig bästis under många år...

Gymnasiet var väl lite bättre, annorlunda nog... Det är väl då som de flesta mår skit. Ja det gjorde jag väl också med hög- och mellanstadiet var värre! Visst hade jag klasskamrater i gymnasiet som pratade med mig men fortfarande ingen BÄSTIS på Hvitfeldtska... om man nu säger det i gymnasiet... Jag hade min egna stil och körde mitt egna race. Det fanns säkert några som såg upp mot mig för att jag vågade vara udda, men vad hade jag att förlora? Jag hade ju inget... Jo hästarna... Men sista året i gymnasiet fick jag en vän... En som fortfarande jag ser som en kär vän trots att jag sårat honom...

Så börjar helt plötsligt killar visa intresse... Grannar och sånt sa att jag skulle sluta med hästarna när jag var 15 men de hade fel. Hästarna var ju mitt allt. Killarna fick komma i andra hand. Träffade några rötägg innan jag träffade min stora sons far lördagen 13 april 1991. Han hade en vit Golf GTI... Men egentligen tyckte jag att hans granne var sötare, men han var totalt ointresserad av mig. Men jaja, han var ju snäll iaf... Förlovade oss 30 april 1992. Varför undrar jag ibland... Men han är nog den jag har haft roligast sex med av alla!!!! Jag önskar ibland att det var han som hade tagit min oskuld! Men vi hade väldigt olika syn på vänner och nöjen. Eller ibland funderar jag på om inte JAG har väldigt annorlunda syn på nöje för jag är totalt oförstående när det gäller att tävla om vem som däckar först...

Men fortfarande kommer hästarna i förtur... Men så 7 april 1993, tio dagar innan min 20-årsdag, föddes min son. Hade gått över tiden några dagar och vattnet gick när vi var ute och körde häst och vagn. Kanske var denna graviditeten ganska lycklig även om jag tyckte att det inte funkade så bra med sonens pappa redan när jag fick reda på att jag var gravid, men jag tyckte att man måste försöka hålla ihop... Jag gick i gymnasiet samtidigt och allt bara rullade på. Jag mådde bra under graviditeten och gick i skolan och övningskörde. Red till 8e månaden och körde häst och vagn på "övertid"... Men ändå hade jag kvar hästarna... då hade jag en NewForesthingst född 1989 (egen uppfödning) och en varmblodstravarvalack född 1981. Fick ju sälja dem för det gick ju inte rent tidsmässigt... Det förstörde dessutom familjelivet att vara mamma under dagen och när pappan kom hem var jag "hästtjej"... När tror du att vi sågs då? Typ aldrig... Inte konstigt att det sket sig. Det var mitt fel.

Jag flyttade till Frölunda i februari 1994 om jag minns rätt. Hade sålt hsätarna då och för första gången var jag helt utan egen häst sedan jag var 11 år. Hyrde en 2a i andra hand. Då börjar tvisten eller diverse anklangande... Alla tvister är jobbiga... alla separationer och smutskastning är jobbiga... Tur att jag hade ETT STÖD iaf. Min fd klasskamrat som jag hade känslor för... Men vi blev aldrigt någon riktig familj men bättre lyssnare får man leta efter!!! Vi har visserligen sporadisk kontakt även nu... men det var längesen vi sågs. Delvis för att jag inte är aktiv i en viss förening nu när jag haft ont i fötterna. Ja ett annat stöd som ALLTID fanns var även min mamma!!! Min klippa! Bättre vän kunde man inte ha!! Saknade hästarna så mycket att jag köpte en shetlandsponny 1994. Ett 3-årigt sto som var inkörd och riden. Hon hade jag kvar till 5 december 2006...

Men familjelivet med "klasskamraten" fungerade inte. Men jag hade lärt känna en annan som var "perfekt plastpappa"!!! En riktigt präktig svärmorsdröm som hade ordning på sin ekonomi och var nog med att hållar rent och snyggt runt om sig. Gärna skjorta osv... En bra plastpappa som tog min son till sitt hjärta och lärde honom cykla, spela tennis osv. En riktig svärmorsdröm, men passionen var väl det som saknades. Han träffade mig när hans kompis nyss dog. Han tyckte att jag var en "vitamin" som piggade upp honom i mörkret. Han TJATADE till sig mig. Kanske bästa grunden att stå på... Men det är ändå mitt näst längsta samboförhållande!! Präktigt och fint...

Flyttade några portar bort våren 1999 (var det väl?)... Första gången som jag bott RIKTIGT ensam...Dejtade en hel del killar... Men det tog ju inte lång tid tills jag träffade min lilla sons pappa. Åh vad jag var kär! Oj vad jag kände att vi hörde ihop... Han gillade ju också djur och natur!! Jag tyckte han hade allt! Lekte kaniner stor del av sommaren 1999. Jag blev gravid och vi gifte oss juli 2000. Ja det var nog en lycklig tid men kände inte särskilt stort stöd från omgivningen då de var "emot" honom... Aldrig får jag vara 100% lycklig... sedan vet alla kvinnor som fött barn att både graviditet, förlossning och småbarnstiden kan vara påfrestande. 5 september kröp han äntligen ut. Hade gått över tiden 2½veckor... Att då ha en man som är borta 7-22 mer eller mindre varje dag gjorde mig trött. Sen att amningen inte fungerade och att jag fick mata sonen varannan timme och pumpa ur brösten var 4e DYGNET RUNT gjorde ju inte saken bättre. Jag ropade efter hjälp men ingen svarade... Jo möjligen min mamma! Min räddare i nöden. Min man stack och tog med sonen 3 juli 2000. Polisanmälan pga egenmäktighet med barn. JA inte för att han åkt med sonen utan för att han hade ingen tanke att återvända hem. Inte förrän 22tiden på kvällen den 7 juli fick jag reda på var de befann sig. Min värsta tid i livet!!! Den mannen jag gift mig med!

Ja inte bara det. Jag hade varit "orolig" för hans sätt mot sonen även tidigare! Han hade varit känslokall och inte tröstat sonen när han var ledsen. Under sonens första 8 månader så badade min man honom inte en enda gång! Jag frågade honom men det passade aldrig. När jag med min väninna, hennes son och min stora son åkte 15 juli och skulle hälsa på min lille son var det ett stort kapitel att få umgås med min egna son. Det stank kattpiss och det var fullt av katthår överallt. Till MIDDAG fick han gröt, vilket inte jag ser som MIDDAG för en 10-månaders grabb som ätit annan MAT i flera månader... Vann i rätten iaf. Ja vad hade han egentligen att erbjuda. Han hade ingen egen bostad, ingen barnomsorg osv. Hur skulle han kunna ha barn? Vi fick hämta honom 21 juli iaf. Då hade sonen sårskorpor vid örsnibbarna (kan det bli när det inte hålls rent) och öronen gula av vax. En hemsk tid som gör mig irriterad, men också undrar jag hur det kunde bli så. Jag vet inte ens vad jag tycker om min ex-man i dagsläget. Jag tycker synd om honom och jag känenr många gånger att jag fortfarande älskar honom...

Umgänge hit och dit... långa resor, tvist i Tingsrätten med advokater osv. Några personer stöttade mig under denna tiden... Min väninna och mamma drog det största lasset men även min skilsmässovän som gick igenom skiljsmässa samtidigt som mig som muntrade upp mig med Liseberg, restaurant osv. Och en vän som stöttade mig var en som pluggade i Göteborg men som egentligen bodde i Vingåker. Samtidigt var jag tvungen att "bråka" om min anställning och barnomsorg...Min stackars mamma fick dra ett tungt lass. Samtidigt hade hon jobbigt både på jobbet och hemma.

Januari 2002 dog mamma. Mitt ALLT!!! Två veckor innan hon fick sin hjärnblödning hade min pappa sagt att han ville skiljas... funderar på om han inte redan hade träffat sin nya för det tog inte särskilt lång tid tills hon blev offentlig. Hon är jättetrevlig så jag har egentligen inget emot henne, men hon är itne som mamma... Ja någonstanns måste jag ju fått mina gener... Min pappa hade innan mamma varit förlovad en gång med en tjej som han gjort gravid. När hon sen fick missfall bröt de förlovningen. Sen gjorde han mamma gravid med min storebror i magen... ja det är väl inte konstigt att jag har att brås på... Det tog över ett halvår innan jag slutade att lyfta luren, slå numret till mamma för att lägga på när jag kom på att hon finns ju inte längre...

Maj 2002 träffade jag en man som hade gård... Oj vad jag trodde han skulle göra mig lycklig. Men det blev tvärt om. Inte till att börja med men det bara rasade mer och mer... En som inte lyssnar på andras råd. En som kör sitt egna race och bara rycker på axlarna och säger att det löser sig när Kronofogden kommer och knackar på huset och säger att de ska ta gården... En som skiter i allt!!! Näääääääääää när lägenhetsförslagen började droppa in på lägenheter här i Ytterby tackade jag ja till ALLT utan att ens tittat på dem. Då hade jag stått 2 år i kö tror jag... så visst började jag känna mig desperat! Hösten 2007 flyttade jag hit. Två väninnor bor på samma gatan och det känns UNDERBART även om jag hade HOPPATS på att få bättre kontakt med släkten men det kan jag inte påstå. De ser väl mig också som misslyckad... Eller också så vet de inte vad de ska prata om när jag inte har "familj med sambo"... inte vet jag hur de tänker...

Vintern 2007/2008 var ännu ett misstag. En kille som jag haft kontakt med i ca 7 år visade intresse för mig. Han uppvaktade mig som ingen hade gjort. Detta är ett sånt jobbigt kapitel så jag orkar inte skriva allt. Men polisen fick hämta honom två gånger och det har blivit två polisanmälningar efter det. Och ÄNDÅ är det inte slut... Ja i februari 2008 så träffade jag åter en man som är en historia för sig. Men en väldigt kort historia men som inte helelr är historia till 100% än... Han snackade skit om allt och alla. Ingen var så bra som han är... JAg blev bra trött på allt... och han svarade inte på frågor heller för han tyckte de var obekväma...

Sen träffade jag motsaten!!! En otroligt SNÄLL man!!! Så kärleksfull, så omtänksam. Men hade större planer än vad jag orkade med. Vi är fortfarande vänner. Visste var det grejer som vi tyckte olika, men jag tror jag försökte hålla tyst om saker som jag inte tyckte spelade så stor roll så länge man inte bor ihop...
Nu dejtar jag en kille som jag tycker är attrakti, har ett hur gulligt hus som helst, har hoj och vi har roligt ihop, men vi ser så olika på livet. Så olika att jag stör mig på det. Det är som att leva i olika länder för det är olika levnadssätt... Eller så är det jag som är "konstig" som inte tycker att det är okej att hascha "då och då"..?

Egentligen har jag bara EN vän sedan tonåren. En som jag NU kan gråta hos, en som jag kan låna pengar av vid kris, en som bara lyssnar och kramar om mig när jag behöver... En som alltid ställer upp när jag behöver en tröstande famn. En som alltid tar emot mig om det går... Ja en riktig vän! Egentligen har jag fler vänner NU men när jag behöver gråta är denna famnen bäst... En som inte ställer krav och som bara håller om mig... Ingen som ifrågasätter mig... Sedan finns det väninnor som man kan diskutera tonårsbarn med och dess problem, eller varför inte jobb... Hur kommer det sig att "alla" mina väninnor jobbar inom omsorg av något slag? Är det för att jag gillar folk som visar empati och bryr sig om sina medmänniskor oavsett om de är idioter eller funktionshindrade?